Post by madasahatter on Jul 15, 2016 16:00:03 GMT
Namn: Ewan Wallace
Ålder: 22
Bakgrund: Ewan föddes och växte upp i Edinburgh, Skottland där hans liv började väldigt bra. Familjen, som bestod av hans mor Christal Wallace och far Arthur Wallace, bodde i ett medelstort hus med berg i bakgrunden och en sjö som sträckte ut sig framför dem. Mitt i paradiset, om du frågade familjemedlemmarna själva. När Ewan fyllt åtta, började dock de första byggstenarna till deras paradis att rämna när hans far började att bete sig annorlunda – inte tillräckligt för att Ewan skulle märka av det annat än att han blev obekväm i sin faders närvaro, men tillräckligt för att Arthurs fru skulle få nog och lämna sin man, sonen; som fortfarande var väldigt fäst vid sin far och ännu inte hade fått se/förstått vad som var fel stannade envist med sin far.
Utan sin mor blev det dock tuffare än vad han trott, och inte långt efter började även han att lägga märke till faderns tillstånd som förvärrades allt mer för varje dag som gick. Ofta hände det att hans pappa stirrade ut genom ett fönster och hade konversationer med någon som inte fanns där, utan att se sonen. Det hände också att fadern ibland tog tag i sonen, stirrade skräckslaget på honom och talade om för honom att han var förföljd av någon som ville göra dem illa, vilket den lilla pojken inte alls kunde förstå, men fadern envisades med att det visst var så och att han hade talat med den som skulle göra dem illa. Idag skulle han ha fått diagnostiserat att han fått en psykos. Faderns förändring och sättet som han betedde sig skrämde pojken ordentligt, till den grad att han försökte hålla sig undan från sin fader så mycket som möjligt. Den där tomma blicken, det darrande men ändå ihåliga i rösten som hans far hade när han svamlade – oavsett om det var med sin son eller rösterna i hans huvud, var ytterst skrämmande för pojken. Fortfarande var han alldeles för liten för att förstå vad det var som var fel, men det var uppenbart att det inte var den far som han kände som fanns kvar i pappans kropp.
Ett år hann gå, där faderns tillstånd i perioder var något bättre, för att sedan några veckor senare vara värre än sist. Strax efter Ewans nionde födelsedag, blev hans fader inlagd på sinnessjukhus och han själv hamnade på ett barnhem i London, England. Trots att deras trädgård var enorm, var det tydligt för den skottska pojken att han lämnat sitt paradis. Dialekten var något annorlunda, de vackra bergen och sjöarna borta och ersatt av en stadsmiljö som han inte alls var särskilt fascinerad av. Visst hade de en enorm trädgård, men det var uppenbart att de hade hamnat i staden, långt bort från det paradis som Ewan växt upp i. På barnhemmet fick han status bland barnen på grund av de bus han ständigt hittade på, dock gjorde dessa bus att han blev betydligt mindre populär bland de vuxna. Ofta utsattes han för bestraffningar; utebliven mat ett par dagar, slag och rejäla utskällningar. Men trots det behöll han stolt sin status som barnhemmets clown, då han älskade uppmärksamheten han fick av de andra barnen.
När han fyllt 18 var han fortfarande fast på barnhemmet, utan att någon familj valt att adoptera honom under alla åren och han fick inte längre lov att stanna på barnhemmet. Utan pengar eller någonstans att bo sökte han sig därför till olika arbeten där han samtidigt kunde bo på stället; olika gårdar och liknande, men det slutade alltid med att han fick byta arbete; tills han hamnade hos Lord Phillips på Edworth Manor vid 19 års ålder.
Övrigt: Fortfarande saknar han sitt hem otroligt mycket, vilket var anledningen till att han utvecklade ett intresse för att måla under alla år som han spenderade på barnhemmet. När han inte hittade på en massa hyss för att roa resten av barnen och samtidigt retade gallfeber på de vuxna, så satt han och försökte måla sitt paradis så som han mindes det och han lyckades blir riktigt duktig tillslut. Även andra landskap blev lockande att måla och det är det som han tycker bäst om, samt är duktigast på att måla.
Utåt sett är han en väldigt glad person, där han tacklar svårigheter med humor; en egenskap som alla busstreck lärde honom att utveckla. Dock är han inte lika munter som han verkar, då hans tankar ständigt går på högvarv. Han saknar sin familj mycket; så som den var under paradistiden. När hans pappa var frisk och hans mamma bodde med dem, samtidigt som han funderar mycket hur allt kunde bli som det blev. Att han aldrig blev adopterad av någon, är också någonting som satt sig väldigt djupt hos honom. Vad var det egentligen för fel på honom? Varför ville inte någon ha honom? Och det är väldigt lätt att han blir kvävd av sina egna tankar, även om det sällan är någon som lägger märke till det eftersom att han trots det klarar av att skratta och le.
Rumsnummer: 14
Rank: Underbutler
Ålder: 22
Bakgrund: Ewan föddes och växte upp i Edinburgh, Skottland där hans liv började väldigt bra. Familjen, som bestod av hans mor Christal Wallace och far Arthur Wallace, bodde i ett medelstort hus med berg i bakgrunden och en sjö som sträckte ut sig framför dem. Mitt i paradiset, om du frågade familjemedlemmarna själva. När Ewan fyllt åtta, började dock de första byggstenarna till deras paradis att rämna när hans far började att bete sig annorlunda – inte tillräckligt för att Ewan skulle märka av det annat än att han blev obekväm i sin faders närvaro, men tillräckligt för att Arthurs fru skulle få nog och lämna sin man, sonen; som fortfarande var väldigt fäst vid sin far och ännu inte hade fått se/förstått vad som var fel stannade envist med sin far.
Utan sin mor blev det dock tuffare än vad han trott, och inte långt efter började även han att lägga märke till faderns tillstånd som förvärrades allt mer för varje dag som gick. Ofta hände det att hans pappa stirrade ut genom ett fönster och hade konversationer med någon som inte fanns där, utan att se sonen. Det hände också att fadern ibland tog tag i sonen, stirrade skräckslaget på honom och talade om för honom att han var förföljd av någon som ville göra dem illa, vilket den lilla pojken inte alls kunde förstå, men fadern envisades med att det visst var så och att han hade talat med den som skulle göra dem illa. Idag skulle han ha fått diagnostiserat att han fått en psykos. Faderns förändring och sättet som han betedde sig skrämde pojken ordentligt, till den grad att han försökte hålla sig undan från sin fader så mycket som möjligt. Den där tomma blicken, det darrande men ändå ihåliga i rösten som hans far hade när han svamlade – oavsett om det var med sin son eller rösterna i hans huvud, var ytterst skrämmande för pojken. Fortfarande var han alldeles för liten för att förstå vad det var som var fel, men det var uppenbart att det inte var den far som han kände som fanns kvar i pappans kropp.
Ett år hann gå, där faderns tillstånd i perioder var något bättre, för att sedan några veckor senare vara värre än sist. Strax efter Ewans nionde födelsedag, blev hans fader inlagd på sinnessjukhus och han själv hamnade på ett barnhem i London, England. Trots att deras trädgård var enorm, var det tydligt för den skottska pojken att han lämnat sitt paradis. Dialekten var något annorlunda, de vackra bergen och sjöarna borta och ersatt av en stadsmiljö som han inte alls var särskilt fascinerad av. Visst hade de en enorm trädgård, men det var uppenbart att de hade hamnat i staden, långt bort från det paradis som Ewan växt upp i. På barnhemmet fick han status bland barnen på grund av de bus han ständigt hittade på, dock gjorde dessa bus att han blev betydligt mindre populär bland de vuxna. Ofta utsattes han för bestraffningar; utebliven mat ett par dagar, slag och rejäla utskällningar. Men trots det behöll han stolt sin status som barnhemmets clown, då han älskade uppmärksamheten han fick av de andra barnen.
När han fyllt 18 var han fortfarande fast på barnhemmet, utan att någon familj valt att adoptera honom under alla åren och han fick inte längre lov att stanna på barnhemmet. Utan pengar eller någonstans att bo sökte han sig därför till olika arbeten där han samtidigt kunde bo på stället; olika gårdar och liknande, men det slutade alltid med att han fick byta arbete; tills han hamnade hos Lord Phillips på Edworth Manor vid 19 års ålder.
Övrigt: Fortfarande saknar han sitt hem otroligt mycket, vilket var anledningen till att han utvecklade ett intresse för att måla under alla år som han spenderade på barnhemmet. När han inte hittade på en massa hyss för att roa resten av barnen och samtidigt retade gallfeber på de vuxna, så satt han och försökte måla sitt paradis så som han mindes det och han lyckades blir riktigt duktig tillslut. Även andra landskap blev lockande att måla och det är det som han tycker bäst om, samt är duktigast på att måla.
Utåt sett är han en väldigt glad person, där han tacklar svårigheter med humor; en egenskap som alla busstreck lärde honom att utveckla. Dock är han inte lika munter som han verkar, då hans tankar ständigt går på högvarv. Han saknar sin familj mycket; så som den var under paradistiden. När hans pappa var frisk och hans mamma bodde med dem, samtidigt som han funderar mycket hur allt kunde bli som det blev. Att han aldrig blev adopterad av någon, är också någonting som satt sig väldigt djupt hos honom. Vad var det egentligen för fel på honom? Varför ville inte någon ha honom? Och det är väldigt lätt att han blir kvävd av sina egna tankar, även om det sällan är någon som lägger märke till det eftersom att han trots det klarar av att skratta och le.
Rumsnummer: 14
Rank: Underbutler
