|
|
Post by hannahpanna on Aug 12, 2016 0:10:51 GMT
När Ellis stod sådär och tittade på Dmitry kunde han inte låta bli att tänka på hur saker gått till om de inte funnit varandra. Samtidigt som han haft en mindre att oroa sig över så hade han förmodligen inte haft varken hopp eller motivation till att fortsätta, att överleva. Desertera var kanske inte något han skulle gjort men med tanke på hur många gånger han kollat in i pistolpipan, skulle han nog inte varit vid liv särskilt länge. Men nu stod de där, vid liv och oskadda.
Med handen som stöd mot väggen, kikade han över graven och bet sig koncentrerat i läppen. Det fanns inte mycket de kunde göra så länge det fortsatte att regna kulor och krut. Han duckade kort efter och vände sedan blicken mot Dmitry som han hört börjat tala igen. Det var lite svårt att höra med tanke på allt som pågick så han lutade sig närmre honom.
Det han sa efter hade han inre varit beredd på, inte ens om någon hade förvarnat honom sekunden innan och det var som att hans hjärta slog ett extra slag. Ellis såg till en början väldigt förvånad ut men det byttes snart ut till ett leende så brett så han trodde att hans kinder skulle spricka. Osäker om det var från dammet i luften eller Dmitry's ord så blev han fuktig i ögonen, förmodligen en kombination. Ingen hade någonsin sagt det till honom, inte ens hans egna familjemedlemmar.
"I–..." Han hann inte svara förrän dem överröstades av ljudet av en explosion och ett buller som följdes därpå. Han ramlade ned på knä och tittade slutligen upp mot Dmitry när det värsta var förbi, med ett par ljusa blå ögon som stack ut i all sot och smuts som han hade i ansiktet.
"Well aren't you romantic?" Han log snett innan han skrattade högt och lutade pannan mot den andres axel. "I love you too."
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Aug 12, 2016 0:17:04 GMT
Som att se in i en död mans ögon. Som att krama ett skal. Allt han såg var spöket från en man han en gång känt. Allt var fel. Det här var inte Terrence. Det var någon som var exakt lika vacker, bar på samma attraktiva drag och speglade samma stolta byggnad. Någon med samma stämma, samma ögon. Men det var inte Terrence. Det här var en mördarmaskin. Någonting som skapats för krigets framgång. Och det skrämmer honom. Ärligt talat skrämde det skiten ur honom. Tänk om de alla skulle sluta sådär. Tänk om det inte fanns någon återvändo, om Terrence var förlorad. Han vägrade tro det, kunde inte tro det. För om han skulle tro det, skulle det där lilla ljuset i slutet av tunneln att slockna. Såhär kunde det inte sluta.
Han kunde knappt förmå sig att besvara kramen, stod alldeles lamslaget. Kände den bekanta skräcken från barndomen. Tänk om mördarmaskinen skulle tappa humöret och klappa till honom? Vågade inte riskera att göra någonting som skulle kunna sätta fyr på den explosionen. Vågade fan inte göra någonting alls.
"Yeah..." Hans röst var tio gånger lägre än den som Terrence talat i, hördes knappt under allt smatter och alla ekande skott. Men det behövdes inte. Meningen hade aldrig varit att bli hörd. Han visste ändå inte vad han skulle säga, det stod som stilla i huvudet på honom.
Blicken drogs mot de andra två kollegorna, betraktade under tystnad deras återförenande. Kunde inte dämpa det plågade leendet. Hade gett mycket för att ha fått någonting liknande snarare än att mötas av den här roboten som påstod att det skulle vara en bra idé att ta ett gemensamt skift. "Som de gamla goda dagarna", huh? Det smärtade som om han blivit utsedd till en måltavla för bågskytte, kunde nästan bokstavligen känna hur pilarna genomträngde huden över ryggen. Den här krypande känslan av att någonting inte stod rätt blev bara mer och mer påtaglig och han önskade verkligen att han kunnat ta Terrence ord lättare. Önskar att han också kunde vara sådär känslomässigt rubbad. Kunde föreställa sig att dagarna var enklare att genomlida på det viset här. Kanske hade han fel. Kanske var det ännu värre. Att inte längre känna sig som densamma. Att vara vilsen i sin egen kropp. Benjamin hade ju fått ett smakprov av det innan Terrence kyss. Innan den mannen kom och skakade om hela hans huvud.
Han hostade till, som om klappen i ryggen berövat honom på luften i lungorna. Slog sedan snabbt bort blicken. Kände sig mer än obekväm, den här människan framför honom kände han inte. Det var en främling, någon han inte vågade se på.
"I can't- no- I... I don't think so, Ter" han skakade snabbt på huvudet, behövde komma bort. Ville fly rädslan för maskinen som skapats. Behövde återhämta sig, försöka intala sig själv att det bara var en mardröm och att Terrence skulle vara sig själv när han vaknade. Just nu klarade han inte av det, kunde inte vara kvar. Lämnade sina kamrater utan att yttra fler ord. Bort. Han måste bort. Vände på klacken, skyndade tillbaka till platsen han kommit ifrån. Tog skydd bakom vapnet han skakade så mycket av att hålla. Det här måste vara en mardröm.
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 12, 2016 9:07:49 GMT
Kanske såg deras kram lite misstänkt ut för alla runt omkring, men det kunde ju lika gärna se ut som att någon av dem var skadad och att den andre stöttade upp den. Dmitry slappnade av en stund och stod bara helt stilla med Ellis huvud på sin axel. Han strök honom lite lätt över ryggen med ett brett leende över läpparna innan han motvilligt puttade Ellis ifrån sig för att ingen skulle komma och skrika på dem. Folk här verkade nämligen inte se skillnad på homosexuella och de verkliga problemen som sköt dem i huvudet från andra sidan fältet.
Att få höra Ellis säga dem orden var som ljuv musik för Dmitrys öron, han älskade det och önskade att han kunde lyssna på det om och om igen tills det brände sig fast i hans skalle som på en skiva. Även han fick såklart hålla emot känslorna av att vilja kyssa Ellis, gjorde han det var det antagligen inte tyskarna som skulle döda dem utan istället någon av deras egna.
När blicken långsamt gled bort mot sina andra två kollegor kunde han bara se en upprörd Benji och en Terrence som lämnats efter. Han rynkade pannan lite och undrade om Benjamin börjat inse att inte alla Terrence sidor var vackra, något som han själv förstått när han fått en knytnäve i ansiktet.
"I need to say hello to Terrence" sade han med en lugn röst, för just nu kände han sig avslappnad. Och trots att han och Terrence haft sina bråk betydde inte det att han tänkte låta någon av dem dö och tro att den andre hyste agg. Han strök Ellis över armen medan han rörde sig bortåt till Terrence. Han lade en hand på hans axel för att få hans uppmärksamhet.
"Isn't our little Teddybear? I knew you wouldn't be gone already" flinade han och gav honom en kram, en sån där broderlig där man klappade varandra på ryggen och låtsades som att det var det den varmaste kramen man kunde ge.
"You look a bit different with that new make-up of yours, but I guess it suits you now that you're a part of the 'fairies'" skrattade han och lät ena fingertoppen peta Terrence på kinden, för att se om det faktiskt var lera han hade där. Han torkade av kletet på sina byxor innan han tog ett steg bakåt för att få en bättre överblick av Terrence. Inget av det han sagt än så länge hade en retsam ton, som sagt ville han att de skulle skiljas som vänner och de små skämten han drog var inte för att göra någon irriterad utan snarare lätta upp stämningen.
|
|
|
|
Post by N. on Aug 12, 2016 9:30:14 GMT
Terrence visste inte vad han skulle göra med reaktionen som Benjamin gav honom. Han visste själv att kriget hade förändrat honom men han brydde sig fortfarande om sina nära. Det ar ju därför han gjorde såhär, han skyddade de ju bara. Vad var felet i det? Massor av frågetecken ställdes nu framför honom. Att se Benjamin bara gå iväg lämnade honom förvirrad, hade han gjort något fel? Han kom av sig lite och de blå ögonen flackade mellan de olika kropparna på marken men utan att ta in omgivningen. Känslan som fyllde honom var annorlunda mot den han känt de senaste dagarna, saknad. Men även om han kände på det här sättet kunde han inte ta sig iväg och springa efter Benji. Det kändes som om den andre sköt bort honom, inte ville acceptera att kriget förändrat honom. Han var ju fortfarande samma person, bara lite annorlunda? Eller hade han verkligen förändrats så mycket? I och för sig hade han inte sett sig själv i spegeln på ett tag och visste därför inte hur galen hans blick var. Men han visste att när adrenalinet försvann på kvällen så blev han samma, svaga person igen. Den person han blev i kvällens mörkaste mörker var en person han hatade. Det var den maktlösa, klena och instabila sida av honom. Det jaget fick bara tillstånd att komma fram i några timmar, sedan behövde den gå. Kriget behövde regler även om det såg ut som kaos från utsidan. Terrence hade satt upp sina egna regler och han följde de till punkt och pricka. Utan sina regler skulle han vara ett vrak, precis lika svag som alla andra i massgraven.
Tillbaka till verkligheten Terrence. Du står fortfarande i en skyttegrav. Ned med huvudet. Hälsa på din vän.
"Oi Dmitry", sa han och vände lite förvirrat upp blicken. Man kunde bokstavligen se sömnbristen i hans uppspärrade ögon.
Handen på hans kind fick honom att skratta och han såg upp på den längre mannen framför sig. Det kändes overkligt att de alla var samlade, eller tja, var. Benji hade ju gått. Dock lyssnade han knappt på soldatens ord utan var allt för koncentrerad på sin omgivning, på sina kamrater som kastade granaterna. Det var ju hans uppgift. Kasta granater. Reglerna måste följas.
Samma klapp som han delat ut till Benjamin gav han nu till ryssen och gick sedan förbi honom samtidigt som han fiskade upp ännu ett sprängmedel från påsen vid hans bälte. Han vände sig sedan om samtidigt som han backade bort från de båda med ännu ett brett leende på läpparna.
"I'm on cloud nine pals!".
|
|
|
|
Post by N. on Sept 7, 2016 19:07:59 GMT
Ännu ett par dagar hade gått för att männens skador skulle läka helt. Terrences bandage runt örat var nu helt borta och det var blottat för allmänheten att se på. Ärret var inte direkt fint. Det såg ut som ett sönderhackat blomkål, bara en stump av det som förut suttit där. Förutom örat hade han gått tillbaka i sin försvarsmekanism. Känslorna sköts återigen undan och det som var i fokus nu var att skjuta så många tyskar som han kunde. Bilarna hade lastas med skinnskallar och de nya tillskotten till truppen, de från Edworth.
Terrence trodde inte alls att de hade kraften att klara av en sådan här uppgift. Men av någon anledning hade de antingen skrivit upp sig eller blivit tilldelade platsen. Benjamin visste han i alla fall hade skrivit upp sig frivilligt. Oron hade gnagt i honom i flera dagar och det var bara sista kvällen nu som han låtit den begravas helt. Nu var han tillbaka till samma tomma skal som innan. Allt som styrde honom nu var adrenalinet. När det inte fanns där var han bara utmattad, sa inte speciellt mycket och när han sa något lät det dåraktigt. Som en klon av honom själv som bara fått den galna egenskapen. Skrämmande minst sagt. Mest av allt kanske han skrämde sig själv, sitt inre jag alltså. Det som fortfarande inte släppts ut flera månader. Det som bara ville kura ihop sig i en boll och gråta tills tårarna tog slut och ersattes av skammen, blodet från alla män han dödat.
Bilarna tog soldaterna till ett läger som liknade deras förra lite. Det var dock betydligt mindre och var mycket mer kamouflerat än det förra. Det låg inte heller i skogen utan mer på ett fält. Här ute hade Terrence aldrig sovit mer än någon timme varje natt, eller dag, det var då de var lediga. På natten smög man ut och gömde sig bakom de små skydden, sköt de stackars tyskar eller italienare som stack upp sina huvuden över skyttegravarnas kant. Sergeanten hade tilldelat de nya medlemmarna varsin sniper och lärt dem hur siktet fungerade. Han hade också visat de olika skyltarna som de då och då kunde hålla upp för att lura upp fienden ur sina gömställen, nyfikenheten tog död på dem.
Terrence packade upp sin väska på den lilla sängen som stod intill fem andra i det lilla tältet. Här fanns det inte plats för våningssängar. Taket var lågt, nästan så lågt att man inte kunde stå rakt. Som tur var inte Terrence direkt den längsta personen, han kunde dock tänka sig att Dmitry skulle få problem.
Tyst satte han sig på sängen i skräddarställning med sin lilla, röda bibel framför sig, korset hårt i handen och slöt ögonen för att be till den han kanske litade på allra mest.
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Sept 8, 2016 8:17:37 GMT
Att motvilligt hamna ute på fältet var kanske inte speciellt ovanligt egentligen men Ellis - och Dmitry för den delen, hade ju inte precis haft mycket av ett val efter att de under särskilda omständigheter hamnat på fel fot med sergeanten. De var kanske inte de mest kompetenta men han visste iallafall att han var en mycket bra prickskytt, en bland dem bästa hade en av generalerna påstått. Däremot krävdes det mycket mer än bara träffsäkerhet för att överleva där ute, det visste vem som helst. När det kom till psykologisk styrka, så var han inte lika enastående. Men det visste han redan sedan han jobbade på Edworth. Han blev lätt nedstämd, något som tydligt visade sig när de alla satt i bilarna påväg till fältet. Han hade såklart noterat sina vänner men istället för att ge dem ett uppmuntrande leende - som han vanligtvis gjort, hade han borrat blicken hårt i golvet framför sig med händerna i ett hårt grepp om sitt gevär.
Det var förmodligen hans första gång vid det lägret, han mindes inte riktigt. Dock var skillnaderna mellan detta och det förra lägret ganska stora. Det var betydligt mindre, mer undangömt och där var inte alls lika mycket utrymme eller särskilt mycket folk där. Ellis kunde tycka det var ganska skönt, han hade alltid varit lite tillbakadragen och trivdes egentligen allra bäst när han fick vara ifred, det låg helt enkelt bara i hans natur.
Tankarna som han förut trängt undan började långsamt återvända när dem tillslut hade blivit avsläppta och tilldelade tält, sängar och dylikt. Han hade också blivit tillsagd vem hans partner ute på fältet skulle bli och han besvärades djupt över att det var ett bekant namn, nämligen Terrence. Eftersom de kände varandra, inte nödvändigtvis särskilt väl men det tog ändå emot att han potentiellt skulle behöva bli vittne för hans död. Därför kunde han samtidigt känna lättnad att inte behöva vara med Dmitry, dock skulle det förstöra honom om han skulle dö utan att Ellis kunde göra något åt det.
Lite efter alla andra så gick han mot tälten efter att ha växlat ett par ord med sergeanten. Det hade inte precis varit något uppmuntrande men han hade sedan länge sedan slutat bry sig om när folk attackerade hans kärlek till ryssen. Han tog emot det, både verbalt och fysiskt utan några klagomål. Han slängde en blick över axeln mot Dmitry för att få en sista glimt av honom innan de splittrades åt för en tid framåt, kanske för alltid.
Som en bland de kortaste i armén så var det inga problem för honom inuti tälten men det var trångt, man kom varandra mycket närmre. Hans säng var strax bredvid Terrence's och när han fick syn på mannen, rynkade han pannan lite och drog på munnen. Respektfullt så slog han sig ned i tystnad, lät honom be i fred. När han var klar, pressade han fram ett likgiltigt leende och lade undan sin väska.
"Hey, Terrence," hälsade han tonlöst och lutade sig tillbaka lite. "Seems like we're going to be partners for this whole ordeal."
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Sept 8, 2016 18:41:06 GMT
Ingenting hade blivit som han tänkt sig, såklart. Blev det någonsin som man tänkt sig i krig? Just nu kunde han dock bara tänka egocentriskt, hade inte utrymme att tänka på hur illa alla andra hade det - kunde bara tänka hur mycket han själv hatade varje sekund. Hade ju insett väldigt tidigt att beslutet att skriva upp sig som prickskytt varit impulsivt, idiotiskt. Visserligen var han vid detta laget väldigt pricksäker, men han var verkligen inte snabb nog att massmörda eller att reagera på flera plötsliga händelser i rad. Skulle förmodligen vara en av de första att stryka med på riktigt nu. Konstigt nog hade han accepterat det, hade lyckats finna lugnet i stormen.
När de anlänt till det nya lägret hade han med ens insett hur annorlunda vyerna var, hur annorlunda situationen var, hur annorlunda allt var. Man kom så mycket närmare allting, blev så utsatt och sårbar. Kunde därför förstå varför Terrence blivit som han blivit. Det behövdes mycket mer här än i skyttegravarna. Annars skulle man inte klara av pressen en enda dag. Kanske var det bra att han insåg det redan nu, kunde redan börja försöka trubba av sina känslor och tankar. Ville inte vara den sårbara, mesiga Benjamin längre - hade inte råd att vara den personen. Tyvärr var det lättare sagt än gjort för han hade alltid varit en känslomänniska; kände allt otroligt intensivt, styrdes av sina känslor. Att på något vis stänga undan allt det skulle verkligen bli en utmaning, men det skulle vara nödvändigt. Titta bara på Terrence, den mannen hade förmodligen överlevt såhär länge bara för att han lyckats bli så kallblodig.
Utan att ens ha sett sig om under bilfärden, för rädd att råka få syn på sina kamrater, hade han under tystnad traskat in i tältet han skulle sova i. Var fullt upptagen med att mentalt kriga med sig själv, motorn gick liksom på högvarv för att försöka hitta den röda knappen som skulle självförstöra hela systemet, och blev därför en mycket tyst skugga. Tyst, gömd, helt borta. Vågade inte socialisera sig, inte ens väcka sig själv från kampen i huvudet, för då visste han att allt skulle falla och han skulle behöva börja om på ruta ett. Det hade han inte tid för, måste bli så förberedd det bara gick för morgondagen. Stålsätta sig för undergång.
En avlägsen tanke lyckades klättra sig iväg mot Terrence, fick honom att inse att de kanske haft sina sista minnen tillsammans nu. Kände ett svagt hugg i hjärtat, men kunde inte låta sig själv få panikångest. Inte nu. Det var bara att acceptera det som det var, inse att han var maktlös. Hur mycket han än oroade sig eller vred sig av ångest skulle det inte hjälpa dem. Tiden var kommen nu. Han hade kastat sig ut på djupt vatten och nu skulle han få betala dyrt. Men hellre att han själv dog än att han skulle behöva stå ut med visadomen av att hans enda sanna kärlek dött.
|
|
|
|
Post by N. on Sept 11, 2016 14:08:39 GMT
När bönen var klar packade Terrence ned den lilla bibeln i sin väska igen och sträckte på sig. Han möttes av ett välbekant ansikte och nickade lite smått mot honom. Vad Ellis var kapabel till ute på fältet visste han inte men han hoppades på att han inte skulle banga ur. Om han skulle resa sig upp för snabbt, få en panikattack eller liknande skulle det betyda slutet för de båda. Det krävdes bara en liten vink för att avslöja deras gömställe och när det väl var gjort skulle bomberna vara över dem på nolltid. Nej, han hoppades verkligen att det här skulle gå bra.
"Yeah I heard..." mumlade han och lutade armarna mot knäna, knäppte fingrarna och lutade sig framåt.
"How do you feel about it?", undrade han och mötte soldatens blick. Om han lyckades komma på bra fot med honom nu kanske de skulle komma bättre överens på fältet, känna mer tillit till varandra.
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Sept 15, 2016 20:11:22 GMT
"Hardly matter, does it?" Ellis log kort och lutade sig tillbaka, sökte med blicken genom tältet men såg ingen annan bekant i närheten. Han hade gärna träffat dem innan dem splittrades åt, kanske permanent. Han hade ju såklart Terrence med sig men risken att behöva se honom dö var bland det mindre frestande i det uppdraget. Han vände snart tillbaka blicken igen mot sin vän, undrade hur väl dem egentligen skulle samspela ute på fältet. Som han sett förut var Terrence ganska vild medan Ellis var ganska lugn, det var något som bekymrade honom lite. Dock hade han förtroende för honom, visste att han var en god man som ville väl, bakom all galenskap.
Även om Ellis självsäkerhet sjunkit en del sedan han gått med i armén - främst pågrund av sergeanten, så kunde han iallafall konstatera att han var en bra prickskytt. En naturbegåvning, hade en av de auktoritära figurerna påstått. Dock hade han andra brister, likt vem som helst. Kanske därför han blivit ihopparad med någon som hade självförtroende över att spara. Energi också, för den delen. Ellis hade bara känt sig tröttare och tröttare efter varje dag som gick och inte enbart pågrund av sömnbristen som mer eller mindre drabbat alla där.
"There's Ben," sa han sedan när han fått syn på den bekanta figuren som sett ut att försökt gömma sig bland folkmängden. Men Ellis hade ofta koll - kanske mer än nödvändigt på alla dem som stod honom nära. I detta fallet då hans fyra vänner från Edworth, möjligtvis hans andra kamrater också men de var svårare att hålla koll på. De var lite överallt vid alla möjliga tillfällen trots allt. Han vände blicken mot Terrence, visste att de hade en närmre relation.
|
|
|
|
Post by N. on Sept 18, 2016 12:53:41 GMT
Terrence kände knappt Ellis. Vilket oroade honom. Han mindes bara att han varit smått bitsk när de första gången möts, han tycktes inte gilla Terrences hårda slangord, men den personligheten kanske inte fanns kvar längre. Krig tenderade att förändra folk och han hoppades innerligt på att Ellis förstod det.
Hans blick vandrade bort lite mot Benji som var längre bort. Känslor var något som han stängde av i det här lägret. Det fanns ingen tid för att riktigt bry sig om andra. Att låta sina tankar vandra iväg till någon kunde bara betyda att fokuset tappades och sedan fick man en kula i pannan, Terrence hade sett det hända allt för många gånger. En av hans kamrater hade börjat prata om sin fru hemma i London. Han hade bara vinklat upp huvudet i några sekunder och sedan var han död. Prickskyttarna var säkra och de tog varje chans de kunde, förlorade man fokus för en sekund var man död. Så var det bara.
Terrence såg tillbaka på Ellis och gav honom en tom blick som sa att han inte brydde sig att Benjamin var där borta, kanske skulle det skrämma den andre att se ett så tomt ansikte men han fick leva med det. Terrence hade inte varit sig själv på ett bra tag.
"Hey, you better not think too much about other people out there okey? It will get you killed, it's just a fact. So suck it up pal and loose them feelings".
|
|
