Fronten

Ljudet av skott ekade genom luften dagarna i ända, följdes av smärtsamma skrik och kroppar som föll till marken. Antingen för att omedelbart mista livet, alternativt klara sig med skottskador som ändå skulle få dem att slutligen förblöda, där frågan var om det inte var bättre att dö omedelbart för att slippa den plågsamma, utdragna döden. Hade dem riktigt, riktigt mycket tur så kunde de bli någorlunda återställda efter att ha tillbringat en längre tid i sjukstugan. Men det var inte många som hade så mycket tur.
Miljön var minst sagt påfrestande att befinna sig i dygnet runt. Att aldrig veta när det var ens egen tur att stryka med, var en kvävande tyngd att gå omkring och bära på, men trots att den tanken slet något oerhört för Ewan att bära så var det om möjligt ännu mer påfrestande, ännu mer kvävande att tänka på hur länge han skulle behöva stå ut med det här. Skulle han klara sig en dag till innebar det ytterligare en dag där han tvingades se människor avlida till höger och vänster om honom, bekanta kroppar som föll till marken – kraftigt blödande från skottskadorna. Bekanta ansikten som frös i obehagliga positioner när livet lämnade deras kroppar. Hans egna händer som kramade om det dödliga vapnet i sina händer, hans finger som tryckte på avtryckaren och skottet som han avfyrade som släckte en annan människas liv. Någons vän, någon som hade människor hemma i deras egna land som satt och väntade på dem. Anhöriga som skulle få besked om att deras älskade hade stupat i krig, på grund av honom. Det var svårt att fortsätta hålla huvudet kallt och tvinga sig själv att överleva, att inte bara vända på geväret och köra kulan i sitt eget bröst istället. Han var inte född till mördare – långt ifrån och det här var betydligt mer påfrestande för hans psyke än vad han någonsin hade kunnat föreställa sig. Försökte som alltid hålla humöret uppe, men det var fruktansvärt svårt att släta över allvaret med något skämt, så som han annars skulle ha gjort i vilken annan situation som helst.

Signalen gavs om att de skulle ta sig upp ur skyttegravarna gavs och mannen intill hans sida – en av de få personer på lägret som han vågat sig på att skapa en vänskap med, var en av de första att klättra upp. Dock hann han knappt ställa sig upp, innan ett skott genomborrade hans mage och han föll ihop på marken. Omedelbart frös varenda muskel i Ewans kropp och han blev alldeles iskall. Omvärlden upphörde att existera och alla ljud och rörelser omkring honom försvann i ett trollslag, när allt hans fokus lade på mannen som högst troligen fått ett dödligt skott. Paniken greppade tag i hans kropp och han kravlade själv upp på kanten, fick tag om hans kropp och varsamt drog han ned kroppen i den djupa gropen igen. Smutsen var ingrodd i mannens ansikte och svettpärlor syntes i pannan på honom, hans ögon var fortfarande öppna även om Michael tycktes kämpa med att orka hålla dem uppe. Såret från hans mage blödde kraftigt och det var väldigt uppenbart att mannen inte hade mer än några minuter kvar. Panikslagen som Ewan var – vägrade han dock att på riktigt tro på vad han själv såg med sina egna ögon och han fäste sin blick djupt i den andre mannens.
”It’s fine… I will help you alright, everything will be fine…” mumlade han fram, med tårarna stigande i ögonvrån. Orden var troligtvis mest för att övertyga sig själv. Ville inte att hans vän skulle lämna honom och vände sig därför till soldaten som stod på Michaels andra sida (Ellis).
”Hey!” ropade han för att fånga hans uppmärksamhet, med en tår som lyckades smita och trilla ned över hans ena kind. ”Can you please help me with him… I need to take him to the field hospital but I can’t carry him myself” försökte han, var som sagt väldigt blåögd för stunden och insåg inte själv svårigheterna i sin egen plan.
Att det inte var lägligt att ta sig bort till fältsjukhuset och att det i vilket fall redan var försent var ingenting som slog honom. Allt han visste var att han vägrade låta mannen dö.

Eftersom Terrence och han gäng med lite galnare, intensiva människor tidigare varit sergeantens favoriter fick de nu uppdrag som var lite mer vansinniga. Terrence hade blivit tilldelad en heltäckande kamouflagedräkt där inget av hans hud syntes. Hans ansikte var i och för sig inte täkt men där hade han och hans kamrater målat med lera och färg. Han smälte perfekt in i omgivningen och var därför väldigt lämpad till sitt jobb.

Till skillnad från sina kamrater spenderade han inte hela dagarna i skyttegravarna utan istället på fältet. Där höll han hårt om sitt gevär med kikarsikte. Det var en del av honom nu, hans, ingen annans. Han kunde sitt vapen utantill, visste hur den reagerade med varenda rörelse, hur snabbt den sköt, hur lång tid det tog att ladda om. Han såg det inte som en sak utan mer som en del av sin egen arm. Utan den hade han inget skydd, inget som hindrade hans hjärna från att smörja in närmaste kamrat med blod.

Ljudet från skriken hade han blockat ut för längesedan, det var onödigt ljud som han inte hade tid att registrera. Det skulle alltid vara folk som dog och han skulle aldrig kunna göra något åt det. Han kunde inte fånga varje skott, inte fånga varje granat som flög mot hans kamrater. Det var en omöjlighet och han hade accepterat det lika snabbt som han förändrats till den han nu var. Det var under den första natten, när de flesta i skyttegravarna sov och prickskyttarna krälade ut till sina utkiksposter. Det var bara lera som var uppskjuten till en högre hög. Där bakom satt han och en till kille. Båda hade vapen men det var inte båda som sköt. Hans kamrat var utrustad med olika skyltar med text på. Texten var bara random, oftast med ordet "peace" inblandat. När en från fiendens armé nyfiket tittade upp var det Terrences uppgift att skjuta den jäveln. I början hade han varit rädd, han hade sagt att han var redo varje gång men kunde aldrig trycka av. Den första dagen hade han inte ens skadat någon. Rädslan hade varit alldeles för stark och han hade därför bara suttit och tryckt på samma ställe tills de blev tillbakakallade till skyttegraven. Det var den andra dagen när han hade en soldat mitt i kikarsiktes mitt. Han kunde inte se den andres ansikte och det var det som gjorde det så enkelt att bra skjuta.

Blodet hade sprutat upp som en fontän och det var då någonting hade förändrats i Terrence. Ett litet leende spred sig på hans läppar. Han kände sig upprymd. En levande känsla spred sig genom kroppen och förgiftade hans tankesätt. Han ville se blodet igen, ville se den livlösa kroppen störta till marken. Fienden dödade ju så många av hans män och det var inte mer än rättvist att de också skulle dö då. Efter det första skottet gick det bara nedåt. Han bad om fler tjänster av sergeanten och hade alltid ett leende prytt på läpparna. Det var han och hans pojkar som alltid hade det där äckliga leendet klistrat på ansiktet. De gick oftast runt i grupp i skyttegravarna, skyddade varandra. Egentligen borde väl de andra soldaterna vara tacksamma att det åtminstone fanns någon som frivilligt gav sig ut på fältet.

Även om Terrence förra personlighet verkade som bortblåst så tänkte han ju självklart på sina kamrater från Edworth. Han hoppades att de levde, att de inte var allt för skadade. Och snart skulle han i alla fall få bekräftat att en levde. Killarna och han hade återvänt till skyttegraven efter att blivit tilldelade ett dussintal handgranater. Det var säkrare att kasta de därifrån istället för att sitta bakom den lilla lerhögen och kasta, där blev man lätt beskjuten om man inte låg helt stilla.

En välbekant skepnad stod hukad över en man som verkade bortom all räddning. Terrence var precis på väg att bita bort säkringen och kasta granaten när han fick syn på Ellis. Förmodligen skulle den andre inte känna igen honom med all lera i ansiktet och därför sprang han hukat fram till honom med ett leende på läpparna.
"Chap!" utbrast han och kramade honom hårt. Det kändes nästan overkligt att träffa någon som han faktiskt brydde sig om i skyttegraven och hans gamla personlighet letade sig fram från sitt gömställe. Den var inte helt borta, inte än. Det fanns fortfarande sympati kvar, fortfarande en gnutta medkänsla. Men det var väldigt lite, han vågade knappt släppa fram den delen av sig själv eftersom han då var rädd att bryta ihop. Att leva på adrenalin var hans sätt att genomlida kriget, när allt var över kunde han kanske ändra på sig igen men just nu var det här hans enda väg.

Lyckligtvis verkade han ha fångat soldatens uppmärksamhet och när den andres blick riktades mot dem kände han även igen mannen. Hade aldrig samtalat ihop med honom – som sagt hade han varit oerhört försiktig med att skaffa några djupare relationer bland soldaterna, men han hade definitivt sett honom eftersom att han var medveten om att de hade delat tält. Ellis, var han nästintill helt säker på att han hette. De första orden som yttrades, fick hjärtat att sjunka i bröstet på honom väl medveten om att vännens liv sipprade ut ur hans kropp fanns det inte mycket tid till att vänta om det överhuvudtaget skulle finnas en liten, liten chans att han skulle klara sig. Men det lilla vett som han hade kvar, talade ändå om för honom att mannen hade rätt. Skulle de alla tre bli ihjälskjutna skulle det knappast kunna rädda Michaels liv ändå, vilket redan nu kändes som en oerhört svår uppgift, nästintill omöjlig. Trots att han precis hade lovat att den andre skulle klara sig.
Kände sig ytterst tacksam när Ellis ändå knöt ett bandage omkring Michael och han själv hukade sig intill de andra männen. Nickade hastigt och riktade tacksamt blicken mot honom när han trots allt erbjöd sig att hjälpa.
”Thank you” svarade han innerligt, eftersom att han var medveten om att det inte var en liten sak som han bad om. Det var en riskabel tjänst som han hade bett honom om.
Satt kvar på huk intill den skadade mannen, med händerna mot hans ben och såg mot hans trötta ansikte. Försäkrade honom ännu en gång om att allting skulle bli bra, mest för sin egen skull. Bröt ögonkontakten för en stund och såg upp med Ellis när han sträckte på sig.
”Watch out!” utbrast han, när ännu en kula snuddade precis vid hans hjälm. Mötte sedan hans blick med sin och några ord var överflödiga, förstod av den uppskrämda blicken att det skulle vara en omöjlig uppgift att ta sig upp.
En smärtsam tryckning kändes omkring hjärtat och han såg återigen mot Michaels ansikte, vars ögon nu hade slutits. Satt kvar intill honom och greppade varsamt tag om hans hand, gav den en mjuk tryckning medan klumpen i hans hals växte sig större och större. Höll hans hand tills han verkade ge upp och livet lämnade hans kropp. Långsamt och ytterst motvilligt släppte han greppet omkring hans livlösa kropp, tvingade sig själv att resa sig upp istället för att bli sittande i en evighet intill honom. Det skulle ändå inte tjäna någonting till.
Blicken riktades mot soldaten som åtminstone hade försökt, åtminstone hade han övervägt att riskera sitt liv, tillochmed. Ett tunt, väldigt trött leende tog sig upp på hans läppar när han studerade de två männen som omfamnade varandra. Harklade sig försiktigt, ville egentligen inte störa – samtidigt som han var tvungen att tacka.
”Thank you, really… I appreciate that you at least tried. I owe you one”

Mitt i all kaos som fick det att kännas som att öronen snart inte kunde hantera mer dök ett ljud han kände till mycket väl upp. För att vara mer specifik en stämma - nej två. Höjde snabbt blicken, vred på huvudet. Kände hur hela kroppen bubblade av glädje när han kunde konstatera att det var Terrence och Ellis. Det var så otroligt underbart att se att dem var vid liv, att de inte låg skadade någonstans. Det gav honom liksom hopp om morgondagen, kanske skulle de överleva ändå. Kanske hade han någonting att överleva för. Kunde ju inte neka att alla nerver i hans kropp skrek av suktan efter Terrence beröring. Men var det tillräckligt att kämpa för? Vad hade de för framtid egentligen?

Nyfiken och överlycklig från att ha sett sina kamrater för första gången på vad som kändes som en evighet kunde han i alla fall inte bara stå där och glo. Lyckades mer eller mindre krypa fram till dem, gick nästan på huk som om det skulle skydda honom. Men innan han nått fram blev stegen allt långsammare. Han kunde tydligt höra samtalet, kunde höra vartenda ord. Och det fick kalla kårar att krypa över honom, fick alarmen att börja tjuta i hela kroppen. Den där tonen - galenskapen - han kände igen den. Visste precis vart han hört den förut. Kunde höra hur fadern skrattade hysteriskt när hans son låg på golvet under honom, alldeles blå över kroppen. Hur han kunnat skämta om att sonen var en sådan fjolla som inte klarade av fler slag.
Det var samma sorts underton som spelades i Terrence röst, fick Benjamin att frysa på stället. Men det var för sent att vända nu, någon av dem hade förmodligen redan sett honom. Så även om det redan tog emot så gick han fram den sista biten. Var redan så nervös över att få se Terrence reaktion att han skakade i händerna. Var så sjukt rädd att mannen skulle flippa precis som hans far brukat göra, att han skulle inse vilken med Benjamin var och ge honom stryk för det.

"Ellis? Terrence...?" Han pratade löjligt försiktigt, som om han var rädd att orden skulle kunna skära upp hans tunga om han talade för bryskt. Djupa andetag. In, ut. Fortsätt andas. Vad hade egentligen hänt med Terrence? Varför lät han som en galning? Benjamin kände sig yr, ville inte veta. Ville inte behöva se mannen såhär. Om han dog ville han inte minnas Terrence som samma typ av person som sin far. Bara hoppades och bad att det låtit värre än det var, att han kanske misstolkat hela samtalet. Var beredd att ställa sig på knä och böna för att Terrence skulle vara sig själv, att Benjamin läst av allt fel. Men en obehaglig klump i magen sa honom att det inte riktigt var fallet.

Mitt i all iver över att ha träffat Terrence, hörde han den andres röst, vilket gav honom lite skuldkänslor. Han hade nyss återförenats med sin kamrat i samma stund som Ewan förlorat sin. Det var verkligen aldrig rättvist. Han vände sig mot honom och grep tag i hans arm, såg honom djupt i ögonen som var fyllda med empati.
"I am so sorry... for your loss. He was a great man, fighting for his country." Ellis sänkte sorgset blicken till den avlidne soldaten innan han skakade på huvudet.
"You don't owe me anything, Ewan."
Samtidigt som han pratat, hade han lyssnat lite på vad Terrence sagt och det var särskilt något som han reagerade på. Han kände hur all färg från hans ansikte försvann, Terrence hade blivit svald av krigets mörker. Hur han uppförde sig, vad han sa... ingenting påminde honom om den individen han känt. I samma stund såg han Benjamin, vilket gjorde honom lättad. Han visste att dem haft en närmre relation, kanske han kunde få Terrence på rätt spår igen.
"Glad to see you alive, Ben.“ Han log svagt och gav honom en kort nick, kunde inte förmå sig något mer efter hur han sett sin andra vän. Ellis kände sedan sin kamrats hand mot sin nacke och mötte hans blick med en orolig rynka i pannan. Vad hade egentligen hänt med honom? Hans leende, hans ögon, något stämde inte.
"No... not Dmitry," mumlade han till svar och lät blicken sänkas till sidan. I samma rörelse hade han dock sett en ny gestalt som han kunde känna igen från meters avstånd. En våg av lättnad sköljdes över honom, Dmitry var okej, han var vid liv. Dock blev Ellis orolig då den andre sjönk ihop, var han skadad? Snabbt kom han på fötter och stapplade fram till honom, böjd tillräckligt för att inte synas från fältet. När han kom fram grep han tag i hans axlar, sökte upp hans blick.
"In the flesh, hey Dmitry." Han log brett och lutade lite på huvudet för att se om han verkligen var okej. "You okay there?"

Terrence lyckades kränga iväg ännu en handgranat innan han fick syn på resten av tjänarna från Edworth. Smällen fick honom att rycka till och eftersom han hade svårt att koncentrera sig på två saker samtidigt i det här läget fick han stanna upp ett tag för att göra sig säker om att han faktiskt träffat någon innan han kunde rikta sin uppmärksamhet mot Benjamin och Dmitry.

Leendet på hans läppar när han fick se de båda verkade faktiskt genuint den här gången. Det var inte lika påklistrat som det förut varit. Han vågade knappt tro att det var Benjamin som stod framför honom. Terrence gick snabbt fram till honom och kramade honom hårt. Lite av leran från hans ansikte fläckade av sig mot den andres kind och han skrattade mjukt, torkade bort det med sin tumme.
"It's amazing that you're all alive", sa han med hög röst, han hade knappt pratat i låg stämma på de dagar han varit här. Det fanns ingen anledning att prata med låg röst och om man inte lyckades göra sig hörd kunde det betyda döden. Soldaten framför honom kändes så ofantligt långt borta. Han gillade fortfarande Benjamin något otroligt men romantiken fick inte riktigt plats i världen just nu. Det fanns viktigare saker att prioritera. Det enda som gick genom Terrences hjärna just nu var olika stridstaktiker, liv och död, död och liv.
"I'm mostly awake in the later hours. It's pretty odd to see everything so clear now. You should join my shift some day huh? Lie around in the field together, just like the old days!", han gav Benjamin en hård klapp i ryggen och böjde sig sedan ned för att ladda om sitt vapen, för uppslukad i striden för att ens ha tid att ägna den andres välmående en tanke.