Sällskapsrum

Dmitry steg in i rummet efter butlern och stängde så tyst han kunde dörren efter sig. Han brukade inte få särskilt många tillfällen att vara runt herren i huset, eftersom hans arbetsuppgift var att klä ungdomarna och inte fadern, så när han nu fick chansen ville han såklart prestera på topp. Han tryckte bort sin kalla sida och plockade fram den charmiga, som egentligen var en ärligare och mer hans riktiga personlighet.

När hans namn nämndes sken han upp och var inte sen med att lyda order och plocka upp det ömtåliga glaset ur mannens hand.

"Good evening, my lord" hälsade han med sin varmaste röst innan han gick vidare över rummet bort till det lilla bordet där de starka dryckerna var uppställda. Något som hade gjort hans föräldrar stolta var om han snodde med sig en av flaskorna för att dricka själv, de hade alltid sagt att det var okej att ta från dem som hade mer pengar än man själv. Men Dmitry var såklart inte en idiot utan öppnade bara flaskan med whisky och fyllde upp glaset han hade i sin hand, utan att smuggla med sig något. Dock kliade det lite i hans fingrar, eftersom han var väl medveten om att det inte skulle vara särskilt svårt för hans slinka fingrar att plocka med sig något utan att bli upptäckt.

Dmitry återvände med glaset till lord Phillips och höll fram det mot honom med en gest som visade på att han var den som var undergiven av dem.

"Here you go, sir" sade han artigt och när glaset blivit plockat ur hans hand backade han något steg för att stå på ett mer acceptabelt avstånd. Han var väl medveten om att lord Phillips var lite mer stel och bestämd än hans fru och son, så han försökte att sköta sig även om han trots allt kände ett sting av nervositet som krackelerade hans vanliga självförtroende. Han kände sig plötsligt lite vilsen och såg mot Vincent med en blick som berättade det, Dmitry skulle definitivt behöva lite vägledning nu. Han insåg att han varit lite av en idiot som tänkt gå upp hit själv och blev genast lite tacksam över att butlern "offrat" sin tid och följt med.

Fullt upptagen med att göra sitt bästa med städningen han höll på med hade han inte lagt märke till att Terrence stannat upp. Benjamin var för fokuserad på att som vanligt få allt så perfekt det bara gick innan familjen skulle komma dit och umgås. Han var alldeles för rädd att bli utskälld för att ens våga fuska litegrann. Hade därför blivit otroligt pedant, men i detta yrke var väl det en bra sak.

När han slängt en blick på närmaste klockur konstaterade han att det inte var mycket tid kvar, så han tänkte se vad Terrence hade för sig i rummet och blev då genast kastad av tråden. Vad gjorde han? Killen tycktes till en början bara stå och beundra någonting litet som han höll i, något han inte kunde utskilja vad det var. Men sedan tog det en dramatiskt vändning när mannen inte lade tillbaka föremålet, utan istället lät det försvinna in i en ficka. Synen fick Benjamins hjärta att stanna några sekunder. Såg han rätt? Vad var det egentligen han bevittnade? Och skulle han våga säga någonting om det?
"Terrence... Sir..." Han stammade nästan, kände sig nervös över hela situationen. Hur hanterade man sånt här? Och fy vad hemskt om han bara inbillat sig eller sett fel, då skulle han aldrig kunna visa sitt ansikte igen. Men samtidigt kunde han inte bara låta det vara, visste att det kunde leda till trubbel för dem alla om det verkligen var så att Terrence försökt smuggla med sig någonting.
"May I ask what you are doing...?" Han såg med oroliga, små, förlägna ögon på mannen han nu tyckte var så överlägsen. Ångrade sig i samma sekund som han fått ur sig orden, svor mentalt en lång ramsa. Terrence kanske skulle flippa? Herregud vad han fruktade det som komma skola. Det har var djupt vatten, riktigt djupt vatten. Han skulle bara ha vänt sig om, blundat och låtsas vara ovetande. Men hur kunde han neka det han sett framför sina egna ögon?

Benjamin fick bita sig i tungan för att inte pipa som en trampad hundvalp. Kände hur hela kroppen sjönk ihop när Terrence brusade upp och hotfullt närmade sig. Nu var det kört. Han var helt övertygad om att han skulle åka på stryk, kunde känna hur paniken skenade lika mycket son hjärtat i bröstet. Hade faktiskt inte känt sig så hjälplös på ett mycket långt tag, och han gillade det verkligen inte. Mot hans förväntan stannade dock Terrence innan han kommit för nära, och orden som fräste fram mellan tänderna skakade verkligen om Benjamins huvud. Kunde inte ens tyda orden till en början, hade varit inställd på något helt annat så när den brutala sanningen rullade fram lämnades Benjamin helt ställd, blank i huvudet. Hur reagerade man på det? Han trodde nästan att han gått in i chock på grund av avsaknaden på känslor, men plötsligt slog den kraftiga vågen i, blötte ner hela hans medvetande med medkänsla, sympati. Inte en chans i världen att hans blödiga hjärta skulle kunna säga emot det. Inte för att han någonsin planerat att tjalla eller någonting, var alldeles för osäker för att ens våga. Men nu blev det ett tio gånger starkare konstaterande att det inte fanns på världskartan att berätta för någon vad han sagt.

Hans läppar började glida isär medan han kämpade för att börja fungera igen, försökte få sig själv att svara trots blodet som pumpade så hårt att han hörde pulsen i öronen. Hann dock aldrig så långt innan ännu ett hot kom, ett som egentligen inte behövts. Ett hot som fick helt fel effekt när han istället rodnade, vilket tack och lov inte syntes då han redan var knallröd i ansiktet av panik och ångest. Även om Terrence ord om hans "vackra ansikte" knappast varit en komplimang så hade han aldrig hört någon använda det ordet i ett sammanhang som berörde honom själv, vilket mitt i paniken fick det att slå slint i huvudet på honom - där av den blossande rodnaden. Men han lyckades i alla fall skaka på huvudet, började få igång hjärnan igen medan Terrence började lämna rummet.

"I won't tell" kraxade han, harklade sig lite obekvämt. "I promise, I didn't see shit" han försökte sig på ett litet leende innan han rätade på sig för att inte se så ynklig ut.

Tack och lov trubbades spänningen av, gjorde det enklare att andas och därmed även börja fungera igen. Tänkte precis återgå till att städa som om ingenting hänt när Terrence höjde rösten, fick den vimmelkantiga Benjamin att ännu en gång höja blicken och se ångestfyllt på honom. Tack och lov var det inte speciellt hemska ord som kom, han kunde faktiskt hantera pressen som kom med frågan. Hade han inte vetat bättre hade han nästan trott att Terrence var rädd för honom, rädd att han verkligen skulle tjalla. Men vem i detta hus tänkte egentligen så högt om honom? Han var nästan övertygad om att alla såg på honom som en fjantig liten mes.
"I know what it's like to have a broken home... I won't tell anyone, just do what you have to do... Make sure your sister can be safe" han nickade lite och sänkte blicken. Ville helst inte alls beröra sitt hem, men behövde på något vis ge Terrence en anledning att lita på honom. Ville att mannen skulle förstå att Benji inte ville honom något illa och att han respekterade honom. Han var ingen tjallare och den sista på denna gård han ville ge problem var Terrence. Han var ändå den som var genuinast mot honom, den som visat mest vänlighet genom att bara göra en sådan liten sak som att uppmärksamma hans existens.

Terrence sökte sig till familjens sällskapsrum. Där kunde han bara gå runt och plocka lite, städa, fiffla. Det var inte direkt som om någon annan tjänare skulle komma hit vid den här tiden. De flesta var säkert i matsalen och tog ett kvällsmål eller något.

Det som drog tjänaren till just det här rummet var det stora pianot, den svarta flygeln. Den glänste varmt i ljuset från solen som höll på att gå ned. Tangenterna såg så inbjudande ut. Han lät en hand glida över träet och kände hur ett lugn spred sig inombords. Han hade alltid varit dragen till musiken, så länge som han kunde minnas.

Hans tankar avbröts dock av en röst. Han hade inte ens märkt att hon var där. Margeret satt i en fåtölj med en kopp te i handen. Förmodligen njöt hon också av solens sista strålar. Terrence hade fått en bra uppfattning av henne, hon var en av de trevliga.
"Sorry mam I didn't mean to-", men han blev avbruten av hennes höjda hand.
"Do you play?", sa hon med ett litet leende och nickade mot pianot.

Terrence blev ställd. Spelade han? Jo, det gjorde han ju faktiskt. I affären där han jobbat hade det funnits ett piano och på de sena timmarna när ingen annan var i närheten sjönk han ned i musikens anda.
"Uhm, yes mam", sa han osäkert och drog bort handen från pianot, placerade de bakom ryggen.
"Play for me", svarade hon vänligt och tog en klunk av sitt te.

Tjänaren såg osäkert på pianot och skakade på huvudet men möttes av hennes insisterande blick. Han hade aldrig spelat för någon. Men han var rädd för att trotsa henne och satte sig därför nervöst vid pianot. Hans händer darrade men han lade de fortfarande på tangenterna. Med ett djupt andetag började han spela några toner. En låt han skrivit själv. Den var klassisk, men samtidigt ny. Inte direkt en låt som skulle spelas på dansgolven.

Ett C-ackord byttes mot ett E moll, sedan till D moll och tillbaka. Han harklade sig nervöst och började också sjunga. Hans röst var vacker, en typisk musikalröst så att säga. Hans mor brukade säga att den lät som änglar.

Margeret reste sig upp och ställde sig vid fönstret och tog in hans musik. Hon verkade uppskatta det och det fick Terrences självförtroende att öka, han tog i lite mer med rösten, la i mer känsla. Denna låt var ändå en väldigt känslosam låt för honom.

"Gargoyles standing at the front of your gate. Trying to tell me to wait, But I can’t wait to see you..."

Terrence såg då och då upp från sitt spelande men när han fick syn på underbutlern i fönstret kom han av sig lite. Han missade en tangent och slant till med rösten men kom snart tillbaka på rätt spår. Fan. Han trodde ju att alla de andra betjänterna var nere i matsalen eller på sina rum. De skulle ju inte se det här, eller ens höra.

Han fortsatte ändå spela och tillslut var låten över.
"Darling I'm waiting to greet you, come to me baby..." Avslutade han och reste sig upp från sittplatsen. En hand placerades på hans axel och han var nästan säker på att han kunde skymta tårar i hertiginnans ögon. Hon tackade honom och backade sedan ut ur rummet med en drömmande blick.
Terrence blev stående mitt i rummet ett tag och försökte greppa vad som just hänt. Han hade faktiskt sjungigt inför en annan människa. Det var något helt nytt för honom. Hjärtat bankade som om det aldrig levt förut.
Adrenalinet pumpade.

Men sedan kom han på att Ellis stod på balkongen. En djup rodnad spred sig över Terrences ansikte och han vände sig mot fönstret med ett nervöst uttryck. Men det var väl bara att bita ihop. Bättre att se rädslan i vitögat än att låta den jaga ikapp honom.

Terrence smet ut på balkongen och gav Ellis en blyg men bestämd blick.
"Shut your mouth and give me a fag", sa han och nickade mot paketet i den andres hand.

Terrence tände cigaretten och drog ett djupt bloss. Han kände knappt nikotinet och tog ut pinnen ur munnen, gav den en besviken blick.
"Weak shit..." Mumlade han lågt för sig själv men stoppade ändå tillbaka den i mungipan. Han var ju van vid sin extra starka tobak, den som han rullade själv. Den här var ingenting jämfört med hans egna. Dock tänkte han inte direkt slänga den utan fortsatte att dra bloss.

"It's cool laddie", sa han och vände upp blicken mot siluetten framför sig. Det var nu motljus och Ellis framstod bara som en mörk skepnad mot den orangea himlen.
"Just haven't ever showed that... Uhm, talent of mine. You and the lady are the first ones to ever hear it".

Han tog ett nytt bloss och lutade sig över räcket där Ellis satt.
"And I'm sorry for before", sa han sedan lite tystare.
"I don't have anything against it really. My old man just left some traces I guess". Han var inte direkt stolt över sina tidigare ord och ville bara ha konflikten ur världen. Det här var ändå ett perfekt tillfälle att prata.