Lägret

De senaste tre månaderna hade varit väldigt mentalt och fysiskt påfrestande. Ända sedan dem hoppat av tåget i Frankrike har deras tillvaro ersatts helt enbart med hård träning, långa nätter och mycket sträng disciplin. Ellis hade alltid anpassat sig väl när det kom till förändringar i hans liv men inte just denna gången, den var alldeles för stor. Träningen var överväldigande även om han varit tränad sedan förut och att hans mentalitet gång på gång utmanats till alla möjliga gränser. Vid flera tillfällen hade han brutit ihop; gråtit, spytt och bara gett upp så han hade inte blivit så mycket av en favorit hos generalen och var ofta den som han vrålade i ansiktet. Hans kollegor, numera hans bröder från Edworth Manor hade han inte haft så mycket kontakt med heller då han dragit sig undan så fort han fick chansen till det. Han ångrade dock att han inte spenderat mer tid med dem de gånger han fått möjlighet till det. För nu var det krig och ingen återvändo. Kanske skulle det vara det sista han såg av dem. Det fanns inget som garanterade dem att de skulle överleva första dagen ens. De var bara några namn på ett papper som skickades till västfronten där man mest troligen skulle dö inom någon vecka, någon månad om man hade tur.
Atmosfären i bilen till deras läger var tung. Inte en man talade och alla verkade djupt inne i sina egna tankar eller bara stirrade tomt framför sig, fantiserade om en bättre värld bortom denna möjligtvis. Ellis höll ett hårt grepp om sitt vapen och hade blicken hårt borrad i golvet nere vid soldaternas fötter. Den aningen för stora hjälmen hade glidit ned i ansiktet på honom så han kunde inte se så mycket mer även om han försökte. Efter några timmar av samma tystnad fick mannarna till slut hoppa av och ta in den friska luften och sträcka på benen, det hade varit en lång resa utan några pauser. Längre bort kunde man se tält, där de skulle bo och inom några minuter så patrullerade dem bort dit för att packa av. Sedan var det middag, möte och sängdags. Redan dagen efter skulle dem skickas ut till fronten så det blev inte mycket tid dem fick för att återhämta sig eller socialisera med varandra.

Terrence hade förändrats lika mycket som vem skulle gjort under sådana här förutsättningar. Han hade blivit en kall person som bara brydde sig om de där enstaka kickarna av adrenalin. De nya vänner han lärt känna var såna som var där av fri vilja, knäppisarna. De tränade intensivt och tog varje chans de kunde för att stå ut ur resten av gruppen.

Den tidigare betjänten hade stängt in all rädsla i ett rum längst in i sig själv. Han hade slängt bort nyckeln och tänkte aldrig mer öppna den. Rädsla gjorde en svag och svag var något som man absolut inte fick vara i kriget. Om han ändå skulle dö så kunde han i alla fall göra det med stolthet, för sitt land, för han där uppe i himlen. Visst, han hade syndat i sitt liv men han hade fortfarande hoppet om att han skulle kunna knacka på himlens portar när livet lämnade hans kropp.

Även om han blivit känslokall ute i träningsmiljöerna så hade han inte stängt ute sina vänner helt. De var ändå det närmaste han kunde komma till hem. Till tryggheten. Han hade suttit med de på lunchen och småpratat då och då, när han inte hängde med knäppisarna alltså. Han ville hålla en så stadig relation med Benjamin som möjligt, han var den han litade mest på när allt kom ned till kritan.

Under träningarna hade deras sovmiljö inte varit den trevligaste. De hade övat på stridsmiljön och tillbringat mycket av sin tid i små, enmanna tält mitt ute i ingenstans. Nätterna hade varit mörka och kalla. Fukten hade spridit sig in överallt, i sovsäcken, i kläderna, i psyket. Därför blev Terrence överlycklig när han såg de nya sovsalarna framför sig. Han knöt näven i ett seger slag och vände sig mot sina kamrater med ett stort leende. Man måste uppskatta de små sakerna i livet i sådana här situationer.

Sergeanten kom fram till dem och Terrence ställde sig i givakt, det var en vanesak som han gjorde på ren automatik nu för tiden.
"This is your new camp soldiers. In here you sleep. In the other tent you can eat, and in the small one over there you take your fucking shits. Understood?"
"Sir, yes, sir", svarade Terrence tillsammans med skaran av andra soldater. Sergeanten kom närmare Terrence och ställde sig bara några centimeter från hans ansikte.
"Are you happy Coll?"
"Sir, yes, sir", svarade han med hög röst.
"Sir, yes, sir, what?", skrek sergeanten tillbaka.
"Sir, yes, I am happy sir".

Liksom alla andra, ställde Ellis sig givakt när sergeanten började gå mellan deras led, ge dem blickar, kommentarer eller frågor. Han försökte låsa ute allt som sades då han inte ville dra uppmärksamhet till sig själv. Förra gången det hade skett hade han fått ett slag på solarplexus, inte särskilt behagligt det vill säga. Dock verkade han få slippa undan sergeantens hårdhet den dagen, vilket fick honom att andas ut för första gången på länge. Han hade blicken stadigt framåt under hela omständigheten men även så kunde han notera att bekanta ansikten befann sig på andra sidan, snett emot honom. Han kunde se Benjamin och Dmitry. Sedan hörde han bara rösten han visste tillhörde Terrence. Samtidigt som han mer eller mindre förlorat kontakt med dem var det tryggt att ha någon man kände där. Ellis hade inte försökt skaffat vänner bland dem andra rekryterna men hade ändå fått ett par kontakter där som verkade uppskatta hans sällskap, knepigt nog.
När de fått chans att packa upp, såg Ellis till att göra det snabbt så han kunde få lugn och ro när de skulle få äta. Även det stressade han genom innan han till slut fick ta en paus vid sängarna. Kvällen hade börjat komma och mörkret tog över himmelen. Han hade kommit dit lite före alla och njöt av lugnet innan resten av alla skulle komma tillbaka. Eftersom han fått sängen längst ned fick han sitta lite framåtböjd. Han slöt ögonen och vilade ansiktet i sina händer medan hans ångest långsamt började krypa fram igen.

När Benjamin äntligen lagt sig någorlunda bekvämt blev han självklart störd av att någon envisades med att bryta tystnaden. Suckade tyst, men insåg snabbt att det kom från bädden över honom, vilket betydde att det var någon han kände som talade. Spetsade därför öronen lite extra, men rynkade pannan åt orden som flöt ut i luften. Varför sa han det nu? Det spelade väl ingen roll?
"I told you Terrence, it's fin-" innan han hann avsluta sin mening såg han hur det glänste till bland skuggorna i tältet. For genast upp på marken, med misstankarna om vad som glänste pulserande genom hela kroppen. Tyvärr blev misstankarna bekräftade, det var som han farhågat. Det han såg när blicken landade på Terrence var precis vad han inte ville se. Fick hjärtat att kastas i marken och splittras i bitar. Hade han haft kvar prydnaden hela tiden? Fan, vad ont det gjorde. Ondare än han någonsin kunnat ana. Det enda positiva med all smärta som ilade genom honom var att det fick honom att känna sig levande, som om alla delar av honom inte lagt av ännu. Det fanns fortfarande en liten del av honom som litat på och tyckt om Terrence mer än han uppenbarligen borde ha gjort. Nu krackelerade allt framför hans ögon, fick halsen att skrika av smärta när gråten började retas i den.
"You... You had it all this time?!" Hans röst darrade mer än han ville inse. Fick honom att så illa tvunget svälja för att kontrollera alla känslor som plötsligt stormade upp inom honom. Helvete. Han hade föredragit att känna sig tom, död. Allt skulle varit bättre än det här. Den enda människa han fortfarande känt ett band till visade sig ha varit lika jävlig som alla andra. Hur fan hade han låtit sig tro för ens en sekund att någon faktiskt brytt sig om honom?
"You know what? It doesn't even fucking matter. I'm going to die anyways... But just know that i trusted you... When I held my mouth shut and took that fucking punishment for you, I put my faith in you..! Have you got any idea what I went through? How I had to fucking please him, how he dominated me and sexually assaulted me?! I went through hell, Ter!" Han mer eller mindre skrek nu, alldeles röd över hela kroppen. Brydde sig inte om att sergeanten skulle ge honom skit för att han inte uppfört sig. Allt han just nu kunde känna var hur sårad, sviken, han kände sig. Hur hela hjärtat blödde och hur han för varje sekund tömdes mer och mer på den lilla livskraft han haft kvar.
"I hate you" snyftade han tillslut fram, pillade fram kedjan som var gömd under hans tröja, pillade upp låset och kastade vårdslöst smycket på Terrence. Ville inte längre se halsbandet som för bara några minuter sedan betytt så mycket för honom.
"You can go to hell" muttrade han, strök sina tårar som smitit från ögonvrån mitt i raseriet. Kastade sig tillbaka i sin bädd och kröp ihop till en liten boll, drog täcket upp över huvudet. Ville bara försvinna direkt, sjunka genom jordens yta och aldrig med återvända. Kunde lika gärna dö nu, vem skulle bry sig? Den enda person han trott brydde sig hade nyss bevisat honom fel.

Han visades fel ännu en gång; det kunde visst bli värre. Obeskrivligt mycket värre. Att höra Terrence tala fick nämligen tårarna att gå över styr, de rann som floder över hans kinder. Fick andningen att bli alldeles ytlig och hackig. Han ville så gärna tro på orden han fick höra, ville tro att Terrence faktiskt menade det. Men hur kunde han? Mannen hade haft kvar dekorationen hela den här tiden, hade ljugit om att han haft den dessutom och sedan inte lämnat tillbaka den trots att det märkts så tydligt på Benjamin hur mycket det skadade honom.

När Terrence kom närmare, lutade sig över honom, höll han undermedvetet andan. Kved tyst innan han nästan slet bort täcket från ansiktet. Borrade in sin tårfyllda blick i den andres och skakade sakta på huvudet.
"Stop" pep han, fick harkla sig lite då rösten drunknat i hans olyckliga sinnesstämning. Han skulle inte ljuga, han blev smickrad av orden - fann dem oerhört vackra och var precis vad han velat höra innan Terrence avslöjat sig själv. Nu betydde de inte längre samma sak, var bara tomma ord tills han blev bevisad motsatsen.
"You knew... You saw me, helped me manage... You knew it was awful but still you lied in my face" hans underläpp darrade kraftigt efter ansträngningen av att gråta. Önskade att han var bättre på att kontrollera sin gråt för nu visade han sig svag och det ville han egentligen inte.
"Look, I get it... You needed the money, I can accept that. But you lying about it? No, I really can't, Terrence... I wish I could take to heart what you're saying, but I can't... I can't" Han hulkade tyst, vände bort blicken. Ville inte minnas Terrence såhär när han dog. Ville minnas honom som personen han var innan den här lögnen. Som mannen som tröstat honom, som fått honom att tro på framtiden. Mannen vars beröring lugnat honom så enkelt.
"Can you please leave?" Han drog sorgset fingrarna över ansiktet, passade på att stryka bort nya tårar. Önskade innerst inne att Terrence skulle sitta där med honom hela natten, lugna honom med sin magiska beröring. Samtidigt klarade han inte att se på mannen utan att tårarna vällde upp. Allt han kunde tänka på var hur lurad han blivit, hur han faktiskt trott att han kanske visst var värd att älskas, att det kanske möjligen fanns någonting mer här i världen att upptäcka - kanske att kärlek inte var så omöjligt som han trott. Men nu kunde han konstatera att kärlek verkligen bara var en bluff. Att det här i världen enbart fanns oändligt med hemskheter.

Efter några sekunder tystnad, en välbehövt paus för att återhämta sig, såg han dock upp på Terrence igen. Hade ändå en liten bit av sig själv kvar som insåg att han skulle ångra sig om han lämnade det såhär innan de gav sig ut i krig. Chanserna att någon av dem skulle stryka med fanns ju, och då ville han inte att det var såhär det skulle sluta. Behövde släppa taget och mjukna upp. Leva som om det var hans sista dag.
"I don't actually hate you... That's the problem. I can't hate you, and that's why it hurts so bloody bad. I thought I meant more, thought you wouldn't lie about a thing like this, and that hurts me, Ter... But I can never hate you"

Den dramatiska scenen som utspelade sig framför Dmitry fick honom att stanna upp. Han stod vid fotänden av sängen och hade varit påväg att börja klättra upp när Terrence började tala. Det hade varit en lång dag med nya intryck, det var påfrestande för dem alla och eftersom de hela tiden bodde mer eller mindre på varandra så var det tillslut en ständig irritation som bubblade under ytan. Man behövde ju lite utrymme ibland och det hade de inte fått på ett tag.


Det som Terrence sagt gjorde därför Dmitry otroligt upprörd, vad fan hade mannen tänkt med när han utsatt sin kollega för såna saker som att bli oskyldigt anklagad. Den lilla respekt han haft kvar sköljdes bort och han knöt hårt sina händer, var redo att börja skrika på honom när Benjamin plötsligt reste sig och tog över den rollen. När Terrence började att gråta slappnade Dmitry av lite igen, han visade iallafall någon sorts ånger.

Han sparade på sin utskällning och bestämde sig istället för att gå och lägga sig, sömnen var extra nödvändig just nu. Dmitry hävde sig upp mot stegen men råkade på vägen upp mer eller mindre sparka till Ellis på armen.

"Oh, I'm sorry mate" mumlade han och gav Ellis ett väldigt svagt leende. På något sätt var han lite glad att han sparkat till honom, eftersom det kändes som att det var evigheter som de rört det minsta vid varandra.

Dmitry blev ordentligt förvånad när det visade sig att han råkat komma åt någon känslig nerv på Ellis, det hade definitivt inte varit hans mening. Han ville inte vara ovän med Ellis, tvärtom så ville han ju gärna vara lite mer än vän med mannen.

Knuffen fick honom att stapla ett par steg bakåt då han inte alls varit beredd. Och eftersom Dmitry hade ett ganska hett temperament rynkade han genast lite irriterat pannan, vad hade han gjort för fel nu? Han var dock för trött för att börja gräla, så hans röst var i normal samtalston när han öppnade munnen.

"What the fuck, Ellis? I said I'm sorry? There's no reason to be such a sensitive pussy, I just tried to get to get to my bed" suckade han trött och drog handen genom håret. Han studerade Ellis med en något orolig blick, han var definitivt inte lik sig själv och Dmitry tyckte inte on den nya versionen av honom. Han ville ha tillbaka den gamla, vänliga, skyddande och förlåtande mannen som funnits där för några månader sen. Men det senaste hade han känts nästan helt bortblåst, något som var lite sårande för Dmitry eftersom han verkligen trott på något.