Lägret

Att se Terrence så upprörd när han lämnade tältet fick honom faktiskt att må illa av ångest. Kanske hade han varit för hård, överreagerat. Det var ju inte som att Terrence vetat vad han fått för straff och dessutom var det tydligt nu att han verkligen ångrade sig. Men samtidigt kände han sig djupt sårad av att mannen ljugit om att inte ha prydnaden, som om han inte varit värd att få veta sanningen. I och för sig hade de inte känt varandra då på samma sätt som de gjorde nu. Han visste inte hur han skulle ställa sig till situationen längre, var alldeles förvirrad och kunde inte få bukt på alla tankar som sprang omkring i huvudet på honom. Åtminstone fick förvirringen gråten att sluta, han blev helt tyst och bara stirrade framför sig. Visste inte om han borde gå och ursäkta sig eller inte. Visste inte om han hade något att ursäkta eller inte.

En bekant röst fick tankarna att frysa och kroppen att stelna. Sergeanten var där, fick Benji att rysa av obehag. Visste ju att det var han som fört oljud, men innan han ens hann ta bort täcket från ansiktet så hade Ellis tagit på sig skulden. Precis som Benji gjort för Terrence den där gången. Handlingen från den andre mannen som nu gjorde armhävningar på backen fick all hans uppmärksamhet, tinade upp hans hjärta en aning. Fan, det var inte optimalt att bli berörd såhär mycket natten innan de skickades ut.

Han klarade inte av det. Hur mycket han än ville vara arg och upprörd över att Terrence ljugit kunde han inte stå emot att gå efter honom. Han tänkte vara bättre än sitt psyke, tänkte inte låta deras relation kollapsa på det här viset natten innan de slängdes ut som föda för döden. Skulle han dö ville han göra det med ett gott samvete, och den enda personen han inte kunde stå ut med att tycka illa om honom fick inte tro att Benjamin aldrig skulle förlåta honom. Ville inte dö och låta Terrence tro att han inte blivit förlåten under hans sista levande ögonblick. För han visste att hur jobbigt den än kändes just nu att han blivit bedragen så skulle han aldrig kunna gå och hysa agg för mannen föralltid. Han betydde mer än så, var värd mer än så. Därför reste han sig upp igen, torkade snabbt bort stela tårar från kinderna. Gav Ellis en hastig ursäktande blick, visste att han inte borde låtit honom ta skulden. Men han hade inte tid för att prata om det nu. För just nu fanns det någon viktigare att reda ut saker med.

Väl utanför tältet var det inte svårt att hitta sitt mål, det hördes nämligen vart han var då någonting klingade till gång på gång. Det var uppriktigt hemskt att se honom så, även om Benjamin egentligen kanske inte borde känna skuld. Han kunde inte rå för det dock, för där satt den enda personen han någonsin fått hjärtklappningar för, och allt han kunde tänka på var hur han inte ville dö utan att lösa det här.
"Terrence..." Han förvarnade mannen om att han var på väg, innan han tyst traskade bort mot honom. Hukade sig försiktigt bredvid honom, kunde tydligt se hur upprörd han var. Och det var Benjamins fel. Han hade gjort Terrence upprörd, hade fått de vackra ögonen att bli alldeles glansiga och röda. Och som han hatade sig själv för det.
"Hey, look, I'm sorry... You didn't know what he was doing to me. And I know that you didn't steal that think just for fun, I know you had to do it... And I'm sorry, you barely knew me back then, so I can't blame you. I didn't mean to lack out" han blev tvungen att ta en paus, kände hur han blev alldeles mosig och beredd att gråta igen. Hade ju en hemsk ovana att alltid klandra sig själv och vara den som tog på sig skulden - vilket ledde till att han sällan kunde vara arg på folk. Han klarade inte av det helt enkelt.
"I just wanted you to know that I'm not holding grudges. I truly am sorry for my behavior, it's just that... I've come to care a little too much about you, and so it hurts to think you don't see me the same way" han vände skamset ner blicken i backen, hörde själv hur löjlig han lät. Hur extremt patetisk han var som brydde sig så mycket om någon han inte ens, enligt lagen, var tillåten att utveckla starkare känslor för. Kanske var det just därför han inte vågade utveckla känslor för folk - för att han visste att det var förbjudet och därför inte var någon idé. Kanske var det därför han vägrade erkänna för sig själv att känslorna för mannen framför sig sträckte sig längre än en djup vänskap. Att hans hjärta egentligen bultade snabbare av hans beröring för att han långsamt börjat falla för honom.

Ellis hade ignorerat Dmitrys kommentar, om han bara visste. Efter att ha fångat andan i en minut eller två flyttade han på armen i samband med att han torkade svetten i pannan. Allting snurrade och han kände att magen höll på att vändas ut och in.
"Not rea–," började han men kved till när Dmitry's näsduk nuddade hans sår. Det hade blivit ett jack på hans kindben, prytt med ett blåmärke omkring. Han hade av ren reflex aktat huvudet men lät sedan den andre hjälpa honom. Just då hade han varken energi eller funktion nog att göra det själv. När han var klar, drog han en hand genom håret med tung suck. Plötsligt kände han sig väldigt trött igen vilket tvingade honom att ta stöd från Dmitry genom att luta sig lite mot honom. Huvudet hade han bakåtlutad medan hans blick var fäst vid den andres ansikte.
"How have you been, Azarov?" Han orkade inte ens le mot honom men hoppades att Dmitry skulle ta det som en initiation till konversation, något dem inte haft så mycket tid till under de senaste månaderna. Visst, delvis var det också Ellis fel men han försökte åtminstone göra upp för det nu.

Plötsligt blev allting svart och för några ögonblick försvann smärtan och yrseln, illamåendet. Dock kom det snabbt tillbaka, vilket fick honom att rycka till, sätta sig upp ordentligt igen. Förvirrat tittade han på Dmitry, osäker på vad som hänt. Hade han somnat? Han mötte den andres blick och drog lite på munnen när han fick ett skarpt svar från honom. Han förstod inte riktigt vad som gjort honom irriterad men tänkte inte ifrågasätta det. Istället såg han lite ledsen ut för en sekund innan den andres blick försvann utöver sängarna.
"Super," sa han tyst och tittade ned lite i sina händer som blivit smutsiga från armhävningarna tidigare. Såret från några månader sedan hade börjat läka fint, dock hade det lämnat kvar ett ärr. En jobbig påminnelse om den kvällen. Eftersom Dmitry inte verkade uppskatta hans sällskap, han hade till och med svurit åt honom, kände Ellis sig illa till mods.
"Maybe I should just... go to bed," mumlade han sedan och gjorde ett halvhjärtat försök till att resa sig upp från golvet.

Huvudvärken hade blivit värre och helt ärligt ville Ellis bara sova. Att Dmitry inte tänkte låta honom göra det gjorde honom smått irriterad, det var ju inte honom det handlade om. Men det låg förmodligen en god tanke bakom det så han höll inne sin irritation tills vidare.
"I'm fine, just tired, alright?" Han ville först streta emot men lät sig sedan bli hjälpt upp när han insåg att det inte skulle gå på egen hand. Lite bittert vände han undan blicken och ryckte på axlarna innan han långsamt började gå längs sängarna mot närmsta utgång. Förhoppningsvis kunde de talas vid ostört då.
På vägen ut var det några soldater, bekanta såklart, som började knuffas och flinas när de såg hans ansikte. Ellis knuffade dem skämtsamt tillbaka, växlade några ord och sa sedan godnatt till dem innan han fortsatte ut i natten. Dmitry hade haft rätt, han hade behövt andas in lite frisk luft som inte bestod av svett och överflödigt testosteron. Han sneglade bak på sin vän och tände sedan en cigarett.
"Want one?"

Terrence hörde fotsteg närma sig och han trodde att det var sergeanten som kom gående. Just då orkade han inte bry sig utan förblev tyst sittande i sina gröna militärkläder. Han blev chockad när det var mannen som just sagt åt honom att dra åt helvetet. Att han bad om förlåtelse kändes bara fel. Det var ju inte alls hans fel, inte på något sätt.

Soldaten vände upp blicken mot den andre mannens ansikte och såg på hans vackra konturer mot det becksvarta mörkret som omslöt dem. Han hade fortfarande känslan inom sig att det var fel att vara homosexuell, eller att ens ge killar en extra blick. Därför blev han osäker när alla dessa känslor bubblade upp inom honom. Han var inte som Dmitry och kunde vara öppen med saken. Det var så annorlunda för honom. Att ha gått från en framtid där han skulle ha fru till en annan, vara med en man? Det kändes ändå obegripligt men ändå så sjukt rätt.

Terrence vände på överkroppen mot sin kamrat och log försiktigt mot honom.
"It's not your fault Benjamin, don't ask for forgivness", han försökte fånga den andres blick i mörkret och torkade bort sina tårar med baksidan av handen.
"I fucked up, and I'm truely sorry, but don't you ever feel like it's your fault. Can you promise me that?", han var nu allvarlig och fäste sina blå ögon på den andre, ville inte förlora honom igen.

Ett svagt leende tog form på hans läppar vid mannens ord, det lät i alla fall som att han inte var alldeles för upprörd av Benjamins sammanbrott. Men kanske visade han inte allt, han hade ju inte velat prata med Benjamin sist, den där natten på puben. Kanske var det inte så smart att försöka pressa fram mer information om det just inatt dock. Om de båda överlevde morgondagen skulle det komma andra chanser att fråga om han verkligen var okej, om Benjamin verkligen inte klantat till sig ordentligt när han varit så otrevlig och orättvis.

När deras ögon fick kontakt och blickarna låstes förblev han tyst ett tag, bara beskådade mannen framför sig medan han sjönk ner på knä intill honom. Nickade långsamt och kände hur mungiporna började rycka uppåt, kunde inte rå för att han kände sig så smickrad när Terrence talade sådär till honom.
"Yeah, I can promise you that" svarade han tillslut och strök försiktigt sin tumme över hans kind där en enstaka gammal tår syntes. Lutade sig sedan tillbaka igen, kunde tydligt höra hur Terrence ord från flera månader sedan ekade i hans huvud; när han talat om sin framtida fru. Visste att de aldrig skulle ha en chans att bli någonting annat än vänner. Det hade han vetat hela tiden, men nu när han var så sårbar fick han kämpa extra mycket för att inte låta sig själv börja tro på omöjliga hopp. Terrence var en vän, en jäkla fin sådan, och han skulle aldrig kunna bli mer än så. Men Benjamin var okej med det. Var okej med att mannen skulle skaffa fru och barn, så länge det skulle göra honom lycklig. För han visste att Benjamin själv aldrig skulle kunna göra honom lycklig. Han trodde ju inte ens på kärlek, var så förblindad av sin tro att han inte ens insåg att han började bli förälskad i den vackre mannen som nu såg så djupt in i hans ögon.
"But I still regret being so nasty to you" tillade han tyst, lade huvudet på sned och suckade tyst. Han ångrade många saker den natten. Att han var så feg, att han aldrig vågat ta tag i sitt liv, att han inte berättat för dem som förtjänade det vad de betydde för honom. Men mest av allt ångrade han att han låtit sig styras av sina känslor, att han inte kunnat kontrollera sig själv och tagit ut all ilska över kriget på Terrence. Han förtjänade det inte.

"Also..." Han bet sig lite i underläppen, behövde få lätta på hjärtat innan solen skulle stiga på himlavalvet. "If I were to die... I just want you to know that I don't blame you for what happened to me with the lord. And I forgive you for not telling me you still had that thing... So don't you forget that, because I can't stand the thought of you believing anything else when I'm gone, okay?"