Lägret

Terrence leende bleknade lite när Benjamin pratade om döden sådär. Han visste att den var nära men den andre tog det så självklart att han skulle dö. Om Terrence hade tänkt sådär under tre månader skulle han inte finnas längre, han kunde inte bara gå och rastlöst vänta på domedagen. Hans hjärna skulle implodera och han skulle långsamt förvandlas till en levande död. Istället tänkte han behålla hoppet. Han visste att smärta väntade men om han inte kämpade in i det sista fanns det väl ingen anledning att ens vara kvar?

"You sound like a fortune teller, which I know you aren't", han skrattade lågt och vände bort blicken för en stund, nickade kort.
"But it's good that you tell me this", tillade han lågt och bet sig löst i läppen. En känsla bubblade upp i magen och fastnade som en klump i halsen. Han hade inte känt såhär på så jävla länge, hans bröstkorg ville nästan explodera. Att bara bli rörd av Benjamin fick fjärilarna att flyga runt som galningar i hans mage. En svag rodnad uppenbarades sig över hans ansikte och han var tacksam att mörkret fanns där för att dölja den.

Terrence vände upp blicken mot mannen framför sig och skrattade nervöst, bet sig i läppen.
"If you're so sure that you're going to die I guess it's now or never then", han flinade lurigt innan han snabbt tog tag i Benjis krage, drog honom intill sig och kysste honom hårt på de änglalika läpparna.

Han skrattade tyst under andedräkten, bara Terrence kunde lyckas med att lätta upp stämningen bara timmar innan man gav sig ut på ett självmordsupprag. Dock så förändrades han ton, hela hans beteende faktiskt. Präglade en känsla som Benjamin blivit alldeles för bekant med. Det var nästan skrattretande hur gullig han var när han såg sådär osäker ut och även om han inte längre kunde finna hans blick kunde han misstänka att dem speglade ungefär samma känslor som Benjamin bubblade av. Vågade dock inte hoppas på för mycket, påminde sig själv om att Terrence skulle gifta sig med en kvinna en dag.

När deras ögon återigen fick kontakt och Terrence snabbt gjorde honom oerhört förvirrad var det dock svårt att inte tända falska förhoppningar. Han rynkade oförstående pannan i vilket fall som helst, men allt gick så jävla snabbt. Han var nästan rädd att mannen skulle putta bort honom när han greppade Benjis krage, men hela situationen tog en helt annan vändning. En mycket mer uppskattad sådan. Att bli kysst av Terrence var det sista han trott skulle hända ikväll, men det fick hans hjärta att börja hamra som aldrig förr, blodet i ansiktet att koka som om han höll på att brinna upp. Och det värsta var att han tyckte om det så ruskigt mycket, att han fann sig njuta av varenda sekund. Hur fan skulle han kunna glömma det här? Än mer; hur skulle han kunna återhämta sig? De där förvånansvärt mjuka läpparna skulle hemsöka hans minne varje dag, det visste han redan innan kyssen var över. En gömd del av hans hjärna hade ändå längtat efter detta ögonblick ett tag nu, och när det äntligen hände var det som att någon sände av hundratusentals fyrverkerier i skallen på honom - det väckte honom verkligen, och han var inte säker på om det var en bra sak eller inte. Visserligen var det skönt att känna någonting, att få veta att man inte var helt förlorad. Men samtidigt ville han inte känna någonting väl ute på fronten. Skulle Terrence dö nu skulle det bli ännu svårare att hantera. Eller kändes det så nu bara för att han var så uppslukad i ögonblicket?

Så snart kyssen fick ett slut sneglade han upp, kisade mot Terrence ögon. Var alldeles överväldigad, kunde inte förstå sig på hur en sådan vacker människa ens övervägt att kyssa honom. Men innan det skulle vara försent tog även Benjamin mod till sig, kanske aldrig mer skulle få chans att få känna den andres läppar mot sina igen. Skulle detta visa sig vara första och sista gången så skulle han ta till vara på det. Var dock aningen försiktig när han placerade en hand mot den andres nacke, men sen intalade han sig själv att det inte fanns någon återvändo så mer bestämt drog han Terrence närmare sig igen. Gav honom en kyss som blev mycket mer laddad än det var tänkt. Kunde inte hjälpa att hans känslor smällde inom honom som de där fyrverkerierna. Det kändes ju nästan som att det här var ett farväl, och han hatade den känslan. Blev nästan dränkt av den hemska känslan av att Terrence var på väg bort, kanske för alltid, och grep nästan desperat i killens nackhår innan han tvibgade sig själv att slita sig ifrån honom. Var nästan rädd att han blivit för på och att han skrämt Terrence genom att göra sådär.
"I'm sorry, I think- I think I got a little, uh... Yeah I don't know" han såg bort några sekunder när den välbekanta rodnaden intog hans kinder.

Herregud som han frestades när Terrence drog tungan över underläppen sådär. Han var minsann en skicklig kyssare, fick Benjamin att sukta efter mer redan nu. Förmodligen var han inte på långa vägar lika skicklig som Terrence, även om han också hade erfarenhet, men han kunde inte bry sig mindre just nu. Allt han kunde tänka på var värmen mellan dem, det kokande blodet i ådrorna och hjärtat som gjorde frivolter i bröstet.

Som om han inte redan varit eggad nog av den där lockande tungan fick de kommande orden honom att rysa alldeles behagligt. Gillade vart han var på väg med det han sa, hade ju varit rädd att han själv varit för brysk men tack och lov verkade det inte vara fallet.
"Yeah?" Flinade han, var inte sen med att möta upp mannens rörelser. Kroppen nästan kittlades av hans grepp om honom, blev så oerhört trånande av de bestämda händerna. Trodde fan att han skulle bli galen innan deras läppar möttes och återförenades. Hade han tyckt att de tidigare kyssarna varit underbara var det här fan som en dröm. Nog kunde han trycka på exakt de rätta knapprna för att förföra Benjamin allt. Det fanns ingen tvekan om saken, han var helt trollbunden. Och han tillät inte sig själv oroa sig om vad som skulle hända efter kvällens slut, ville bara fokusera på hur det kittlades någonstans långt in i magen.

När det började bli så intensivt att han knappt kunde andas började han att flämta istället, någonting som fick honom att skämmas som aldrig förr. Hörde ju själv hur patetisk han lät. Men han vägrade avbryta det här redan, det kändes alldeles för bra. Lindrade all ångest så underbart genom att blockera alla andra tankar än de som kretsade kring kyssarna. Dock behövde han göra någonting för att hinna hämta andan. Och med ett nyvunnet mod satte han därför händerna mot Terrence bröst, sköt undan hans läppar från sina egna innan han var snabb att flytta närmare, vågade till och med gränsla hans knä innan han lika snabbt var tillbaka med läpparna mot den andres. Hade inte ens en tanke på att de kunde bli påkomna. Vad skulle det spela för roll dock? Vad var det värsta som kunde hända? De skulle ju ändå ut i krig, hur mycket värre kunde de bli straffade?

Flinet vägrade lämna Terrences läppar. Han fann det otroligt underhållande att se denna nya självsäkerhet i Benjamin. Det var något han aldrig trodde att han skulle se, han var alltid den som rodnade och stammade. Detta var en helt ny person som trädde fram men Terrence diggade det. Det kändes som om små elektriska stötar gick genom huden varje gång han blev berörd. Han hade aldrig blivit berörd på ett sådant ömt men desperat sätt. Kvinnorna han varit med hade verkligen bara varit ute efter hans kropp och även om han trodde att Benjamin också ville ha hans kropp så var det inte alls på samma sätt. De hemma i Bristol hade bara varit ute efter "a shag".

När han blev grenslad av Benjamin skrattade han roat och lutade sig långsamt bakåt mot stenen bakom sig. De små skärvorna under honom stack lite i ryggen men han kunde knappast bry sig nu. Om några rivsår var priset så var det lätt värt det. Vem visste vilka skador han skulle få imorgon? Och eftersom han lovat att ta kulor för Benjamin så förväntade han sig sin bröstkorg sönderskjuten, inte för att det inte kändes som om den var det nu.

Hans händer strök sig över den andres bröstkorg och ned över hans mage samtidigt som andningen ökade.
"Fuck", mumlade han lågt mellan ansträngda utandningar och kände hur hjärtat slog extra hårt. Han skulle inte ens bli förvånad om det stannade.

Det var fan omöjligt att inte börja le som ett fån när ett litet "fuck" smet den andres läppar. Gillade idéen om att han kunde påverka den andra såpass att han knappt kunde andas, inte visste vart han skulle ta vägen. Det var nämligen precis så Terrence fick Benjamin att känna. Kanske fick han alla att känna så, han hade ändå fått veta att mannen varit med många kvinnor, men vad gjorde väl det? Att få uppleva dessa känslor toppade verkligen hans lista på saker han aldrig skulle ångra.

De där händerna, åh som han älskade dem. De lämnade brännheta spår efter sig, fick hela Benjamins att nästan börja vibrera av längtan efter mer. Blev kanske lite väl meddragen, lite väl upphetsad. Men återigen - vad gjorde det imorgon? Det var bara att ta vara på den tid de hade kvar, och han kunde inte komma på ett bättre sätt att förgylla sin sista natt i säkerhet från dödens tunga.
Hans ena hand letade sig bak till den andres nacke igen, vandrade upp i hans hår och tog ett lekfullt tag om hårlockarna. Kunde man få känna såhär i all evighet? Så levande, så närvarande, så fantastisk?

"I need a break" pep han motvilligt, började pinsamt nog inse hur blodet okontrollerat rusade mot hans nedre delar, hur det hotade att göra honom hård redan. Det skulle vara oerhört pinsamt, om Terrence skulle märka det vill säga. Han undvek helst att få reda på hur han skulle reagera faktiskt. Ville inte precis bli skrattad rakt i ansiktet.

Dmitrys blick flackade lite i den andres, det var mörkt men de där blåa ögonen fanns fortfarande där att se på. Han kollade när mot greppet Ellis hade om hans handled, gjorde inte direkt något åt den. Just nu tyckte han att han såg den Ellis han saknat och trånat efter, men han kände sig förvirrad och han var rädd att den här sidan skulle försvinna lika snabbt som den kommit.

"I don't give a shit about what you said" suckade han och snörvlade till. Det var sant att han inte brydde sig om det, han hade hört det ordet tidigare ifrån andra och egentligen spelade det väl ingen större roll. Det var snarare det faktum att Ellis förvandlats till en av dem med fördomar som fått honom att reagera. Att mannen även efter han fått lära känna Dmitry kunde ha mage att kalla honom kommunist.

"What I care about is what you do. And lately it feels like you haven't even looked at me, while at the same time you're joking around with thoose other guys" sade han lågt, lite lugnare nu. Han vände bort ansiktet igen när det kom nya tårar, även fast det var mörkt ute så glittrade det salta vattnet lite på hans kinder tack vare ljuset från tältet.

"What I'm saying is that... That you could've been with me if you just wanted to. I mean we're alone right now? It's hard to get some time where no one is watching but..." Han slog uppgivet ut med den armen som inte hölls fast av Ellis. "You didn't need to push me away. Because it's you who pushes me away, not the other way around. You choose this."

Ellis höll kvar Dmitry, tittade på honom och lyssnade noga på vad han hade att säga, tog in vartenda ord. Han kände ju Dmitry, han visste bättre än vräka av sig fördomar. Faktumet att han gjort det, äcklade honom och skrämde honom på samma gång. Men han tänkte inte skylla på kriget, det hade int ens börjat. När Dmitry tog upp att han dragit sig tillbaka, knappt tittat på honom kunde han inte låta bli att le sorgset.
"I beg to differ, Dmitry. I've been looking at you alright, from afar." Försiktigt sträckte han fram sin lediga hand och torkade hans kind från tårarna, såg till att han inte råkade peta honom i ögat. Det var inte en lögn, denna gången. Han hade ofta tittat åt Dmitry's håll, diskret nog för att ingen skulle haft möjlighet att märka det.
"I know and you are right," sa han sedan och grep tag i hans andra hand denna gången. "I pushed you away, I won't deny it. But I did it because I was so afraid to lose you, I wanted it to hurt less if we were to die." Han tittade upp i den andres ögon, försökte finna det minsta tecken på att han trodde på honom eller förlät honom.
"I won't ask you to forgive me, for what I've done but I beg of you... don't hate me. I know what I did was selfish but... I am so sorry." Han släppte Dmitry's händer igen och tog ett steg tillbaka, sänkte blicken. Han var rädd för att bli avvisad så han förberedde sig för det värsta.