|
|
Post by hannahpanna on Sept 1, 2016 21:26:11 GMT
Ellis kunde inte låta bli att sorgset skratta till när han insåg att hans tappra försök hade blivit genomskådad och hans lögn ertappad. Dmitry kände sannerligen honom väl, alldeles för väl, det var nästan skrämmande samtidigt som det var en väldig trygg känsla. Det var väldigt främmande att kunna vara sig själv med någon och vara säker på att personen skulle älska en, oavsett vad. Kärleken som han hade för Dmitry var redan enorm men den växte sig bara större och större för varje dag som gick, han ville verkligen inte leva ett liv utan honom längre. Han skulle hellre välja döden.
"You're right," sade han sedan och log, torkade snabbt bort tårarna som börjat svämma över i hans tårkanal. Han tog ett andetag till, försökte samla sig och lugna ned sig men allt var väldigt överväldigande. Inte bara vad som nyss skett utan också hans förlust av minnen. Han kände sig konstant rädd, spänd och ibland även panikslagen men visste inte ens varför, han mindes inte. Det var nog den jobbigaste biten.
"You're right, upprepade han efter några sekunders tystnad, nickade lite innan han tittade upp, mötte den andres blick när han var klar med att pyssla om hans ansikte. "I'm not fine." Ellis kände sig alldeles förstörd, med god anledning men han uppskattade att ha Dmitry där, med honom kände han sig trygg och han kände hur en tung vikt lyftes från hans bröst. Aldrig förut hade han lyckats acceptera det själv, alltid hållit det inombords.
Med huvudet mot Dmitry's bröst, lyssnade han till hans hjärta. Det kändes bra att höra det, det betydde att han var där och det var exakt det han behövde.
"He is right, though. I'm worthless and a fucking shame," mumlade han tyst och lät blicken vila framför honom. Han hade förmodligen aldrig öppnat upp sig särskilt mycket när det kom till hur han mådde så det var förmodligen inte något den andre förväntat sig. "I would probably be better of dead anyway so who cares what he does. I'm sorry you got to get involved, Dmitry. I'm so sorry." Vid det laget lät han bara tårarna falla men han var förvånansvärt lugn ändå, andades långsamt och slöt sedan ögonen, drömde sig bort i sin älskares famn.
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Sept 1, 2016 21:48:19 GMT
När han kunde se den andres tårar så blev det snarare som en lättnad för Dmitry, det kändes inte tungt att se honom så utan det kändes bra att han hade det förtroendet för ryssen. Självklart ville han inte att Ellis skulle vara ledsen, men var han ledsen så var det här vad Dmitry ville att han skulle göra. Han ändrade sin ställning lite så att Ellis mer eller mindre kunde luta sig mot honom som om han var ett ryggstöd på en fåtölj. Han lät fem mjuka fingrar dra sig långsamt genom hans hår, hans hårbotten, för att låta honom stanna kvar i det där lugnet. Det var bättre att släppa ut det på ett lugnt sätt än allt på en gång, det blev så kaosartat då. Han lät iallafall handen upprepa samma rörelse genom hans hår medan den andre bara höll om hans kropp, såg till att han stannade nära.
Han gillade att Ellis talade ut men han gillade inte vad han hörde, det fick det att värka i bröstet på honom. Att höra någon trycka ner Ellis var en sak, men att höra Ellis själv göra det var en annan. Dmitry skakade häftigt på huvudet och gav honom en kyss i pannan, vad spelade det nu för roll om någon såg dem? Det var ändå uppmärksammat nu.
"You're not worthless and you're not a shame, do you hear me?" viskade han mot den andres panna innan han lutade bak huvudet igen för att kunna möta hans blick. Det här var viktigt så det var bäst för honom om han lyssnade, dock skulle Dmitry inte ha några problem att upprepa sig.
"You've done more than enough for this country, and for me. Does he mean anything to you? I guess not. So why listen to what he says? He doesn't know you. But I do and I love you. To me you're not worthless, you just make everyone else seem like they are, because you're worth everything. Without you I'd probably be dead because I wouldn't have anything to fight for, I would probably have put a bullet in my own head just to get rid of all this" förklarade han med en allvarlig röst och hårt kärleksfull blick.
"And you are not a shame. You don't have to be ashamed what you've been able to survive, that sounds just stupid right? And you were the one who survived, not him. He didn't do a shit, it was all you. So be proud. Because I'm proud and happy that you're here with me. And I care a whole lot about what he does to you."
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Sept 1, 2016 22:15:10 GMT
Att sitta så tätt intill Dmitry kändes väldigt lugnande samtidigt som det var lite nervöst då de befann sig på en ganska öppen plats. Dock var skandalen förmodligen redan spridd och det skulle nog inte ta särskilt lång tid innan omständigheterna skulle svämma över. Han vågade hoppas på att de skulle bespara deras liv, armén var redan liten som den var, dem behövdes. Men de skulle nog inte ta hänsyn till deras liv något. Fast för Ellis spelade det ingen roll längre, skulle han dö så fick det vara så. Det enda han begärde var att slippa se Dmitry lida, han kunde offra allt för att slippa se det.
Lite överraskat rycktes han från sina mörka tankar när ljuset i hans liv gett honom en puss. Han verkade också ha insett att det inte spelade någon roll om någon såg längre. Tanken att kanske behöva slitas från Dmitry sen höll på att äta honom levande. Men när hans älskade började tala, lyssnade han noga men skakade sedan svagt på huvudet.
"You're wrong," mumlade han defensivt men avbröts kort efter då Dmitry fortsatte att säga emot honom. Även om han hade svårt för att tro på hans ord, blev han fortfarande rörd. Han hade varit så upptagen med att fokusera på sin kärlek för mannen så han aldrig riktigt tänkt på hur älskad han själv var, det var nästan överväldigande. Under tiden deras blickar varit sammanlänkade hade nya tårar börjat välla ut, dock inte enbart av sorg denna gången. Nästan desperat grep han tag i Dmitry, begravde sitt ansikte mot honom. Även om de mörka tankarna fortfarande låg och lurade så hade Dmitry jagat bort dem, iallafall tillfälligt.
"You're amazing," sade han leende och vilade läpparna mot hans nyckelben, slöt ögonen och kröp in med armarna om hans överkropp, under jackan. "I love you, I love you so, so much." Detta skulle förmodligen vara sista gången dem sågs på väldigt länge, om ens alls så det gick inte längre att hålla tillbaka tårarna och han snyftade hysteriskt, darrade lätt. Han visste inte vad som skulle komma härnäst och tanken att förlora sin älskare gjorde mer ont än vad han någonsin kunnat föreställa sig.
|
|
|
|
Lägret
Sept 2, 2016 8:09:56 GMT
Post by pr1nc3ss on Sept 2, 2016 8:09:56 GMT
Dmitry kände den andres armar om sin kropp, det var fortfarande ett linne mellan dem men värmen var så nära att den kändes genom tyget. Han log svagt när han märkte hur Ellis började gråta, nu var dock leendet väldigt sorgset. Även han förstod allvaret i situationen och han tyckte inte alls om att tänka på vad som skulle kunna hända härnäst. Istället höll han fast vid de sista orden som Ellis uttalat, dem som han tyckte om mest i världen när de lämnade den andres läppar. Han var så vacker och det var verkligen värre än tortyr att inte få veta om hans hjärta skulle få fortsätta slå ihop med Dmitrys. Om det bara var en av dem som behövde dö tänkte han såklart offra sig, han ville inte ha ett liv utan Ellis längre. Just nu låg väl sergeantens sikte fortfarande på Ellis, men han skulle se till att vara den som startade mest bråk så de blev tvungna att byta fokus till honom, för då var ju han den som var mest irriterande.
"I love you too... Mor than anything I've ever loved" viskade han och släppte mannens ansikte för att kunna ha båda armarna omkring honom. Han höll honom hårt emot sig när han grät. Dmitrys tårar rann också, men de var tysta och lugna och kunde lika gärna inte vara där. Han ville vara Ellis klippa nu, ge tillbaka för allt det som han fått ifrån honom. Kriget hade mer eller mindre tvingat deras kärlek att växa snabbare än den skulle ha gjort på Edworth. Hade de varit kvar hemma kanske Dmitry inte hunnit börja älska Ellis så mycket som han gjorde just nu. Så på ett sätt var han väl tacksam att kriget gett honom det, låtit honom uppleva den här sortens "ihoplänkning", men han hade hellre stannat på Edworth och låtit den växa fram lite långsammare, istället för att behöva dö nu. Dock var de osäkert om de skulle kunnat vara såhär nära varandra utan att ha upplevt den där ständiga oron för varandra, antagligen hade Dmitry fått dem att börja bråka och Ellis hade lämnat honom utan att förlåta, nu i kriget så blev han nästan tvingad att förlåta eftersom Dmitry när som helst kunnat dö. Men om kriget innebar att Ellis dog ifrån honom så var de såklart inte värt det, då hade det varit bättre att ha sitt hjärta krossat hemma på Edworth och en Ellis som levde.
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Sept 2, 2016 13:36:29 GMT
Ellis hade aldrig kunnat tänka sig öppna upp för någon, än mindre gråta framför dem. Han hade alltid varit väldigt tillbakadragen och tyst av sig, åtminstone tills Dmitry dragit eller mer slitit ut honom ur det skalet. Inte helt och hållet, men iallafall för honom. Det var nästan löjligt hur mycket han förändrats på grund av Dmitry men definitivt till det bättre. Förut så hade han varit ganska osäker på sig själv och undvikit att fästa sig vid folk för att slippa alla omständigheter som det kunde bringa. Men när han nu väl träffat Dmitry och till slut lärt känna honom så ångrade han lite att han inte sänkt sina murar tidigare. Kanske hade de kunnat spendera mer tid tillsammans då, särskilt när de nu inte visste vad som skulle hända.
Att få höra sina känslor bli besvarade i ord lugnade ned honom lite, samtidigt som det bara gjorde honom mer ledsen. Det var inte rättvist, ingen av dem hade gjort något för att förtjäna det där. Tanken att dö var inte fullt lika hemskt som att inte veta om Dmitry skulle leva eller dö. Gärna ville han ha honom vid sin sida men bara han var vid liv, så var Ellis mer än nöjd.
Med tiden så lugnade han ned sig tillslut, torkade tårarna och bara fanns för stunden. Han hade kvar huvudet mot sin vän, fann det som en trygghet och som en tröst.
"Thank you, Dima. For this, for everything you've done for me," sa han till slut och lutade huvudet lite och tittade upp mot honom. Han hade nog aldrig riktigt tackat honom förut för allt han givit honom, all kärlek och all hjälp han fått. Det fanns inte mycket han kunde göra för att gottgöra honom så det var det minsta han kunde göra. Och han ville inte att de skulle splittras åt utan att han fått chansen till det.
|
|
|
|
Lägret
Sept 2, 2016 20:48:31 GMT
Post by N. on Sept 2, 2016 20:48:31 GMT
När armarna slingrades runt honom och värmen spred sig över hans hud brast någonting. Han hade alltid lärt sig att pojkar inte gråter. Det var inte manligt att gråta men just nu kände han sig inte ens som en människa. Bara en känslomässig blobb. Hans händer kramade sig fast vid Benjamin, nästan grävde ned fingrarna i hans rygg. Höll honom så hårt han bara kunde, tryggheten var det enda han hade just nu. Hans huvud pressades in emot Benjis axel och lät det vila där. Ögonen blev långsamt rödare och tårarna började ljudlöst rinna ned för hans kinder och fläckade den andres tröja. Han gjorde inte ifrån sig några ljud utan lät bara vätskan rinna från hans ögon som dropparna på istapparna på våren. Det vackraste på jorden fanns framför honom, tätt intill honom och det var bara en tidsfråga innan han var borta. Att en liten kula i metall kunde ta det han älskade mest på jorden ifrån honom var så skräckinjagande att han ville spy.
"Don't be what you aren't", sa han skakigt och slöt ögonen, ville aldrig släppa taget om Benjamin.
"Just don't let the fear take over, don't let it control you. But at the same time try not to be too brave", han visste att han bara svamlade. Allt lät mycket bättre i hans huvud men han hoppades ändå att Benjamin skulle förstå tanken bakom hans ord.
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Sept 2, 2016 21:09:39 GMT
Vibrationen under huden sköt verkligen i taket när Terrence klamrade sig fast vid honom lika desperat som han själv klamrat sig fast vid honom. Hade aldrig känt sig så hemma som han gjorde intill Terrence, med mannens hjärtslag mot sitt bröst. Kunde lugnas av det melodiska klapprandet, förlora sig själv i värmen och känslan av att det skulle vara för evigt. Ville aldrig behöva inse att omfamningen skulle vara över om bara några ögonblick i jämförelse med den evighet han egentligen ville ha.
"Can you just promise me one thing?" Viskade han tyst, vred på ansiktet för att ge Terrence en diskret kyss på hjässan, gjorde den så snabbt att ingen skulle hinna se.
"Promise me that I'll see you again..? When it's all over I mean" Han knep ihop ögonen, höll Terrence om möjligt ännu närmare. Var så oerhört rädd för verkligheten, för att vakna en dag och inse att kriget tagit allt ifrån honom; tryggheten, den han en gång var, allt han älskade. Var rädd att detta skulle vara sista gången han fick se sin älskade i detta skick - bekväm nog att släppa på det där skrämmande skalet, ärlig och så otroligt vacker. Tänk om de båda skulle förändras så mycket att de aldrig skulle kunna dela ett sånthär ögonblick igen?
|
|
|
|
Lägret
Sept 3, 2016 16:48:08 GMT
Post by N. on Sept 3, 2016 16:48:08 GMT
Under tiden som Terrence blev kramad mumlade han en bön mot Benjamins bröstkorg.
"I will bow down toward your holy temple in the fear of you. Lead me, O Lord, in your righteousness because of my enemies; make your way straight before me", han sa den så lågt att det förmodligen bara var som en tyst viskning i Benjamins öron. Denna bön var något han så länge memorerat och när vägen kändes borttappad fanns herren i himlen att leda honom tillbaka till den. Gud hade skickat honom en ängel. Han skulle för evigt vara tacksam för att han fått träffa Benjamin. Herren hade sett hans sorg och gett honom glädje. Terrence var väldigt religös men det var knappast något som gjorde honom ledsen. Han behövde en ledsagare för att inte tappa bort sig. För att inte tappa bort de han älskade.
Vid den andres ord nickade han och strök honom över ryggen, undersökte musklerna med sina händer. Han ville memorera allt från Benji, aldrig glömma honom.
"I promise. Know that I will never leave you Benjamin", dessa ord var något som han skulle försöka hålla så länge han levde. Även om han bara levde tills imorgon eller tills han var 60.
|
|
