Lägret

Reaktionen som han förväntat sig av Dmitry levde inte riktigt upp till hans förväntningar och istället förbryllade den honom. Även om Ellis kamrater vänskapligt hade introducerat sig, hälsat och initierat konversation med den andre stod det klart att han inte tänkte låta sig dras med. Om det inte varit så förvånande, hade han nog blivit irriterad över hans arroganta beteende. Men alla hade sina dåliga dagar, även om han tyckte dem haft det ganska trevligt tills väldigt nyligen. Därför kände han sig lite som ett frågetecken. Även om hans hjärna var en röra så kände han mycket väl igen det beteendet och det fick honom att sänka ögonbrynen lite, missnöjt och besviket nästan.
"Hey Dmitry, let's go eat, yeah?" avbröt han sedan trevligheterna, denna gången med ett skarpare tonläge men han dolde det med ett av sina oskyldiga leenden. Dock kunde man märka av hans irritation, om man kände honom väl. Dock väntade han inte på svar utan tog täten, lite snabbare mot mattälten. Mycket riktigt hade inte Ellis gillat Dmitry's gamla beteende, särskilt inte framför honom. Det var den attityden som fått honom att undvika mannen. Främst för att undvika konflikter men också för att den skrämt honom lite, särskilt den kyliga blicken som han alltid känt att den såg ned på honom, nästan hånade honom.

På riktigt så blev han stött av den där kommentaren. Visste väl egentligen, innerst inne, att Terrence bara menade väl. Det var däremot ingenting som passerade hans tankebanor just nu. Tog bara illa upp för att Terrence tydligen såg på honom som en ynklig liten mes - precis som alla andra gjorde. Kunde inte ens Terrence se att det fanns mer än så i honom?
"Pardon me?" Ögonbrynen pressades samman, uttryckte hur upprörd han blev. "A guy like me?" Upprepade han, grimaserade av orden. Hade hela sitt liv varit annorlunda, blivit sedd på som 'that guy', den som inte passade in, som inte klarade av någonting. Det var nog därför han reagerade så starkt nu; alla minnen frilöstes liksom.
"You know what? I don't care what you think about it, I'm going there. And don't even think about trying to stop me, because there ain't no fucking way that I'll go day in and day out not knowing if your heart still beats or not" hans röst hade höjt sig, blivit ganska hård och inte alls lika mjuk och varsam som den brukade vara när han samtalade med Terrence.
"We both know I'll die here anyways, don't we? And can't you see-?" Han pausade häftigt, tvekade på ifall adrenalinet skulle få droppa bomben eller inte. "Can't you see that I'm in love with you?! And that's why I can't die not knowing whether you're okay or not" Där kom de. Orden han aldrig vågat sig på tidigare, de han velat få ut länge. Nu låg de ute på bordet, även om Terrence förmodligen visst redan vetat. Nu var det sagt också. Vilket betydde att han sagt allt han måste innan han skulle dö, och ärligt talat var det en enorm lättnad. Behövde inte grubbla sig över det varenda levande sekund, oroa sig över att han skulle dö sekunden efter och aldrig låta Terrence få höra honom säga det.

Det fanns ingen tid, inget utrymme, för att ta illa vid sig när allt han fick tillbaka var tystnad. Visste att han inte hade råd att tänka på ifall Terrence verkligen kunde besvara hans känslor eller inte. Kunde långt inom sig känna hur sömmarna sprack, någonting gick sönder, men ville inte tänka på det. Ville bara ta vara på varje sekund, varje andetag. Ville kunna dö utan att vara den där trasiga, sårade pojke han varit när han flytt hemmet. Han ville fortsätta vara en starkare människa, den han tvingats bli när han suttit inlåst mellan tortyrsessionerna, den som inte visade sig svag, som bara bet ihop. Den skulle han vara nu. Inte en mes - det kunde han inte vara, han började bittert inse att det inte platsade i ett krig. Han platsade inte. Därför hängde det där molnet över honom, det som alla visste förespråkade död. Han hade redan fått höra oändligt många gånger hur han inte skulle klara sig länge om han inte tog sig samman. På något vis hade han klarat sig såhär långt, men det var knappast han egna förtjänst. Det var bara en tidsfråga nu, kunde nästan bokstavligt höra hur klockan tickade i skallen. Snart skulle han dö, snart skulle han dö. 

Allt som tröstade honom i dödsångesten hade varit Terrence; hoppet om att få se honom igen, att få röra honom, att få berätta det som nu blåsts bort i vinden. Han hade klarat det, och eftersom orden bara försvunnit lika snabbt som de släppts fram visste han inte vad mer han skulle trösta sig med, vad han skulle kämpa för. Blev mot sin vilja besviken fast han visste att han inte hade rätt till det i den här situationen, började tvivla på om relationen till Terrence bara var någonting han inbillat sig. Mannen kanske bara var ute efter lite strul på sidan, matade honom med tomma ord för att få det han ville ha. Så kunde han inte tänka dock, fick begrava det djupt i huvudet. Skulle han mirakulöst nog överleva skulle han ju ha all tid i världen att reflektera över det. 

"Ter, listen..." Han skakade på huvudet, det här skulle inte ta dem någonstans. Mannen måste lyssna på hans ord. "What are the odds for me to come out of this alive really? So what does it matter how and where I go? I just, you know... I'll go crazy not knowing if you're okay or not" Han suckade tyst, alldeles utmattad av dagens alla upp och nergångar, alla intryck och en stegrande paranoia. Han orkade inte mer, orkade inte vara såhär. Hatade att ständigt känna sig utsatt, som att alla egentligen ville honom ont. Det var så grymt utmattande och han ville bara att det skulle sluta för det var så himla energi tömmande. 
"I'm sorry if that's a problem for you, but I'm certain I want to do this, you can't change my mind" 

Dmitry fastnade ganska lätt i den där rollen då den tillät honom fly lite från sina egna känslor, och det var väl bra i ett sånt här läge? Då slapp han ju känna den där avundsjukan, något som han tyckte att Ellis skulle uppskatta. Men ryssen hörde tydligt på mannens röst att han definitivt inte var nöjd, något som fick honom att himla lite med ögonen.

"Sure" svarade han och tog sig bort från vännernas lite paffa ansikten, inte heller dem hade väl väntat sig att Ellis frivilligt bjöd med en man som Dmitry till hans bord. De verkade bli oroliga för Ellis eftersom de inte lämnade dem ifred, kanske trodde de att Dmitry var en hemsk seriemördare eller något sånt. Det stämde inte, det var bara den imagen han försökte uppnå.

"We can come with you, we still have time left before we need to go to the trucks. And it'd be nice to spend some time with you before we head back to the front" sa en av vännerna när han kommit ikapp den spinkiga sjuklingen. Dmitry förstod väl att de ville träffa Ellis, men de fick fan ställa sig i kö eller lämna in en ansökan om de skulle störa så här mycket. Dmitry kände på sig att det inte direkt skulle bli någon romantisk middag efter sex utan snarare någon sorts tävling i vem av vännerna som var bäst på att cockblocka. Ryssen var inte ett dugg taggad, all luft hade gått ur honom och han kröp in i sin gamla roll.

"You've already had your dinner. I don't think anyone will appreciate it if you guys take the seats from those who haven't ate anything yet" muttrade Dmitry bittert.

Dmitry följde såklart efter Ellis men höll sig ändå ganska långt bakom så fort vännerna börjat svärma omkring honom. Dock lämnade de faktiskt paret ifred tillslut, när Ellis försäkrade dem om att de skulle kunna träffa honom senare. Dmitry mulnade lite över det också, eftersom han absolut inte ville att hans middag med mannen skulle vara tidsbegränsad på grund av de där jobbiga männen som Ellis kallade vänner.

När han såg dem andra försvinna slank han tyst upp vid Ellis sida igen, dock fortfarande bitter. Han gillade inte att Ellis var irriterad på honom, för då blev han genast irriterad tillbaka. Han blev lite som en spegel när han hade den där fasaden uppe, var Ellis glad kanske han blev glad tillbaka men just nu blev han bara ännu mer sur.

Han blev inte ett dugg gladare när han blev kallad "babe", det lät inte särskilt lyckligt så han blev bra ännu mörkare i blicken. Men han knyckte till med nacken och stannade tvärt.
"What is it, 'babe'?" undrade han med en taggig röst.

Att någon uppmärksammade det faktum att han bytt karaktär var aldrig uppskattat, han gillade inte när folk påpekade att han hade en fasad för det fick honom att känna sig genomskinlig. Därför rynkade han bara pannan och såg bort, han tänkte inte bli uppläxad av sin partner. Tyckte inte Ellis om Dmitrys alla sidor kunde han lika gärna ta sitt pick och pack och dra. Inte för att Dmitry ville bli lämnad, han skulle kunna förändra sig helt och hållet så länge det innebar att han fick vara med Ellis för all framtid, men han gillade ändå inte när folk kritiserade honom, speciellt inte folk han tyckte om.

Tydligen körde Ellis någon sorts arg, men sen förlåtande mamma-line på honom för att försöka mjuka upp honom. Men Dmitry var inte så lätt att bara vända tillbaka när han väl fått upp den där fasaden. Det var som att när han väl fått upp den så låste den in den riktiga Dmitry och var en diktator ända tills något brutalt händer, då kommer Dmitrys riktiga sida fram igen.

"I'm not giving you the cold shoulder. Do I need to like the same people as you? I wouldn't complain if you didn't like my friends" svarade han och stötte genast bort anklagelserna från sig själv, försökte få Ellis att tro att det inte var något konstigt med hans beteende.