|
|
Post by hannahpanna on Aug 31, 2016 21:15:55 GMT
Så gott som det gick med ett skadat ben följde Ellis efter Dmitry när han väl började röra på sig igen. Ju längre dem kom in i deras konversation, ju mer upprörd kände han sig. Dmitry verkade inte alls bry sig om honom och hans känslor längre, det kändes inte ens som det var samma person längre. Hade allt bara varit ett skådespeleri för att få ligga? Och sedan när han var klar var Ellis bara någon han kunde behandla som skit, kasta till sidan. Hur sant eller osant det än skulle råka sig vara, kändes det jävligt korrekt i den situationen.
Det första han sa kunde Ellis ta, han antog den andre hade en poäng men kvarstod vid sitt förra uttalande. Det var väl bara allmänt hyfs att vara artig mot nytt folk? Eller kanske inte i Dmitry's värld. Det sista han sa fick dock Ellis att stanna upp, bearbeta vad han nyss hade sagt till honom. Förbryllat rynkade han pannan, ville inte ens tänka på om han hört rätt. För Dmitry skulle ju aldrig säga något sånt till honom, eller?
"I beg your pardon?" frågade han, rösten alldeles svag och darrig. Han skakade på huvudet och tittade sårat på mannen han älskade mer än allt. "Why would you say something like that to me? I thought we..." Han avbröt sig själv, blinkade för att avfärda de tårar som långsamt börjat bildas bakom hans ögonlock.
"I assure you, you won't have to concern yourself with me any longer," fick han fram mellan sammanbitna tänder, gråten i halsen men innan den andre skulle hinna se det, vände han sig om och började gå därifrån. Han hade egentligen velat ge Dmitry en redig smäll över kinden men han antog det inte skulle göra någon skillnad. Nu förstod Ellis åtminstone lite av hur Dmitry måste ha känt sig när han själv varit en helt annan person.
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 31, 2016 21:37:17 GMT
Dmitrys blick började att flacka lite när han insåg hur hårt han lyckats slå till sin älskade, det hade såklart inte varit meningen att såra honom men som sagt var det kaos i hans hjärna och han uttryckte sig otroligt klumpigt. Dmitry tog sig loss från sin fasad när han såg Ellis vända ryggen om och gå, det gav honom minnen från när han senast blivit lämnad och känslorna han haft då.
"Ellis..!" pep han, genast väldigt ynkligt och började följa efter honom med ånger i blodet. Han hade lyckats göra det igen, trots att han lovat Ellis att det var slut på sånt och att han inte skulle såra honom igen. Han insåg sitt misstag, förstod att han låtit avundsjukan ta överhanden igen och att det inte blivit rätt. Tack vare att Ellis var halt kunde Dmitry lätt komma ikapp honom igen och greppa ett mjukt tag om hans handled.
"I'm really sorry, I shouldn't have said that" sa han snabbt, även om Ellis hört dem orden och ursäkterna ifrån honom ett miljontal gånger. Hade Dmitry inte varit en del av förhållandet hade han sagt till Ellis så fort han kunde att "den där ryssen inte är bra för dig". Dmitry visste att han var ett gift, men han hoppades ju ändå att han var ett beroendeframkallande gift så att Ellis inte skulle kunna lämna honom under en längre tid.
"I'm really sorry that I'm like this to you, it's never my intentions... But please don't leave me again. I want you to concern me" sade han och log svagt, blev dock genast allvarlig igen och skakade på huvudet. "Not that you do concern me, not at all... I just meant-... You know."
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 31, 2016 21:56:46 GMT
Ellis hade inte förväntat sig att den nya versionen av Dmitry skulle följa efter honom så lite överraskat snodde han runt, samtidigt som den andre gripit tag i honom. Lite besvärat vände han undan blicken, avskydde att behöva visa sig i det tillståndet. Ledsen, illa till mods. Det fick honom alltid att se mycket mindre ut än vad han var.
"It's fine, it's fine," sa han tonlöst, tvingade fram ett leende och lade en försiktig hand om Dmitry's axel. För honom spelade inte hans egna känslor roll, om han egentligen förlät den andra eller inte. Han ville bara att Dmitry skulle må bättre, inte stressa upp sig över småsaker som när Ellis blev upprörd. Han tålde det, han hade trots allt haft en mer auktoritär roll på jobbet och behövt ta hand om det mesta. Så han klarade sig, det gjorde han alltid före eller senare.
"I'm never leaving you," sa han tyst och vände upp blicken, mötte osäkert Dmitry's blick medan han log svagt, skrattade lätt när den andre inte verkade kunna hitta dem rätta orden. Men Ellis förstod såklart vad han menade.
"I wish I could kiss you," viskade han och såg mannen djupt i ögonen innan hans leende blev bredare. "I'm starving."
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Sept 1, 2016 9:28:58 GMT
Dmitry slappnade långsamt av när Ellis sa att han inte skulle lämna honom, han förstod att han kanske överdrivit inte. Men han visste att Ellis måste börja tröttna, eller iallafall bli tärd på av Dmitrys sätt att behandla honom. Han lovade sig själv att när de kom tillbaka till Edworth skulle han vara bättre än någonsin, ge Ellis att han ville ha och behövde. Ge honom kärlek och rätt sorts uppmärksamhet för han förtjänade inget annat.
"I want to kiss you too, I'm kind off still starving for you" svarade han och log svagt, lyfte sin hand och rörde vid hans varma kind. Han önskade att han kunde göra Ellis lycklig istället för irriterad, men visste inte riktigt hur han skulle kunna kontrollera sig själv med allt kaos som var omkring dem. Han hoppades verkligen att kriget var över snart så att de alla kunde få komma tillbaka hem till värmen, det var en mysterium varför ingen av dem fått åka hem trots sina skador. Antagligen var det för lite soldater redan så det gällde att vårda de som fortfarande fanns nära. Dmitry var besviken över att Ellis fortfarande var kvar, han hade önskat att mannen fått åka hem och kunna undvika alla framtidens skador som säkert skulle komma. Och nu när Ellis var uppe på fötter var rädslan tillbaka, den som kom när han insåg att mannen skulle ut i kriget igen och återigen finnas i tyskarnas sikte.
"I really love you... I know I've told you already but I'll change for you, I promise I'll be better. And I like that you're a faggot, if you weren't you wouldn't love me back, right?" mumlade han och drog honom tillslut intill sig. Han kollade lite snabbt om det var någon i närheten, men just nu verkade folk vara inne i tälten. Det hördes dock röster, något som just nu inte var ett problem för Dmitry. Han ville visa Ellis att han kunde offra allt för honom, sin värdighet var något av det minsta han kunde ge bort.
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Sept 1, 2016 11:58:27 GMT
Just nu kunde han inte ens reflektera över att Terrence använt ordet 'love', hade redan hakat upp sig på att han först varit tyst - paranoian åt upp honom. Skakade därför bara på huvudet, såg bort någon sekund innan han la den handen som inte hölls fast på Terrence axel, helt oskyldigt.
"It's okay, Ter... I can handle the fact that I'm probably doomed... What have I got to come back to anyway?" Han log svagt, allt han hade var ju på riktigt sina känslor för Terrence. Och faktan var att han förmodligen aldrig kunde få honom. Samhället var vänt emot sådant, och han fick känslan att Terrence inte var den som gav sig in i sådana förbindelser. Att jaga efter att få bli hans kändes som att jaga sin skugga.
Han var förkrossad faktiskt, förstörd av sitt eget huvud. Var så van att trycka ner sig själv, tyckte inte att han var värd att tycka om, att älskas. Så varför skulle det vara annorlunda med Terrence? Han var för blind för att se spåren av att mannen faktiskt verkade bry sig om honom, kunde bara se det som tydde på att allt det här bara var på låtsas, en lek.
"No matter how close my heart I hold you, we both know how it'll end... I mean, you're gonna marry and get kids, eh? And I'll always be the town joke, stuck here..."
|
|
|
|
Lägret
Sept 1, 2016 14:46:18 GMT
Post by hannahpanna on Sept 1, 2016 14:46:18 GMT
Ellis hade mer eller mindre fått tillbaka sina minnen vid det laget, vilket också gjorde honom påmind om tiden i tortyrcellen, det skulle nog ta en lång tid innan han lärt sig lita på sin omgivning igen. Lite oförberett ryckte han till vid Dmitry's rörelse men log sedan ursäktade, såg varmt på sin partner på ett sätt som avslöjade hur mycket han tyckte om honom. Ibland gick det till och med att glömma allting runtomkring, bara han fanns där framför Ellis ögon. Han fnös roat till och drog lite extra på mungiporna vid den andres skämt, lite generat då det fick honom att tänka tillbaka till duschrummet. Han öppnade munnen för att säga något men visste inte riktigt vad så han skrattade bara tyst till, kände att han blev varm om kinderna. Det var vid stunder som dessa han kände att han förlorade kontroll över situationen, blev mållös. I vanliga fall skulle det reta honom ända in till benen men men han visste att Dmitry inte dömde honom så det kändes helt okej.
"If you're trying to make me blush you have succeeded, my friend," sa han tyst och skrattade, tittade bort lite snabbt innan han mötte den andres blick, log blygt medan han fortsatte att balansera med sin krycka för att distrahera sig lite. Dock brast han ut i ett skratt när Dmitry återigen kämpade med att hitta dem rätta orden och skakade på huvudet. Även om han tyckte ordet "faggot" hade en sådan negativ laddning i sig, hade väl Dmitry rätt. Däremot hade han aldrig haft intresse i någon annan man förut - bortsett från den gången han trodde Terrence var hans själsfrände, eller kvinna heller för den delen så han antog att sin älskare var speciell på det sättet, väckt känslor i Ellis han aldrig trott han varit kapabel till.
"No need to label love, dear. I love you too." Han log svagt, drunknade återigen i ögonen på ryssen. Villig att ta riskerna, reste han sig lite på tå för att placera en efterlängtad kyss på den andres läppar men hann knappt nudda vid dem förrän en barsk, hög stämma fick honom att sno runt. Förskräckt såg han att det var sergeanten - som redan hatade honom nog och han såg inte glad ut. Från flera meters avstånd kunde Ellis se hans ådror sticka ut från hans hårlösa skalle och färgen i hans ansikte påminde honom väldigt mycket om tomater.
Med ens förlorade han all kontroll igen, på ett dåligt sätt och för första gången på länge visste han inte hur han skulle hantera situationen. Han hade alltid lyckats lösa sina problem förut men just då såg han ingen utväg. Det var över för dem.
|
|
|
|
Lägret
Sept 1, 2016 17:17:29 GMT
Post by N. on Sept 1, 2016 17:17:29 GMT
Terrence hatade det faktum att Benjamin gett upp hoppet. Han förstod inte hur den andre fortfarande kunde stå på två ben om det här var det han tänkte hela dagarna. Dock avgudade han hans mod, att kunna vara sig själv mitt i det här var något som han själv aldrig kunnat vara. Men att inte ha hopp i kriget var en sak, att inte ha hopp om framtiden var en annan. Att inte ens försöka var bara fegt. Att vilja stupa istället för att möta verkligheten där hemma. Terrences blick flackade mellan tälten i bakgrunden och Benjis ansikte. Han tuggade smått på insidan av läppen och släppte den varma handleden för att backa bort från honom. Händerna placerades på höfterna och han fick en funderande rynka mellan ögonbrynen. Irritationen växte inom honom.
"Why are you so fucking afraid to try Benji?", han skakade på huvudet och gick rastlöst fram och tillbaka på stället.
"I can settle for a dog or something, like whatever. Did you have to bring up all the negative stuff in the middle of my love confession? This is a big thing for me", det sista nästan väste han fram och såg på Benjamin med bedjande blick, man kunde nästan skymta den där galenskapen bakom ögonen.
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Sept 1, 2016 18:11:09 GMT
Galenskapen han kommit att bli så rädd för började synas i den andres ögon, höras i hans röst. Det fick alla hans ord att låta som plast, alldeles fejk, som om en maskin pratade med honom. Det blev omöjligt för Benjamin att ta in det han sa, för allt han hörde var irritationen, hörde hur han fick skäll för vad han gjort. Var sekunder från att sänka svansen mellan benen och be om ursäkt, men någonting tände snett i honom. Drog igång hans egna irritation, lockade fram alla laddade känslor som berörde Terrence.
"Well, I'm fucking sorry if I'm not what you want... Ex-fucking-cuse me for giving up when everything's shit! I'm a goddamn coward and I've been hurt one too many times" han halvt spottade, halvt skrek orden. Blev på riktig upprörd, kunde känna hur tårarna brände bakom ögonlocken och ville få komma fram. Men han bet ihop käkarna, skulle hålla sig samman den här gången.
"I'm sorry that I don't want to try anymore, sorry that I can't just switch off everything like you, I'm sorry" orden var kalla, skar genom luften. Allt det fina, romantiska som varit där var nu helt borta, förstört. Utbytt mot en kyla han hatade. De svämmades över av en aggression han aldrig ville uppleva igen. Kanske gjorde han det här med flit, ville stöta bort Terrence innan han dog. För Benjamin var mycket svagare än Terrence, fegare, precis som mannen sa. Skulle någon överleva var det Terrence, och skulle det inte vara enklare för honom att glömma Benjamin om han hatade honom?
|
|
|
|
Lägret
Sept 1, 2016 18:28:54 GMT
Post by pr1nc3ss on Sept 1, 2016 18:28:54 GMT
Dmitry var precis på väg att besvara kyssen när tystnaden bröts och en lite för bekant röst höres. Ryssen frös till några sekunder innan han snabbt släppte Ellis och backade något steg, var dock medveten om att han fortfarande höll i sin krycka d¨han inte ville att mannen skulle falla oh behöva skämmas ännu mer. För det var iallafall vad Dmitry gjorde, skämdes alltså. Vad de höll på med var ju att bryta mot lagen och vem skämdes inte över sånt? Visst, många på Edworth hade vetat att Dmitry inte direkt var intresserad av kvinnorna, men det här var en helt annan sak. Han skämdes dock inte över att han älskade Ellis, hur skulle han kunna göra det? Istället tyckte han att det var dem som inte älskade Ellis som skulle behöva skämmas, för hur kunde man inte älska en så pass vacker och ren varelse?
Sergeanten verkade dock vara en av dem som inte alls älskade Ellis, snarare tvärtom, för han gck direkt fram till den skadade soldaten och riktade allt sitt fokus mot honom. Dmitry hade ju gjort minst lika mycket fel, han var ju den som tagit in Ellis i sin fmn från första början, men tydligen ville sergeanten ta tillvara på varje tillfälle han fick att skälla ut Ellis.
"It's not what it looks like, sir" försökte han desperat, även om det såklart var en värdelös sak att säga eftersom det nog varit ganska uppenbart vad det var som pågick. Dmitrys hjärta slog hårt av rädsla inför vad som skulle komma nu- HAn hade alltid tänkt sig att om han skulle dö i kriget så skulle det vara för att tyskarna fällde honom, inte för att någon kommit på hans läggning och valt att sätta stopp för den. Och att Ellis skulle bli straffad var såklart ännu värre, Dmitry skulle kunna ta en kula för honom. Men inte med honom. Hans mål nu var ju att rädda Ellis ur det här, men han visste inte hur för serganten tystade ner honom innan han ens hunnit öppna munnen igen.
Han såg rakt på Ellis, som såklart var flera centimeter kortare, spinkigare och nu också krigsskadad.
"I've been longing to see you make a mistake like this. It means that I'll never have to see your girly face ever again, fag" fräste han argt med en röst som var så skarp och gäll att den skulle kunna skära sig igenom hårdaste berg. Innan Dmitry hunnit skrika åt mannen att inte säga så till hans älskade så hade en näve höjt och hårt slått till Ellis över käken.
"You're worthless! A fucking shame to the whole country, you know that?!" skrek han ännu högre än tidigare, det hördes säkert över hela lägret. "Answer me, you cocksucking fairy! And look at me when you do so!" Ännu ett hårt slag delades ut mot Ellis ansikte, något som gjorde att Dmitry inte längre bara kunde kolla på utan flög på sergeanten med all sin kraft och ilska. Han lyckades fälla honom till marken och ge honom ett hårt slag tillbaka.
"Don't call him that!" väste han med glödande ögon, allt han ville var att vrida om nacken på sergeanten. Ingen skulle få göra så mot mannen han älskade och nu när de ändå stod inför döden så kunde det väl inte bli värre? Han hade ingen rätt att behandla Ellis på det sättet, det hade han aldrig haft. Och Dmitry tänkte försvara honom till varje pris, så han placerade ena handen hårt omkring mannens hals och tryckte. Han hade dock inte riktigt den rätta tekniken för att strypa honom, men han fick nog fram sitt budskap.
|
|
|
|
Lägret
Sept 1, 2016 19:02:58 GMT
Post by hannahpanna on Sept 1, 2016 19:02:58 GMT
I samma stund som han sett sergeanten hade han blivit alldeles paralyserad, handlingsförlamad. Han skämdes inte över vem han var eller vem han var med men faktumet att det fanns en lag mot honom och många andra, var ett faktum. Sedan fanns det väldigt starka normer i samhället som kunde straffa en hårt vid minsta felsteg. Ellis hade knappt lagt märke till att Dmitry backat undan, hans blick var fokuserad på sergeanten, den enda personen som faktiskt han var genuint rädd för. Han visste vad han var kapabel till, han hade många gånger fallit offer för hans obarmhärtiga metoder. Hur gärna han än ville och hur högt hans instinkter än skrek så kunde han inte röra sig och den arga mannen kom bara närmre och närmre tills han till slut var i hans ansikte.
Hjärtat slog hårt i bröstkorgen på honom, kände hur paniken långsamt spred sig och hur tårarna brändes i ögonen. Vartenda ord som yttrades, mer spottades i hans ansikte kändes som slag, hårda, hårda slag där smärtan aldrig försvann. Långt borta kunde han notera Dmitry men även om mannen alltid fick honom att känna sig trygg, kände Ellis sig otroligt utsatt och hjälplös. Han visste inte vad han skulle ta vägen, det var som en storm hade tagit sig in i hans huvud, gjort honom obenägen att reagera eller agera. Åtminstone inte tills den skarpa smärtan i ansiktet fick honom att vakna till. Det var förväntat men han hade inte varit förberedd utan föll till marken med ändan, stödde händerna i marken bakom sig. Det ringde i öronen på honom och yrseln slog till hårt, som ett fordon kört över honom.
"Sir, yes sir," kved han så högt han klarade av just då, kände hur det blev alldeles suddigt framför hans ögon och det blev svårt att fokusera. Ett slag till fick honom att falla ned helt på marken och han vred sig lite av smärta, kände hur blodet rann mellan fingrarna när han lade handen för. Dock var han alldeles för chockad för att känna av någon smärta och hans andning blev alltmer ojämn.
När den fortsatta, förväntade misshandeln inte tilldelades, vågade Ellis försiktigt öppna sina ögon för att beskåda något han inte visste var lättande eller oroande. Han ville inte att Dmitry skulle hamna i skiten, inte på grund av honom. Därför kravlade han fram till dem båda männen på marken och grep tag i sin partners axel, drog av honom med en förvånande styrka. Det var såklart adrenalinet som pumpade hårt i blodet på honom.
"Let him go, Dmitry. Please." Hans röst var svag och var påväg att få en panikattack, han kände hur han fick svårt att andas men lät det inte hindra honom från att försöka stoppa det som pågick. Förhoppningsvis hade Dmitry skrämt upp honom nog så han kunde låta dem vara en stund. Givetvis skulle ett straff utdelas vid en senare tidpunkt men just då ville Ellis bara gå ned i varv, få sin vän ur trubbel.
|
|
|
|
Lägret
Sept 1, 2016 19:18:17 GMT
Post by N. on Sept 1, 2016 19:18:17 GMT
Det verkade egentligen som om allt var ett missförstånd. Terrence ville verkligen inte bråka med Benjamin. Han ville bara hålla honom nära, krama honom och känna hans värme. Men alltid skulle han lyckas fucka upp det. Osäker på vad han skulle säga vände han bort blicken. Den var fyllt med ånger och han kunde känna hur instabiliteten byggdes på och staplades upp som ett illamående.
"I didn't mean it like that", sa han lågt, nästan ohörbart. Allt bara kom på en gång. Allt det som han hållit tillbaka så jävla länge. Men nej, han fick inte bryta ihop nu. Inte här, inte i öppenheten. Om någonstans skulle han få bryta ihop ensam eller möjligtvis i Benjamins armar. Han placerade armarna över bröstkorgen men drog snart upp dem till axlarna, kramade om sig själv i ett försök att lugna ned sig medan ögonen blev röda av tårarna han försökte hålla tillbaka. Att precis ha erkänt sin kärlek och sedan börjat bråka var verkligen inte det han ville. Det hela hade gått i kras och han kunde känna hur världen gick sönder framför honom, höra glassplittret.
"You're everything I've ever wanted, almost too good to be true", nästan viskade han och försökte förgäves blinka bort en tår.
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Sept 1, 2016 19:49:02 GMT
Plötsligt var det som att han satt i den där cellen igen, med varenda kroppsdel blå och öm efter alla slag. Lika illa däran kände han sig nu, sprack i tusen bitar när Terrence reagerade så starkt. Bubblan han flugit iväg i sprack snabbare än han hunnit blinka och verkligheten kom allt närmare, rasade mot honom och slog liv i hans vett när han kraschade mot marken. Insåg hur fel allt blivit, hur långt det spårat. Han skulle ha knipt käft, för nu kom all ångest som ett slag i magen. Han skulle aldrig kunna få Terrence att hata honom, skulle aldrig stå ut med det. Vad fan hade han tänkt med egentligen?! Han hade aldrig haft en så blödande själ som när ögonen på mannen han älskade så djupt blev alldeles röda på grund av honom.
"No, Ter... I'm sorry" pannan rynkades djupt, han kämpade verkligen för att hålla sig samman, var bara sekunder från att bryta ihop på riktigt när Terrence, mördarmaskinen själv, började visa såna här känslor. Halsen värkte av ansträngningarna från gråten som rev i honom och kroppen vibrerade nästan när han försökte hålla sig samman. Fick inte släppa efter, kunde inte bryta ihop när Terrence behövde honom. Och han tackade verkligen Gud för att det var just utanför sjuktältet det var, för här skulle det inte se misstänkt ut om han skulle omfamna Terrence, och hela hans väsen skrek åt honom att han måste göra det, måste erbjuda tröst och ånger. Alla skulle bara anta att han hade otroligt ont, att han var borta på mediciner eller att en nära vän inte klarat sig. Så Benjamin tvekade inte en sekund med att ta stegen mellan dem och fånga upp Terrence. Slingrade armarna så hårt om honom att han förmodligen inte kunde andas de första sekundrarna.
"I'm really sorry... I'm just so scared that I'll lose you, I'm sorry... I didn't mean to go mental" Han verkade inte kunna sluta be om ursäkt, det bara flöt ur honom så snabbt han öppnade munnen.
En hand letade sig upp till Terrence hår, strök honom lugnande över bakhuvudet. Visste inte om det var sig själv eller Terrence han försökte lugna. Men fan, vad bra det kändes att ha Terrence nära, att känna hans värme och doft. Skulle förfan kunna gå genom helvetet dubbeltom för att få ha honom nära sig igen.
"I won't give up" han pratade lågt, klamrade sig fortfarande fast vid honom. Vågade inte släppa, rädd att han skulle försvinna då. "I'll really try not to be a coward, okay? I don't want to be that... I want to be brave, and I want to fight... I've just forgotten how one does just that"
|
|
|
|
Lägret
Sept 1, 2016 20:08:08 GMT
Post by pr1nc3ss on Sept 1, 2016 20:08:08 GMT
Dmitry släppte mannens hals när han kände en välbekant hand på sin axel. Och bara för att det var just Ellis så lät han sergeanten slinka ur hans grepp. Istället vred han sig mot Ellis, började oroa sig över blodet i hans ansikte. Han flyttade snabbt intill honom och tog ett väldigt försiktigt grepp om hans haka, lyfte den för att se om han kunde se vad som spruckit eller gått sönder.
"Where did he hurt you? Huh? That fucking bastard. I'll kill him if you just look away" muttrade han, det där sista var kanske mer något han sa till sig själv och inte något som var för Ellis öron att höra, men det hade slunkit ur honom ändå och just nu störde det honom inte. Istället började han att rota i sina fickor efter något att torka upp mannens röda kroppsvätska med. Han lyckades hitta en liten näsduk och när han med sina ,mjuka och försiktiga fingrar började stoppa upp blodet så fick han en dejavú-känsla. Visst, det var ombytta roller nu men det kändes otroligt likt den där dagen då han själv fått ett slag av Terrence och Ellis tog hand om honom, det som blivit "startskottet" för deras förhållande. Kanske skulle det nu alltså även bli det som avslutade deras tid ihop, eller till och med deras tid på jorden. Dmitry kände sig inte ledsen över att dö, han hade kommit över det där några veckor in i kriget, men den där oron för Ellis hade ju som sagt aldrig gått över.
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Sept 1, 2016 20:29:22 GMT
Med en lättad suck följde Ellis sergeanten med blicken när han försvann därifrån, vände sedan blicken sorgset mot Dmitry. Han kände sig alldeles avdomnad, inte bara i ansiktet utan också i psyket. Han var så trött på allt, ville bara att det skulle få något slut någon gång. Långsamt började hans andning bli mer regelbunden och yrseln försvann ganska snabbt efter att sergeanten hade försvunnit. Han mötte Dmitry's blick, tvingade fram ett mycket svagt leende för att lugna honom, se till att han inte behövde oroa sig längre.
"Don't do that, it's fine," sade han lugnt och lät sig tas hand om även om han var så van vid motsatsen. På Edworth hade han alltid varit den första folk gick till när dem gjort sig illa. "It's just a nosebleed, I'll be fine," försäkrade han den andre innan han grimaserade lite. Ont gjorde det fortfarande, särskilt då chocken långsamt började avta. Samtidigt kämpade han med att försöka hålla sin lugna mask, ville inte utsätta Dmitry för samma börda, visste att det var jobbigt för honom att se Ellis gråta. Därför tog han ett djupt andetag och slöt ögonen en kort sekund.
"Everything is going to be alright."
|
|
|
|
Lägret
Sept 1, 2016 20:53:30 GMT
Post by pr1nc3ss on Sept 1, 2016 20:53:30 GMT
Dmitry var ju inte dum, han kände Ellis för väl vid det här laget och kunde ju se att hans leenden var lite väl sorgsna för att vara honom. För ryssen så var Ellis en otroligt munter person som verkade vilja se det positiva i allt och liksom vifta bort sina problem som om de inte fanns där. Men nu när han såg på mannen så insåg han att det inte kunde vara bra för honom att hela tiden neka sina känslor, låtsas vara som vanligt. Det var ju ett krig så det skulle bara vara konstigt om han var glad, speciellt efter vad som hänt honom i tyskarnas klor. Dmitry visste dock inte om Ellis mindes det, eftersom det varit så nyligen när han slog i huvudet. Men någonstans där inne fanns det ju och det tärde säkert på hans psyke även om han inte visste det själv.
"Ellis... You can't hold back everything you feel, it's alright to not be fine all the time. I'm here for you" sade han lågt, nu med ett ändrat humör. Ilskan från nyss hade svalnat eftersom sergeanten hade gått därifrån, men det gjorde att oron för Ellis hade tagit över. Den andre hade alldeles för mycket bördor och det började nli tydligt att han inte klarade av att bära dem. Och Dmitry ville vara ett stöd för honom, så mycket som det gick, men Ellis hade väl aldrig riktigt berättat för honom vad han egentligen tyckte. Som sagt så viftade han bara bort problemen, förlät utan att diskutera vad som blivit fel. Dmitry var en av hans bördor just nu, om han skulle vara riktigt ärlig, men det var inte vad han ville vara såklart. Det var inte såhär Ellis skulle behöva må, speciellt inte om sergeanten nu skulle se till att deras dagar var räknade.
Trots att Ellis sa att det skulle bli okej så visste de väl båda två att så inte var fallet, det var iallafall inte vad de kunde hoppas på eftersom chansen var så pass liten. Men Dmitry trodde starkt på att det var bättre att sörja än att försöka tro på något som var i stort sätt omöjligt, som att de faktiskt skulle lyckas överleva det här också. Dmitry torkade upp det sista blodet innan det verkade som att det stannat upp, sen drog han långsamt Ellis intill sig och lade armarna omkring hans sköra kropp för att visa att han ville vara ett stöd på alla sätt möjliga. Visst, han mådde inte bra av att se Ellis ledsen, men han mådde sämre av att se honom låtsas att han inte var det.
|
|
