Lägret

Den där laddade kyssen fick honom nästintill att sprätta till, hela kroppen skrek efter mer. Kunde inte få nog av Terrence beröringar, hans kyssar. Även om de smakade salt, bar på vätskor från sig själv. Började mer eller mindre bli beroende och det gjorde fan ont att tänka på att det här skulle kunna vara sista gången på länge de fick vara såhär nära - precis som sist. Det gällde väl att ta vara på tiden, inte låta den gå till spillo. Skulle aldrig kunna låta den göra det heller när Terrence stön klangade så perfekt genom luften.

Villigt kysste han honom igen, lät sitt alter ego stiga fram och styra honom genom adrenalinet som nästan gjorde det omöjligt att höra annat än sina egna hjärtslag. Blev alldeles uppslukad, kysste honom med all sin hunger och iver längst halsen, ner över den blottade överkroppen. Sjönk gradvis längre ner tills han satt på knä, pillade med skärpet. Frös dock till mitt i rörelsen, började genom all dimma av upphetsning att få flashbacks från tiden han förträngt sedan kriget brutit ut. Började minnas fragment han stängt undan i den minsta vrå någonstans i bakhuvudet. Svalde hårt, mindes hur oförsiktig lorden varit med honom, hur han stått på knä och gråtit medan han blivit använd som en docka. Blev därför sittande helt orörlig på knä några ögonblick, försökte känna av om han skulle börja gråta eller ville spy. Men hans kropp verkade inte riktigt funka, den bara satt där tills han vände upp blicken, alldeles förlägen.
"I'm sorry" pep han olyckligt, så tydligt förstörd av sitt förflutna. Hade på något vis lyckats glömma den där hemska tiden för ett tag. Eller inte glömma - snarare förträngt. Tvingat sig själv att glömma. Men nu strömmade allt tillbaka, påminde honom om sin ofrivilliga erfarenhet. Det här var ju inte alls hans första gång, långt ifrån. Tyvärr. Behövde ett par minuter att samla sig, ville ändå inte sluta. Ville inte vara en mesig, trasen själ för alltid. Skulle han börja ta sig någonstans var det väl ändå med Terrence det skulle ske?
"I just... I need a minute..." Sa han tyst, rynkade pannan lite. Fan, vad osexigt av honom att bara sitta där och blänga som en jäkla psykopat. Men vad skulle han göra? Visste ju inte ens om han skulle klara av det, men han ville så gärna klara det - ville kunna tillfredsställa mannen.
"Please have patience with me..." Bad han lågt, fortsatte nu långsamt att knäppa upp den andres byxor för att sedan dra ner dem bara så mycket som behövdes. Smekte prövande en hand över underklädestyget, kunde tydligt känna konturen av hans stånd därunder. Lugnades i alla fall av att inte bli tvingad till att skynda sig, att hela tiden ha en hård hand i håret som manade på honom eller ha någons mandom så långt in i munnen att ögonen tårades och reflexerna ville få honom att kräkas.
"I, um... I've done this before..." Började han förklara, alldeles generad och inte minst förnedrad. "It was my punishment for weeks..." Tillade han tyst med en bekymrad rynka i pannan. Log dock svagt och började pilla med Terrence kalsonger, hasade ner dem precis som byxorna. Granskade kanske lite väl indiskret den nya synen framför sig, återigen med ett litet leende på läpparna. Bara att veta att han hjälpt till att skapa reaktionen var som en tröst, något som läkte de djupa såren efter att ha blivit så utnyttjad av någon som inte brydde sig ett skvatt om honom.
"I really want to do it" försäkrade han Terrence om, för det ville han ju. Ville bevisa för sig själv att det gick, att han var starkare än han kunde. Hoppades också att han var det, att han kunde vara större än lorden och inte låta sig själv brytas så enkelt. Det var ju Terrence det handlade om. Han vågade, intalade han sig själv. Men han startade försiktigt, drog precis som Terrence gjort sin tunga längst undersidan av hans skaft. Lät sedan tungan fortsätta jobba ensam, vågade inte annat ännu. Så fokuserat började tungan att stimulera mannens ollon, var noga med att lägga extra krut på strängen som var så otroligt känslig.
Ärligt talat var det inte så hemskt ännu. Han var visserligen tvungen att nästan varannan sekund kika upp på Terrence för att försäkra sig om att det verkligen var han som stod där, men så länge han fick göra allt själv utan att någon stressade på honom eller försökte styra så gick det bra. Hittills i alla fall.

Dmitry såg upp när Ellis kom ut, suckade lite åt att han inte tagit chansen att få prata lite med sina vänner. För egentligen var det väl inte meningen att de skulle sitta ihop som klister med varandra hela tiden, även om ryssen gärna ville det. Han lät mannen smaka på cigaretten, men även behålla den. Han tyckte att Ellis var värd den efter sin duktiga insats inne i duscharna och tog istället upp en ny till sig själv.

"No, it's fine. I just didn't want to bother, you should be with them" sa han och såg sig omkring. Det var alldeles tomt i den här delen av lägret så han började långsamt att lirka på sig sina kläder. När byxorna var på släppte han ner handduken, undvek iallafall att stå helt naken där ute på det fuktiga gräset. Egentligen var han ju inte sur på Ellis, han ogillade bara hans val av vänner. Men så länge mannen var lycklig kunde väl Dmitry inte öppna käften och klaga alltför mycket.

"If you wanted something to eat we need to leave now or you'll have to wait until dinner" förklarade han sen för att byta samtalsämne. Han log svagt och tog ett bloss på sin nytända cigarett, den var definitivt vad Dmitry behövt nu efter en dag som denna. Det hade varit en lyckans dag men cigaretter passade ju till att fira med också.

Benjamin fokuserade på Terrence andning, den lugnade honom. Han kände ju till den så väl och det blev hans försäkring om att det var Terrence som stod framför honom. Men när obehaget kom krypande fick han ändå kika upp på honom för att inte låta sig skrämmas. Han skulle klara det. Var helt inställd på att göra det. För det förflutna kändes så avlägset, som att det var en annan Benjamin som blivit utsatt. Mitt i krigets allvar hade han ju för sjutton lyckats förtränga det helt och hållet. Och den distansen var nog precis vad som gjorde det möjligt för honom att genomföra detta, eftersom det kändes så surrealistiskt att han ens haft ett liv innan kriget.

Ganska snart vågade han på att sluta läpparna om Terrence pulserande stånd, mindes i alla fall hur han skulle göra för att inte rispa tänder, och visste hur djupt han kunde ta honom innan kräkreflexerna sa emot. Kunde därför röra sig ganska harmoniskt, fram och tillbaka. Smekte samtidigt med tungan så gott det gick, men skulle sanningen fram så var Terrence större än lorden - vilket utmanade Benjamins kunskaper en aning. Dock uppskattande han det, lite väl mycket. Blev alldeles uppslukad av situationen igen, ville visa Terrence att han kunde, att han kunde få honom att komma.

Hans händer sökte sig upp över Terrence lår, drogs bak och placerades precis över hans knäveck. Höll stöd mot hans ben medan han villigt fortsatte stimuleringen, vågade dock inte öka tempot då han var rädd att trigga dåliga minnen som skulle göra det omöjligt att fortsätta. För hittills gick det så bra; han fick styra tempot själv, var fri att göra som han ville, kunde sätta distans till lorden och klarade av att fokusera på nuet. Förmodligen hjälpte adrenalinet som återigen sprängde genom honom av att få vara så intim med mannen han höll så nära hjärtat.
Den ena handen lämnade sin plats mot Terrence ben, greppade istället hans rot - smekte där Benjamins mun inte nådde. Fortsatte även smeka med handen medan han flyttade ut munnen till hans tipp, fokuserade sin behandling där - visste precis hur känslig man var där. Kunde dessutom använda tungan mer såhär, kunde jobba flitigt med den för att skjutsa på mannen närmare sin bristningsgräns.

Först när handen greppade hans hår började den där ångesten komma tillbaka, började försöka rasera fasaden som adrenalinet byggt upp. Men han klarade av att hålla ut, inte ge vika. Enda tills han blev motarbetad klarade han det. Då blev det helt plötsligt för mycket som hände på en och samma gång, för mycket kontroll han inte hade själv. Och han hatade verkligen att han reagerade så starkt på det, hade ju förmodligen uppskattat det om han inte blivit ärrad av lordens hårda händer.

Nästan desperat spjärnade han emot med händerna mot framsidan på Terrence lår, insåg själv att han skulle börja gråta eller ännu värre få störtpanik om han inte gjorde någonting, så han drog sig snabbt undan. Svalde salivet som bildats i munnen och tog sedan ett djupare andetag för att hämta sig.
"Sorry..." Började han tyst, skamset. Skämdes ju för vad han varit med om, kände sig så smutsig och ovärd att ens få ta i Ter. Han hade blivit nedsmutsad, förstörd, äcklig. Ville inte kladda ner det på Terrence. Bara ännu mer skämmigt blev det av att Terrence nu visste precis, det var allt han kunde tänka på när han vände upp blicken mot mannen; att han visste.

Han ville kunna fortsätta få Terrence att behöva kämpa för att vara tyst, men om det här var priset kunde han inte det, och han hatade sig själv för det. Hatade att han inte bara kunde ignorera det som hänt, sluta tänka på det förflutna och bara njuta av att få vara i den här sitsen med mannen han faktiskt förälskat sig i. Men nu visste han inte hur han skulle fortsätta, han gjorde ju avtändande saker hela tiden. Terrence ville förmodligen bara gå vid det här laget, så som Benji höll på att jolla. Men en plötslig våg av det där självförtroende kom tillbaka, mindes att Terrence verkat gilla när han tagit kommandot. Bestämde sig för att inte ge upp, inte fega ur. Klarade han det här hade han tagit ett rejält steg i rätt riktning. Om han däremot fegade ur skulle han förmodligen aldrig våga göra om det.
"Just stand still... And don't pull my hair" orden var bestämda nu, avslöjade hans beslutsamhet att slutföra det här. För innan Terrence skulle hinna protestera var hans ansikte på väg tillbaka mot honom, omslöt hans stånd. Började nu återigen att intensivt jobba med enbart tippen, men ena handen hjälpte till igen, smekte skaftet medan tungspetsen dansade över den känsliga strängen och läpparna höll ett jämnt tryck och ett bestämt sug.

Han visste mycket väl att han inte behövde glra det - i alla fall inte från Terrence sida. Men jo, han behövde göra det, för sig själv. Behövde vinna, börja läka. Kanske inte skulle kunna göra det här ofta, men det var i krig - hur många möjligheter att vara ensamma såhär skulle de egentligen få? Inte speciellt många. Detta skulle mycket väl kunna vara både första och sista gången. Vilket var en oerhört avtändande tanke, var som ett moln som regnade över honom. Inte för att han aldrig skulle få göra det här med Terrence igen, även om det också var en stor förlust, men främst för att de kanske inte ens skulle ses igen. Ingen visste vad morgondagen bar på; vem som skulle dö, vem som skulle överleva.

När han blev uppmanad att flytta på sig puttades molnet bort, han fick uppskatta nuet igen. Förstod vad som höll på att hända, vilket fick honom att le brett när han lydde och avlägsnade sig från hans stånd. Behöll dock handen där, hjälpte honom sista biten till explosionen. Betraktade sedan trollbundet mannens minspel när han kom, memorerade varenda detalj för shit vad sexigt det var. Skulle nog aldrig glömma hur han såg ut i det ögonblicket, med tröjan av och svetten på väg att börja rinna - precis som den gjort på Benji.

Han hade klarat det. Han hade faktiskt, trots hinder på vägen, vunnit över lorden och dessutom över sig själv. Log som ett fån så lycklig han var över att inte ha fegat ur, för det hade han en tendens att göra när saker blev för jobbiga. Kriget måste verkligen ha ändrat honom. Hade detta hänt innan kriget hade han förmodligen inte klarat det. På så sätt hade väl kriget varit nyttigt för honom, hade gett honom mer stake, suddat ut lite av fegheten.
Han reste sig nu upp, knäppte sina byxor som tidigare bara varit lite slarvigt uppdragna. Kände snabbt igenom sina fickor och överraskade sig själv med att ha kvar sin näsduk däri. Kunde med hjälp av den erbjuda Terrence hjälp genom att städa undan hans sats. Klev närmare och log snett, kysste som ömmast hans käke medan han drog upp mannens både underkläder och byxor. Fann någon sorts tröst i att få göra det, hade med lorden bara gjort själva smutsjobbet så att få ha ett förspel och sedan dessutom vara kvar intill Terrence efteråt var som terapi. Välbehövligt.
"God, I'm gonna miss you when we have to leave the camp" konstaterade han olyckligt, greppade hans ansikte med båda händer för att sedan kyssa honom hårt, som om det vore sista gången han fick kyssa de där underbara läpparna.

Den tanken hade aldrig slagit honom - att han skulle kunna byta position och vara vid Terrence. Hade förmodligen varit för feg för att ens våga tänka på det. Visste ju att Terrence position var mycket mer utsatt än hans egna. Kanske var det inte en sådan dålig det dock. Han skulle förmodligen dö i vilket fall som helst, så varför inte spendera så mycket tid nära Terrence som det bara gick?

Just då fick han inte mer tid att överlägga det, blev mer orolig när mannen svor och försökte se sig om axeln. Rynkade pannan lite, ännu inte medveten om vad Terrence gjort. Men han var inte långsam med att vända Terrence och dra upp tröjan som redan fläckat ner sig, för att själv syna hans rygg där skrapmärkena var många och blodet hade börjat sippra på flera ställen - därav fläckarna på tröjan.
"My god! Did I push you?!" Utbrast han, var så van att ta på sig allting så det gick på ren automatik att han började tänka på ifall han tryckt upp den andre för hårt mot trädet eller så. Det hade ju verkligen inte varit meningen, för de här skrapsåren var inte precis få och små - snarare motsatsen, vilket genast överväldigade honom med skuldkänslor.
"We should go get that clean" konstaterade han bestämt, nappade åt sig Terrence handled och drog med honom liksom "bakvägen" från dungen, fick det att se ut som att de kom från lägret för att minska misstankar ifall det var folk i närheten. Släppte dessutom sin kärleks arm när de kom in på området där de kunde få ögon på sig, vågade inte hålla kvar även om han ville. Gick istället bredvid honom, men la sin axel bakom Terrence, kunde då liksom knuffa på honom framåt mot sjuktältet. De skulle behöva något att ta död på bakterier med och något sådant fanns inte i deras sovtält, så de blev illa tvugna att besöka det fullsatta sjuktältet. Men när de väl fått kontakt med en sköterska tyckte Benjamin att han kunde lämna Terrence ett tag, hade ett eget ärende att gå innan han fegade ur.
"Don't you dare disappear before I'm back, I just need to do something" han såg sökande på Terrence, försökte se om han kunde lämna honom där utan att få en hjärtattack av att komma tillbaka och inse att mannen gått. Men han litade på honom, att han inte skulle försvinna, och dessutom var det lite väntetid innan sköterskan skulle kunna göra sitt jobb, vilket vann Benji lite mer tid.

Efter att ha lämnat Terrence i tältet hade han gått raka vägen till nästa tält. Var nu helt övertygad om att han verkligen ville byta position, att han ville få fortsätta se Terrence och inte låta det gå flera veckor utan att ens veta ifall mannen levde eller inte. Därför stod han nu där, bland en massa högt uppsatta män som diskuterade kring hans förfrågan om en omplacering. Tydligen behövde de fler män vid prickskyttarna, förmodligen för att många strykt med vid det här laget. Därför behövde de inte diskutera länge, enades om att Benjamin kunde passa bra där då han visat sig vara en duktig skytt och att han med tiden lärt sig hantera stressen ganska bra. Och bara sådär var det klart. För hans del i alla fall. Han verkade ha väckt idéer hos de andra männen, för de spekulerade långt efter det att Benji gått angående bristen på män, att de behövde omplacera. Det var ingenting som Benjamins öron ville föra vidare till hans hjärna dock, var bara helt överväldigad av vad han just gjort. Började först nu få oro över ifall han verkligen platsade där, men kunde lugna sig själv med att han åtminstone inte skulle behöva gå och ständigt distraheras av funderingar på ifall Terrence fortfarande levde eller inte.

Benjamin var tillbaka vid sjuktältet bara kanske en kvart senare, började försöka leta upp Terrence bland stationerna av sängar och draperier. Hoppades innerligt att han inte försvunnit, skuggades av sin paranoia.

En tung suck lämnade Ellis läppar när de bekanta rösterna kommit närmre och sedan till slut fram till dem. Men han log, de var hans vänner hur jobbiga och eländiga dem än kunde vara. Han uppskattade också att de ville umgås med honom, även om han föredrog att få vara ifred tillsammans med Dmitry.
"You really can't leave us alone, can you? And obviously I'm not alone, Dmitry here helps me out." Han skrattade lågt men slutade i samma stund som han snubblade till. Irriterat vevade han till med sitt hjälpmedel mot en av sina kamrater i ett försök att vifta bort honom, likt en irriterande mygga. Dock var det lite svårt när mannen var minst en decimeter längre än han själv. Det var förmodligen därför så många roades av att retas med Ellis. Han var bland de kortare, mindre macho och var dessutom ganska tålmodig, klarade av att ta ett skämt eller två. Eller snarare typ tio. Han märkte att Dmitry saktade ned, hamnade bakom dem men hans kamrater gav honom verkligen inget andrum eller någon chans att göra något åt det. Sedan var han alldeles för artig för att schasa bort dem. Inte för att han skulle lyckas om han ens försökte ändå.
"Hey, you should at least introduce yourselves," sade han sedan högt för att fånga deras uppmärksamhet. Han nickade sedan mot Dmitry, log försiktigt mot honom. Han ville inte låta honom gå ensam men samtidigt var han osäker om ryssen ens ville ha den sortens uppmärksamhet från fullvuxna småbarn. Däremot så ville han själv hamna ur centrum så männen slutade försöka sno hans krycka.