Lägret

När Dmitry's tröja hamnade i gräset så var det Ellis tur att beundra kroppen framför sig. Han lät blicken svepas över hela honom innan han till slut tittade upp, mötte hans blick med ett generat leende. Han hade aldrig förut haft några romantiska eller sexuella upplevelser så han hade inte haft en aning om vad som hans kropp reagerade på, förrän tja, nu. Han visste dock inte om det var Dmitry eller muskler överlag. Troligtvis det första.
När deras kroppar nuddade varandra fick han rysningar i hela kroppen av behag, även om det var kallt och fuktigt från luften. Han bet sig hårt i läppen för att inte föra mer ljud som kunde avslöja vad dem gjorde och vart dem befann sig.
"They won't," mumlade han lugnt och mötte Dmitry's blick, dock med en aning oro i hans ögon. Skulle dem bli funna skulle de troligtvis aldrig se varandra igen, eller inte på ett väldigt lång tag åtminstone. För säkerhets skull lyfte han huvudet från den andre och lät blicken leta i mörkret efter något eller någon som kunde avslöja dem, dock varken såg eller fann han någonting. Han följde med i den andres rörelser och lutade på huvudet med ett leende på läpparna. Det kittlades lite, såklart men han log inte endast pågrund av det.
"I'm going to miss this," mumlade han tyst och menade då givetvis att det skulle finnas lite till ingen tid för sånt när de väl var ute på fronten.

Dmitry hyschade mjukt mot hans hals när han sa att han skulle sakna det här. Ryssen ville inte höra något sånt just nu, ville inte tänka på vilka hinder det än fanns som skulle kunna stoppa dem på vägen. Han ville ha hoppet uppe och tro på att det gick att få ensamtid ihop. Iallafall tillfällen att bara prata ostört, mer än så krävde han egentligen inte. Det som de höll på med just nu var bara lyx, det var lyx vart du än befann dig i världen eftersom man alltid behövde hitta ställen att gömma sig för att kunna göra det.

"Don't say that... We'll figure it out" viskade han med läpparna kyssandes intill hans öra. Långsamt släppte han mannens hår och lyfte upp sitt huvud igen. Han lade sin pannan mot den andres och slöt ögonen för att kunna drömma sig bort till ett annat ställe igen. Egentligen var allting perfekt, bortsett från vart de var påväg.

"I can't stand being away from you anymore, so I'll make sure I don't need to" mumlade han innan han öppnade ögonen igen och såg rakt in i Ellis. I mörkret blev det lite svårt att se färgen på mannens ögon men Dmitry visste precis vilken ton av blå de skulle bestå av om någon höll upp ett ljus mot dem. Just nu blänkte de bara lite i månskenet, och även om hela världen var väldigt färglös under natten så tyckte han att mannen han hade framför sig var vacker.

Allt hade gått så fort att Dmitry gav ifrån sig ett något förvånat stön när han kände den andres något kyliga hand mellan sina ben. Han började genast andas häftigare och han fick tysta ner sig själv genom att pressa läpparna mot den andres, lirka in tungan i hans mun. Han uppskattade såklart Ellis händer men hela hans kropp skrev efter mer, han hade ju en halvnaken soldat framför sig.

Dmitrys händer rörde vid alla delar av Ellis kropp som de kunde komma åt innan de slutligen stannade vid hans rumpa, som de ganska ömt kramade om.

"I want you too" stönade han lågt mot Ellis läppar och tryckte med hjälp av sina händer mannens underkropp mot sin egen, något som dock hindrade Ellis handrörelser.

"And I need you."

Dmitry gav ifrån sig något som kunde liknas vid ett gnyende när han blev så hårt kysst av Ellis, han tyckte definitivt om situationen. Eftersom Ellis just kallat sig "bara hans "så tyckte han att han kunde ta tillvara på det. Han lät händerna lämna hans rumpa för att istället med vana händerna knäppa upp Ellis bälte och byxor.

"If you say so" mumlade han med en lite mörkare röst som kröp fram när han blev upphetsad. Han lät inte direkt elak men hans ryska dialekt och röst i övrigt blev mycket tydligare när han inte fokuserade på den, typ som nu. Han började dra lite i Ellis byxor, höll dock i både byxor och kalsonger för att slå två flugor i en smäll. Kanske var inte det här något idealt ställe att ha sitt första vuxenmys på men han kunde inte bry sig mindre, det skulle antagligen inte komma någon bättre chans.

När han fått ner Ellis byxor halvvägs till låren flinade han lite, gav honom en mjuk kyss innan han roat daskade till honom på rumpan.

"Do a spin for me?" viskade han och menade väl helt enkelt bara att han skulle vända på sig, han var dock fortfarande inte helt säker på om Ellis kände sig redo för det här.

Efter att ha mött sina vänner igen hade Dmitry börjat känna sig bättre tillmods, han hade insett vilka han dödade för. Att plantera kula efter kula i bröst efter bröst tärde på psyket på ganska många olika sätt. Det kunde ge kickar samtidigt som det kunde få honom att börja skaka och falla ihop, han tänkte på alla anhöriga till de han dödade. För var människa han dödade fanns det minst en som Dmitry utsatte för det han själv blivit utsatt för när han var liten och förlorat sina föräldrar. Då hade han aldrig trott att han själv skulle bli den som höll i vapnet.

En annan sak som lugnat honom ute på fältet var de ryska rösterna som ständigt cirklade omkring honom, talade till honom och fick honom att känna sig... Hemma? Att få tala sitt modersmål igen gjorde honom på bra humör, plus att han kunde tala om alla ryska traditioner som han inte fått göra på år. De sjöng sånger ihop, det var nog det allra bästa. Hans mamma hade sjungit mycket för och med honom trots att Dmitry inte hade någon särskilt vacker röst att sjunga med. Jämfört med Terrence, som Dmitry ännu inte fått höra sjunga, var ryssen alltså helt katastrofal. Men han sjöng ändå, för de ryska orden i en melodi fick honom att slappna av. Och bortsett från vissa tillfällen med Ellis så var detta en av de första gångerna som han kände att han kunde vara sig själv fullt ut, slippa dölja sina sorger eftersom vissa av männen själva hade växt upp under tiden av upploppen.

Nu när två veckor ute i skyttegravarna hade gått så hade sergeanten meddelat alla att de kunde få dra sig tillbaka till lägret igen, för att fira att de fortfarande levde. För Dmitry kändes det lite udda att fira att man levde när ens kamrater stupat, men han visste att han skulle uppskatta det för han behövde en sån paus.

Han hoppade ur bilen som transporterat dem till lägret, Dmitry hade hamnat i en ny grupp så fort någon ledare hört att han talade ryska. Tydligen var det en bra sak att ha någon från England ihop med några från Ryssland, kanske för att få olika synvinklar och olika tekniker att dela. Dmitry hade iallafall åkt i bilen där hans ryska kamrater var, så när han kände marken under sina fötter började blicken genast att söka efter de andra bilarna. Han hade ju träffat sina vänner, men nu hade det ännu en gång gått några dagar sen sist och oron hade byggts upp i honom igen. Nu när de var tillbaka i lägret var han även väldigt mån om att få en stund ensam med Ellis, om inte annat bara för att prata. För varje sekund som hans blick inte hittade soldaten slog hjärtat bara hårdare av oro. Men när en av ryssarna dunkade till honom i ryggen så fick han släppa fokus och se mot dem istället.

"Who are you looking for, Azarov?" undrade hans närmaste nyfunna vän Volkov, dock på ryska. Nu när alla tilltalades med efternamn blev det otroligt mycket "ov" i skyttegraven, eftersom det var vad många ryska efternamn slutade på. Ibland om man ville vara extra artig använde man de fulla namnen, så Dmitry blev ibland även tilltalad som Vladimir men han föredrog att inte bli det.

"Oh, no one... My friends" svarade han lite fumligt och Volkov nickade kort med en något bekymrad rynka i pannan. Även han förstod nog att chansen fanns att Dmitrys engelska vänner hade stupat. Därför började han snart att le brett och föreslå att de skulle gå till samlingsplatsen istället, där det skulle firas.

Att för första gången på vad som kändes som en evighet eller två få lämna fronten och komma närmare säker mark var underbart. Att inte bli alldeles döv av alla skott och explosioner var som rena magin. Som musik för hans öron. Dock så ringde det fortfarande i bakgrunden, kunde inte få bort ringandet på ett bra tag. Men allt eftersom timmarna rullade på blev det bättre. Allt blev faktiskt bättre med timmarna, för spriten som delats ut dämpade alla känslor. Det var han evigt tacksam för, ville aldrig mer känna någonting. Men när solen skulle resa sig över himlen igen skulle även verkligheten och känslorna göra det. Just nu valde han att ignorera det dock, lät spriten skölja bort alla tankar - rensade skallen.

Sedan han klivit av bilen hade han inte sett en skymt av kamraterna från Edworth, farade det värsta vilket fick honom att klunka i sig ännu mer berusningsdryck. Lät blodet koka upp och få skallen att nästan börja domna bort. Känslan kunde liknas med när en kroppsdel somnat och sedan började vakna igen - de smärtsamma ögonblicken när de stack. Ungefär så kände hans huvud, men det gjorde inte ont, det kändes bara stickande på ett oförklarligt vis.

När det börja mörkna ytterligare hörde han någonting han aldrig uppskattat så mycket i sitt liv. En sångröst han kunde minnas från tiden på Edworth. Den som lugnat honom en gång. Just nu var den dock brutalare. Inte lika lugnande men definitivt lika häpnadsväckande och ärligt talat sexig. Det bästa med att höra den var dock att det måste betyda att Terrence fortfarande levde. Kanske hade hans chock lagt sig, kanske var han normal igen. Benjamin hoppades verkligen det, nästan så mycket att det gjorde ont. Ville så gärna få en av mannens legendariska kramar, de som fick allt att kännas mycket bättre. Ville känna igen de vackra ögonen och få prata med honom. Inte med mördarmaskinen.
Alldeles för otålig för att stå och grubbla mer började han röra sig mot stället där stämman då och då hördes ifrån. Insåg ganska snabbt att han förmodligen råkat tränga sig på någon sorts privat sammankomst. De var ju inte så många och verkade alla känna varandra. Kände av den välkända osäkerheten, men tvingade sig själv att stanna. För allt han visste kanske detta skulle bli sista gången han fick se Terrence. Det var inte läge att krypa tillbaka till den osäkra man han varit innan kriget. Var tvungen att upprätthålla fasaden som lurade folk att han var självsäker, inte tänkte två gånger på sina handlingar.
"Terrence?" Han talade ganska högt, hoppades att han kunde få kamratens uppmärksamhet. Log försiktigt och traskade fram de sista stegen mot lådorna som nu agerade dansgolv.
"Hey..." Tillade han utdraget, försökte avgöra om Terrence ens var intresserad av att tala. Benjamin hade ju varit oerhört otrevlig sist de sågs, när han bara gått sin väg.