|
|
Post by hannahpanna on Aug 13, 2016 15:45:20 GMT
Ellis hade inte förväntat sig att Dmitry skulle vända om, han trodde han bara skulle gå därifrån, så lite nervöst mötte han den andres blick då han närmade sig. Dock stod han envist kvar.
"Back off," sa han och gav Dmitry en lätt knuff, fann deras närhet inte längre särskilt begärande utan snarare spänd och nervös, nästan läskig. Han visste att den andre ogärna skadade honom men det hade hänt förut. Ellis skulle dessutom inte stå en chans då han var mindre och svagare. Han mindes inte att han sett Dmitry så arg förut, inte på honom åtminstone så det gjorde såklart honom illa till mods.
"That's not an excuse." Han vände bort blicken och drog surt på munnen. "I did look for you at least. Maybe I shouldn't have." Han nickade menande mot Terrence och fnös sedan till, minskade avståndet mellan dem och körde hårt in fingret i hans bröst.
"Is that your excuse for everything, Dmitry? You think you know everything about the situation so you can justify your own mistakes?" Han slog ut med armarna, lite utmanande och såg argt på honom, inte osäkert och ledsamt längre.
"What if I do give a shit? Did that thought ever cross your fucking mind? Fuck you too then!"
|
|
|
|
Lägret
Aug 13, 2016 15:55:18 GMT
Post by N. on Aug 13, 2016 15:55:18 GMT
Terrence vände bort huvudet vid det hårda slaget. Han hade aldrig förväntat sig att Benji kunde slåss så hårt. En spottloska fylld med blod lämnade hans mun, ett sår hade uppstått när den spända kinden slagits mot tandens hårda yta. De kyliga ögonen vändes upp mot Benjamin och han stod tyst ett tag för att ta in det som precis hänt. En ilska byggdes på inom honom. Ett högt torn som var på väg att rasa vilken sekund som helst.
"I'm sorry", var något han borde sagt men de orden vägrades yttras. Det var som om han var rädd att något ännu värre skulle hända om han bad om ursäkt. Att den andre skulle tränga igenom hans fasad som han så noggrant byggt upp. Istället fräste han till som en eld som fått vatten slängt på sig.
"Yeah Benji, I laughed. Because I got scared but I'm sorry for not being brave like you, I can't always show that I'm scared so instead I do all these stupid things", att erkänna sina svagheter var ändå hans ursäkt på något sätt, även om han fortfarande var arg som fan.
"But you still walked away! A-, fucking, gain! Why are you so fucking afraid to talk to me? It's not like I'm going to shoot you in the head?! I only do that with my enemies so that we can get out of this shitty place. Because just sitting around in that trench isn't going to do a fucking thing. If you're here then why not just fight?!"
Han tog några långa, snabba steg mot Benjamin och knuffade honom i bröstet på samma sätt som han själv blivit knuffad, men den här gången med mycket mer kraft.
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 13, 2016 16:11:14 GMT
Trots att han blev bortknuffad och fick arga ord spottade i ansiktet kunde han inte låta bli att se hur snygg Ellis var, extra mycket nu med alkoholen i kroppen. Så när han kom nära igen fick han samla ihop sig och fokusera på ilskan istället, Dmitry hade ju inte gjort något fel här.
"I would have gone up to you, but you looked so fucking busy with your new friends" försvarade han sig och gav tillslut Ellis en knuff tillbaka, både för att han var arg men också för att slippa bli så påverkad av att känna den andres värme. Terrence hade ju redan lyckats väcka en lust inom honom, och att se Ellis arg var ju ganska sexigt. Dmitry ruskade på huvudet för att bli av med dem tankarna.
"And I thought you gave I shit until I saw you with them! You know I don't want Terrence, I want you, but he gave me attention! He noticed me while you had fun with someone else! And since I give a lot of shit about you I left you alone, because you seemed fucking happy without me!" skrek han tillslut, dock var orden ganska lite svåra att tolka eftersom hans brytning bara blev grövre i takt med att ilskan blev större inom honom.
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Aug 13, 2016 16:16:16 GMT
På den korta stund det blev helt tyst och stilla mellan dem var han på väg att ångra sig och ställa sig på knä för att tigga om förlåtelse, men Terrence hann ta till orda först och det liksom förlamade honom. Igen. Dock blev han inte handlingsförlamad denna gång, utan kunde inte förmå sig att tala, eller ens tänka. Kände sig som en jävla skit när Terrence för första gången på en alldeles för lång tid skymtade bakom ögonen på mördarmaskinen. Han var så brutalt ärlig och lät så sårad. Och Benji visste ju att det var hans fel. Men vad skulle han säga? Han kunde inte ens tänka klart för ilskan kokade fortfarande för fullt i blodet och han kunde inte lugna ner sig. Så istället för att backa undan och försöka förklara sig själv slängde han bara mer ved i elden.
"Yeah, maybe I am afraid to talk to you. I guess I was a pussy for running away after you almost shot me without showing any remorse?! Sorry I didn't give you a big hug and a 'thank you', you're right - it's all on me" nästan fräste han, smalnade ögonen i en irriterad min.
Sedan gick allt sådär läskigt snabbt igen, så snabbt att det inte finns tid att tänka. Terrence var plötsligt otroligt nära och puttade honom så att den instabila kroppen vinglade till ganska ordentligt. Men han bet ihop, tänkte inte visa hur rädd han faktiskt var. Hade ju fått lära sig att inte visa sånt, speciellt inte när man stod såhär nära sin motståndare.
"C'mon then, hit me!" Mitt i sina försök att inte visa sin rädsla började det gå överstyr. Han skrek för full hals, utmanade den andre. Egentligen kunde man nog höra både rädslan och gråten som låg gömd under ytan, men mitt i glöden skulle Terrence knappast tänka på det. Det här kanske var precis vad de båda behövde. Terrence kanske behövde få klappa till honom, och om han gjorde det kanske det skulle hjälpa Benjamin att släppa taget om honom. Chansen fanns alltid, även om han egentligen tvivlade på att det skulle göra annat än att strö salt i såren.
"Just hit me!! Beat me 'til I'm down, do it!" Nu började han verkligen tappa förståndet, visste inte hur han skulle hantera alla känslor som slogs om hans uppmärksamhet så alkoholen ledde det i en farlig riktning. Hotade att få honom medvetslös - kanske dödad. Vem visste?
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 13, 2016 16:32:38 GMT
"Don't fucking start with that shit, you bloody hypocrite! You have your russian friends, I have mine. What's the difference?" Ellis pupiller smalnade, han var ursinnig och började överväga att ta till med våld. Inte för att det skulle hjälpa mycket men det kändes inte som att den andra skulle lyssna annars. Han brydde sig knappt om att han blev knuffad, hade blicken låst i den andres ansikte. Han mindes aldrig att han varit så arg förut, eller höjt rösten så mycket förut men det kändes skönt att få ut det ur sitt system. All ilska och irritation som han svalt kunde äntligen komma ut.
"How in the ever loving fuck was I supposed to give you your precious attention when I didn't even know where you were?" Han grep tag i den andres krage, drog ned honom lite så de hamnade på samma höjd.
"Just because you assume something doesn't mean it's true you idiot! I would fucking love to be with you but seeing you all over that nutjob I'm starting to reconsider!" Han släppte sedan honom, gav honom en hård knuff i samma process.
"And you said you loved me. What a fucking lie." Han sänkte rösten igen, suckade tungt. Han hade inte energi för det.
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 13, 2016 17:11:38 GMT
Dmitry lyssnade på vad han sa och ju fler knuffar han fick ju mer nyktrade han till och insåg att det här inte var rätt, att han inte fick förlora Ellis nu mitt under kriget. Men samtidigt bubblade ilskan fortfarande inom honom. Alla känslor gjorde att det blev kortslutning i Dmitrys hjärna och när Ellis tillslut sa att det var en lögn att Dmitry älskade honom så kände han hur det brast och han höjde handen och gav mannen en örfil.
"Don't you dare fucking say that! Ever again!" nästan gormade han innan. Bröstkorgen reste sig häftigt upp och ner i takt med hans upprörda andetag, pulsen slog snabbare än någonsin innan.
"Don't say that I lied. I never fucking lie and especially not about something like that! I love you, Ellis, and that's the truth" fräste han, han lät inte ett dugg kärleksfull eftersom ilskan sken igenom men kollade man noga på honom kunde man säkert se att han menade det. Dmitry grep tillslut tag om hans krage och drog honom tätt intill sig, höll sitt ansikte bara någon centimeter från hans med blicken hårt spänd i hans.
"Got it?!" morrade han och höll nästan andan vid det här laget. Det kändes som att det sprakade inom honom, eller mellan dem båda, och Dmitry tänkte knappast ignorera elden som brann hos dem båda. Han ville ha Ellis, spelade ingen roll vem som gjort fel eller vem som börjat. Han behövde den där lugna famnen, som i vanliga fall förhindrade alla Dmitrys utbrott och hans ilska. Och som om det var hans enda utväg pressade han sina läppar mot Ellis i en otroligt laddad kyss.
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 13, 2016 17:42:37 GMT
Ellis hade varit beredd på att bli slagen men inte riktigt för den anledningen. Hans huvud for lite åt sidan och han tittade förvirrat på den andre, han förstod inte. Varför skulle han slå honom om han faktiskt älskade honom, för en sådan anledning? Han kände hur tårarna brände innanför ögonlocken men blinkade snabbt bort dem. Fortfarande lite chockad lade han den för kinden, backade ett steg. Men han tänkte inte låta sig skrämmas.
"Then what the fuck was that all about?" Han pekade mot Terrence men bröt aldrig ögonkontakten. Han kände ilskan bubbla upp igen, all osäkerhet försvann. Hans hjärta dunkade hårt och snabbt, han hade alltid hatat konflikter mer än allt, även om han börjat bli mer och mer van. Det var alltid någon som skulle bråka. Ofta stod han inte upp för sig själv men nu kändes det bara som att det behövdes.
"You're full of shit, Dmitry."
Ellis ryckte till lite när den andre grep tag i hans krage men stirrade bara likgiltigt tillbaka på honom. Han ville så gärna ha honom men samtidigt ville en del av honom inte förlåta soldaten. Dock var hans kropp och hjärna inte riktigt på samma bana just då. När han kände Dmitry's läppar emot sina tog han emot den och besvarade desperat den. Ellis klängde sig fast i hans kläder, drog honom närmre. Däremot lyckades han återkoppla till situationen kort efter. Snabbt drog han sig undan, smällde till den andre på kinden.
"Don't touch me." Han kunde bara inte förlåta honom, inte denna gången. De hade redan haft Jacob mellan dem, nu orkade han inte mer. Förtroendet Dmitry byggt upp från den gången började återigen rasa.
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 13, 2016 18:36:21 GMT
När han fick kyssen besvarad på det sättet kände han en lättnad rinna genom honom, samtidigt som han insåg vad har varit påväg att förlora. Han hade varit en idiot som inte gått bort till Ellis utan istället bestämt sig för att mer eller mindre hämnas genom att vara med Terrence.
Dock blev lättnaden kortvarig för han blev bortryckt och fick ett slag över ansiktet. Han flämtade till och vred sig undan, la en hand på kinden som redan var varm av att blodet börjat samlas där. Blicken flackade och han kände någon sorts panik välla upp inom honom, skulle han verkligen förlora Ellis nu? Allt hade varit ett misstag och han önskar att han kunnat göra det ogjort. Tårarna vällde upp i hans ögon och han försökte att blinka bort dem, det gick dock inte så bra utan de rann snart ner för hans kinder. Hans snörvlade till och greppade tag om Ellis handled, ville inte riskera att han skulle försvinna innan det här var löst.
"I'm so sorry, Ellis. Please, I know I was a idiot, a dickhead, full of shit and all those other things you called me" snyftade han och log snabbt, dock utan någon som helst glädje på läpparna. "But I'll do better. I promise I'll be better for you... I'm in love with you and I can't loose you like this. Please." Hans humör var som en bergochdalbana och just nu var han på botten av en dal. Allt han hade byggt upp inom sig de senaste dagarna på fältet hade nu släppts lösa och fick allt att komma fram samtidigt. Och han behövde Ellis, fan han behövde honom mer än någonsin just nu för kriget tog kål på honom. Han ville inte låta honom gå nu, då visste han inte längre vad han skulle ta sig till eller vad han skulle kämpa för nere i skyttegravarna.
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 13, 2016 18:59:20 GMT
Ellis tittade skräckslaget på Dmitry, som han nyss slagit i ansiktet. Han hade inte trott att han skulle göra något sånt men Dmitry's plötsliga kyss hade överraskat honom. Dock kunde han inte reagera ordentligt, be om ursäkt då alla överväldigande känslor hade gjort honom förlamad. Istället stirrade han bara på den andre, chockad över vad han nyss gjort. Han kunde inte ens göra någonting när Dmitry började gråta, även om han inombords skrek att förlåta honom, ta hand om honom. Han kunde bara inte.
"Dmitry..," började han och suckade men kunde inte fortsätta, lät den andra tala istället. Att höra den andra i ett sånt desperat tillstånd gjorde honom illa till mods, han var alldeles för mjuk för att inte tycka synd om honom och känna ånger. När Dmitry blivit tyst stod Ellis bara där i några sekunder, obenägen att säga något. Han visste inte ens vad han kunnat säga.
"I love you so much... but I'm sorry. I can't, not again..," sa han tyst till slut, nästan som en viskning. Sedan frigjorde han sin hand och gav sin älskare en sista blick innan han gick därifrån. Inte förrän han vänt ryggen om kunde han torka bort den ensamma tåren som fallit nedför hans kind.
|
|
|
|
Lägret
Aug 13, 2016 21:14:32 GMT
Post by N. on Aug 13, 2016 21:14:32 GMT
Terrence såg på Benjamin med en förvirrad och irriterad blick. Han antog att kriget inte bara tärde på han själv, det märktes en tydlig förändring i den andres sätt att prata och hans rörelser. Uppmaningarna om att Terrence skulle slå honom ekade i soldatens huvud och han spände handen runt sitt vapen. Att slå Benji skulle bara förvärra hela situationen. Och även om han ville få den andre soldaten att hålla käften kunde han inte förmå sig själv att slå honom. Benjamin var ju gjord av porslin, att slå honom skulle bryta honom i tusen delar som aldrig gick att plåstra ihop även om man använde allt lim på jorden.
Så istället för att ställa till ett massivt bråk så tog Terrence för en gångs skull den förståndiga vägen. Det var som om han under Benjamins dialog nyktrat till och fått tillbaka logiken. Därför knuffade han bara till Benjamin så pass mycket att han ramlade ned på marken. Hans avsikt var ju att skada den andre så lite som det gick. Terrence satte sig sedan i gränsle över hans bröstkorg och höll ned hans armar med knäna.
"I'm not going to hit you Benjamin. How in the world would that make anything better? I told you, I only hurt my enemies and I don't see you as my enemie. I hope you feel the same about me", sa han med aningen hård röst för att banka in lite förstånd i den andre. Även om Terrence själv var borta med vinden tänkte han inte låta Benjamin gå samma väg.
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Aug 13, 2016 21:31:07 GMT
Med en högljudd duns for han i backen när Terrence bestämde sig för att inte lyssna på hans galna uppmaningar. Tappade andan några sekunder och trodde nästan att han var på väg att svimma när all alkohol tycktes rusa till hans huvud. Återhämtade sig dock relativt snabbt, spärrade upp ögonen på Terrence som nu var över honom. Bet hårt ihop käkarna och rynkade pannan, alldeles förvirrad. Var det inte Terrence som nyss påstått att de skulle slåss? Han förstod sig verkligen inte på killens humörsvängningar men en del av honom var ändå oerhört lättad att han sluppit få ansiktet krossat av den andres nävar. Hade ju sett på Dmitry vad han var kapabel till.
"Get off me" muttrade han tyst, kunde inte sluta se framför sig hur hans hand hade smekts över Dmitrys skrev. Kunde inte för allt i världen sluta riva ner sig själv över det.
"I'm serious, Ter!" Han tog spjärn med fötterna mot marken och försökte kravla sig loss, dock utan någon som helst framgång. Terrence var stark, för stark, och i positionen de befann sig i hade Benjamin ett tydligt underläge. Fick nästan lite panik över att han var oförmögen att komma loss. Hade under andra omständigheter inte alls haft något emot att ha Terrnce i den positionen, men just nu fanns det inte ens på världskartan att tänka så. Allt han kände var smärta och en djup önskan om att få slippa känna såhär för Terrence. För även om mannen just nu verkade någorlunda normal visste han att skenet bedrog. Det fanns inte en chans att han magiskt blivit sitt gamla jag, så om han satte upp förhoppningar visste han att det bara skulle göra ännu mer ont när han insåg att Terrence skulle vara mördarmaskinen snart igen.
"I'll leave you alone with Dmitry, I don't care, just fucking let me go" allt var lögner. Han klarade inte av sanningen. Ville inte erkänna att det inte alls var okej, att han visst brydde sig - så otroligt mycket. Allt han ville just nu var att få återhämta sig, försöka stoppa undan sina känslor precis som Terrence gjort.
|
|
|
|
Lägret
Aug 13, 2016 21:52:58 GMT
Post by N. on Aug 13, 2016 21:52:58 GMT
Terrence tänkte inte låta Benjamin gå, då skulle de lämna varandra osams. Att inte få röra Benjamin igen, att inte få vara nära honom en sista gång gjorde så jävla ont i Terrence. Tänk om den andre dog på fältet och de sista de sagt till varandra var något hatiskt? Han kunde inte låta det hända. Innan hade de i alla fall fått en sista kväll ihop och det hade räckt för Terrence som gott minne. Men att avsluta det såhär var otänkbart, det fick inte hända. Därför såg han till att hålla i Benji så att han inte kunde ta sig loss.
"No, fuck...", han drog en hand över ansiktet och vände upp blicken mot horisonten medan han noggrant valde sina nästa ord.
"I didn't think that you cared about me anymore. I thought you would leave me because I'm... fucked up. I would've never gone to that fucking russian if I knew the truth", han bet sig löst i läppen och såg ned på Benjamin under sig. Utanför fältet kom allting tillbaka. Han hade trott att alkoholen skulle dränka sorgen men istället framhävdes den bara. Vid det här laget borde han ha lärt sig att det aldrig gick att lita på effekten av alkohol. Visst, när man dansade och så hade den nästan alltid samma effekt men så fort något problem uppstod blev alla känslor förhöjda till sin maximala gräns. Just nu hoppades han bara att Benjamin skulle ta in hans ord. Förhoppningsvis var det inte för sent.
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Aug 13, 2016 22:16:45 GMT
Till en början fick han bara mer panik när Terrence vägrade släppa honom, men när orden som var lika mjuka som moln - lika rena som vattnet av en klar källa - kom så rubbades hela hans existens igen. Det var som att Terrence hittat precis rätt knapp att trycka på, den som fick honom att återvända till verkligheten och lugna ner sig. Kunde inte förstå vad som fått honom att flippa så otroligt. Var fan rädd för sig själv och det han åstadkommit. Men det som tröstade honom, höll honom lugn, var att den Terrence han fallit för var tillbaka där med honom. Bara vetskapen om att han fanns kvar, att han inte var helt borta, fick allt att bara försvinna.
"Ter..." Hans röst var tyst nu, alldeles sliten från allt skrikande och gormande. Han mötte den andres blick, svalde långsamt. Om det inte var ren sanning han fick höra visste han inte vad som var det. Herrejävlar, vilken extas det satte honom i.
"I'm sorry... I'm so sorry..." Pannan rynkades djupt när det verkligen började sjunka in vad han gjort. Han hade faktiskt smällt till Terrence, hade till och med fått honom att spotta blod. Nu kom all den där skulden han kunnat hålla borta med hjälp av ilskan. Fan, som han ångrade sig. Insåg ju att han inte haft någon rätt att göra som han gjort. Kände sig verkligen hemsk, brutal.
"I do care about you, an awful lot... I really didn't mean to hit you, I'm sorry..." Han kunde inte sluta be om ursäkt, skulle förmodligen inte kunna förlåta sig själv för det här någonsin. Hade varit ett jävla svin. Det blev så tydligt trots alkoholen som fortfarande spökade.
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Aug 21, 2016 18:10:27 GMT
Hela färden till lägret hade känt som två hela evigheter, det hade varit oerhört slitande både psykiskt och fysiskt. Kunde nästan påstå att han hatade att se hur Ellis blivit så otroligt på Terrence, men mest hatade han sig själv som inte kunde sluta grubbla över om de kanske haft ihop det någon gång innan. Ville inte tänka så, ville inte bry sig. Hade förmodligen inte brytt sig om han inte varit så skadad i psyket efter tortyren. Och det var ännu en sak han hatade - hur han förändrats från incidenten. Var nu så otroligt paranoid, visste inte hur han skulle bete sig när han blev berörd och kände sig mer sårbar än någonsin.
När de väl kommit fram hade han dock varit så utmattad och slutkörd i alla blåslagna kroppsdelar att han inte fått lämna sjuksängen på flera dygn. Tack och lov för morfinet. Han hade varit helt borta i en annan värld, en utan smärta, vilket han uppskattat. Kroppen hade hunnit återhämta sig ganska bra när han bara legat där helt utslagen. Tillslut kunde han till och med börja trappa ner på morfinet även när han skulle röra sig. Hade börjat komma in i snitsen att röra sig som folk igen och kunde hantera smärtan även om den fortfarande fanns kvar i bakgrunden.
Under hela tiden han spenderat i tältet hade han inte sett skymten av Ellis en enda gång. Det var dock ingen slump, han hade undvikit mannen till varje pris. Ville inte hota att locka fram de där fula sidorna av sig själv som skapats inne i den där mörka cellen. Visste att de skulle triggas om han behövde höra Ellis prata om Terrence. Det var faktiskt inte förrän nu han såg Ellis för första gången på kanske en vecka eller mer. Hade ingen riktig tidsuppfattning ännu. Nu var han i alla fall starkare, i alla fall i psyket. Kunde hantera att se honom, tala till honom. Hade lärt sig att begrava de där känslorna han inte ville veta av.
"Ellis" han gav mannen ett uppriktigt leende när de plötsligt stod mittemot varandra. "How you holding up? Getting any better?"
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 21, 2016 18:25:01 GMT
Att de lyckats komma tillbaka till lägret utan några fler skador eller anfall var nästan som ett mirakel, men Dmitry kände sig ändå inte lycklig eller tursam. Ellis var fortfarande inte sig själv och han var fortfarande helt förälskad i någon annan, Terrence. För en gångs skull kände dock Dmitry att han inte var så värst irriterad på Terrence, kanske för att ryssen just nu släppt alla känslor och bara flöt omkring. Det var för mycket att ännu en gång förlora Ellis och för Dmitry kändes det som att alla hans chanser var slut nu, han orkade inte mer. Han hade blivit nobbad alla gånger han försökt tala med Ellis, det var tydligt att han inte ens mindes vad de haft och det gjorde det hela ännu mer smärtfullt. Det var en sak att bli lämnad, men det var en annan att bli lämnad och sen vara den enda som mindes de få stunder de fått ha tillsammans, det var som att det aldrig hänt utan bara varit Dmitrys fantasier.
Något han inte kunde förstå var varför Ellis fallit för Terrence istället, det var jobbigt att tänka att någonstans långt bak i Ellis huvud hade han alltid varit intresserad av Terrence och att det bubblade upp nu. Det hade gjort Dmitry väldigt tystlåten, men han hade också spanat in Terrence. Det låter kanske väldigt konstigt men han ville veta vad det var som tilltalade Ellis så mycket, vad som gjorde engelsmannen bättre än ryssen. Han hade inte direkt kommit fram till mycket, men han hade inte startat några nya bråk heller. Istället hade han tänkt tillbaka till hur deras lilla rivalitet hade startat, funderat på det där brevet han lyckats läsa delar av och puman Terrence tagit. Om mannen inte sålt den så betydde ju det att systern ännu inte fått någon hjälp med pengar. Samtidigt hade Dmitry äntligen fått sitt arv från sina föräldrar, något som bara legat och väntat när han flytt till England. Men nu när han kommit i kontakt med lite ryssar så hade de på något sätt lyckats lösa det och Dmitry hade genast fått en ganska bra summa pengar på sitt konto. Pengar han knappast behövde, han hade ingen släkting han behövde se efter.
Ellis och Benjamin hade precis kommit ut från sjukstugan och Dmitry hade kommit överens med Terrence att helt enkelt gå och möta dem för att visa dem deras nya sängar. De hade ju tillåtelse att gå hur de ville nu i lägret och Dmitry visste precis vart sjukan låg eftersom han ofta gick dit för att se efter sin arm. När de kom fram stannade dock Dmitry några meter bort, han var inte direkt på humör för att hälsa på någon som glömt bort honom.
|
|
