|
|
Lägret
Aug 21, 2016 18:30:11 GMT
Post by N. on Aug 21, 2016 18:30:11 GMT
Terrence hade under hela färden blivit allt mer och mer irriterad på signalerna som Ellis skickade honom. Det hade börjat som något han trodde varit ett skämt men flörtandet hade stiget över gränsen för längesedan. Om Ellis inte varit hans vän skulle han ha fått en käftsmäll för längesedan men med Dmitrys vakande ögon på dem dygnet runt kunde han inte göra mer än att bita ihop. Dagen då de äntligen kommit fram till lägret hade dock äntligen kommit och det var en obeskrivlig känsla som växte större och större för varje dag som han spenderade i tryggheten. Den hårda ytan började långsamt släppa men han var fortfarande omskakad från skottet som hänt så nära hans ansikte. När de äntligen fått tvätta av sig hade han hittat blod i små vrår och skrymslen av sitt ansikte. Men det värsta var inte blodet. Det värsta var att han i sitt fortfarande existerande öra hittat en bit av tyskens hjärna. Detta fick hans mage att vända sig ut och in och maginnehållet rann långsamt ned i avloppet medan han stod hukad över väggen. Spyan var det första han släppt ut av sin svaga sida. Tårar hade han ännu inte velat släppa fram. De skulle skölja över honom som en tsunami och han var rädd för att drunkna. Bättre att flyta på en ranglig, läckande flotte än att faktiskt drunkna.
Det var den fjärde dagen som han äntligen fick ta sig in i tältet där de skadade låg. Innan hade de, enligt sjukpersonalen, behövt vila. Men det kanske var bättre för, i alla fall, Benji att se Terrence i ett lite lugnare tillstånd än det han varit i under flykten. Nu var han uppstädad, nya kläder, bandage runt sitt saknande öra så att folk inte behövde göra en äcklad min varje gång de såg honom. Han hörde så klart sämre men var tacksam för att han levde. Vad mer kunde han begära liksom?
När han fick syn på Benjamin knöt det sig i magen. Det var så längesedan som han sett honom må någorlunda bra. Även om kriget nästan förstört Terrence så brydde han sig fortfarande extremt mycket om den andre mannen. Det gjorde ont att se honom skadad, att se honom rädd. Därför blev han extra glad över att se honom stå uppe på fötterna. Väl framme vid den andre soldaten kunde han inte låta bli att le lite, ett blygt leende. Efter några sekunder drog han in Benji i en hård kram, klappade honom på ryggen.
"Fuck, it's good to see you mate".
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 21, 2016 18:55:10 GMT
Tiden i sjukstugan hade gått ganska långsamt framåt, mycket hade behövts tas hand om och hinna läka innan han ens fått sätta foten utanför. Dessvärre hade det inte blivit några framsteg när det kom till hans minne, vilket började bli mer och mer frustrerande. Snarare blev det sämre, vilket oroade honom lite. Dock höll han humöret uppe, var pratglad och munter mot de andra som delade sjukstugan med honom. En del hade ofta fått be honom lugna ned sig, vara tyst. Vissa hade nästan gett sig på honom, men han hade inte riktigt brytt sig. Han var konstant hyperaktiv, ville inte sitta stilla.
När de äntligen hade blivit släppta var han däremot lite lugnare, tröttheten hade snabbt kommit ikapp honom. Han hade först blivit lite förvirrad när Benjamin hälsat på honom, glömde till och med bort hans namn för en snabb sekund. När han mindes, log han ett brett, främmande leende.
"Benjamin... hey!" Han stödde sig lite på en krycka, fortfarande inte riktigt helt frisk på sitt ben men det började bli mycket bättre. "Yeah I'm great, I must have really screwed up out there." Han hade fortfarande inte förstått vad som hänt men han var okej med det. Smärtorna var åtminstone inte lika intensiva längre. Han behöll leendet när de andra dök upp, lite extra eftersom hans räddare var där. Dock orkade han inte klänga över honom denna gången.
"Everyone's here, how nice." Han såg sig lite omkring, insåg sedan att Dmitry saknades. "Or not."
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Aug 21, 2016 19:10:07 GMT
Han blev lite överrumplad av det där leendet från Ellis, kände igen det från deras flykt. Det skvallrade om att saker och ting förmodligen inte var så bra som Ellis påstod. Hann dock inte börja gräva i den gåtan ännu innan ett desto mer uppskattat leende snart fanns så nära. Det hade verkligen gått otroligt lång tid sedan de setts nu, åtminstone kändes det så för Benjamin som legat avdåsad en längre tid. För honom kändes det ju som att han legat i sängen flera veckor. Att därför få se Terrence nu blev som att injicera heroin i ådrorna. Kunde slappna av när han kunde se att mannen var okej, att han stod upp och andades normalt. Ännu bättre kändes det att dessutom få hans armar kring sig. Hade han saknat någonting så var det den här känslan av lugn och trygghet som fanns i Terrence närhet.
"Ah, Ter!" Flämtade han, till hälften av ren glädje och till hälften av förvåning. Som om han förväntat sig att Ter skulle omfamnat Ellis först. Men den tanken dog lika snabbt som den fötts. Det hade ändå varit en löjlig tanke, spår av paranoian som satt kvar.
"You good?" Läpparna nästan värkte av leendet som intagit dem, och han insåg långsamt att han förmodligen gjorde illa Terrence så hårt som han klängt sig fast för några ögonblick. Var dock inte redo att släppa riktigt än. Lät sina armar vara kvar några sekunder för länge innan han fick tvinga sig själv att backa för att inte dra till sig uppmärksamhet som skulle kunna sätta dem båda i ännu mer knipa. Undvek helst det när de precis kommit tillbaka och allt.
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 21, 2016 19:24:31 GMT
Dmitry såg deras lilla återförening på avstånd, han ville se hur Ellis betedde sig. Självklart syntes ju inte alla detaljer sådär på håll men han registrerade att Ellis inte slängde sig över Terrence och att han såg sig omkring, kunde det betyda att hans minne var tillbaka? Kunde det betyda att han saknat Dmitry? Att han mådde bra och mindes honom nu? Dmitrys hjärna spelade ett spratt med honom, läste situationen fel. Men det visste han inte om utan han var med snabba steg på väg fram till dem, till hans älskade Ellis. När han kom nära såg han dock Ellis leende, och efter att ha spionerat så mycket på honom som Dmitry gjort så syntes det att han inte var sig själv ännu.
Dmitrys hopp dog och han saktade in, stannade någon halvmeter ifrån. Hela hans kropp och sinne skrek åt honom med nästan skärande röster att han skulle svepa in Ellis i sin famn, lyfta upp honom och kyssa honom eller iallafall något liknande. Hjärtat pulserade hårt i hans bröst, kicken av det där hoppet han känt nyss hade fått hans kropp att hetsa upp sig. Nu när hoppet var dött så var det en väldigt underlig känsla som fyllde honom, för adrenalinet var fortfarande kvar i kroppen. Hans händer skakade och musklerna omkring ögonen ryckte, som vanligt vid hans osäkerhet. Han visste inte vad han skulle göra härnäst och han hade ingen att vända sig mot.
"Ellis... Can I talk to you?" frågade han tillslut med en hes, låg röst som skvallrade om hur mycket det här tärde på honom. Han var slutkörd, orkade inte mer, och det var varken svårt att höra eller se. Han var slarvig med sitt utseende och han orkade inte dölja sin brytning.
|
|
|
|
Lägret
Aug 21, 2016 19:50:20 GMT
Post by N. on Aug 21, 2016 19:50:20 GMT
Att vara såhär nära Benji igen kändes bara rätt. Terrence ville absolut inte släppa honom och när deras kroppar ändå drogs ifrån varandra kunde han inte låta bli att bara lägga en hand på hans arm, att vara borta från den andre nu kändes omöjligt.
"You know, I've been better", sa han och besvarade Benjamins leende med sitt eget. Han längtade tills de kunde spendera lite tid ensamma. Då kanske han äntligen kunde släppa ut allting, våga slänga sig ur sin flotte för att simma mot land. Benjamin kunde ju vara hans flytväst, hans livbåt.
"What about you pal? You sure as hell look better than you did when I found you a week ago". Han klappade till den andre på armen och vände sig sedan om för att ge Dmitry och Ellis en hälsande blick. Dock varade den inte så länge, alla sekunder som han kunde se på sin älskade skulle användas till just det.
"You wanna go and grab some food?"
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 21, 2016 20:04:06 GMT
Ellis sneglade lite mot Benjamin och Terrence som omfamnade varandra, lite missnöjd över att han själv inte fick samma varma, hälsning. Dock var han inte otrevlig så han lät dem ha sitt lilla "moment." Han nöjde sig med att le och nicka mot Terrence istället, skulle hälsa på honom senare, tänkte han. När Dmitry kom fram till honom, vände han sig skarpt och log vänligt. Han fick en bekant känsla från mannen, men kunde inte riktigt lägga fingret på vad det kunde vara.
"Hey... Dmitry," sa han lite långsamt och rynkade pannan lite, fortfarande frustrerad över att hans huvud var en stor röra. "I'm sorry, I must have hit my head or something," mumlade han och ruskade lite på huvudet innan han log igen.
"Yeah of course, what's up?"
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 21, 2016 20:18:29 GMT
Dmitry kände sig besvärad när Ellis sa att han måste ha slagit i sitt huvud, kom han inte ens ihåg det så var det illa. Han kände hur det värkte i bröstet av längtan efter Ellis, den Ellis som funnits innan olyckan. Dmitrys hjärna gick på högvarv, hur skulle han lyckas locka fram den sidan igen? Han hatade verkligen att bli avvisad men han samlade mod till sig och greppade tag Ellis handled, drog honom lite åt sidan från alla andras blickar.
"Ellis. Listen to me, please" bad han med en darrande röst, han var på väg att börja gråta för han visste redan nu att han skulle få höra att Ellis inte mindes honom. Och trots att han visste att det skulle komma så kunde han känna hur ont det skulle göra att höra det igen.
"I know I've told you before but-... You're in love with me. You hit your head and you're confuesed but you love me. Don't you remember?" sade han med en röst som definitivt lät desperat, det var som att han inte längre själv trodde på det och att han nu krävde att Ellis skulle säga att det var sant för att bevisa att Dmitry inte blivit galen. För han kände sig galen, ibland började han verkligen undra om allt bara varit hans fantasier och att han aldrig ens kysst Ellis.
Dmitry greppade tag om Ellis axlar och ruskade om honom lite, som om det skulle få polletterna i mannen huvud att trilla ner.
"Please you need to remember me! You can't do this to me."
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 21, 2016 21:15:41 GMT
Lite förbryllat lyfte Ellis på ena ögonbrynet men följde villigt med sin kollega bort lite från alla andra. Nyfiket tittade han på Dmitry, undrade vad som kunde vara så viktigt. Han fick en bekymrad rynka i pannan men nickade, lyssnade noga på vad han hade att säga.
"I'm listening," sa han och log prövande, aningen förvirrat. Vad Dmitry sade härnäst fick honom att dra lite fundersamt på munnen men han var inte helt övertygad. Dock var han medveten om att han slagit i huvudet så det var ju inte helt ute ur frågan.
"I'm sorry but I don't. I don't even remember much prior to the war. Or whatever happened during it," sa han och rynkade på pannan. Han var inte lika munter längre, han lät frustrerad, nästan desperat. Den andres tillstånd smittade av sig lite, gjorde så att han började tveka på vad han förut varit så säker på. Att Terrence var personen han verkligen ville ha.
"I'm sorry, I'm sorry," nästan kved han när han blev omskakad, stirrade på Dmitry med uppspärrade ögon och höll upp händerna framför sig. Han ville minnas, han ville verkligen det men det hade inte riktigt kommit tillbaka till honom ännu.
"Dmitry? I want you to hit me as hard as you can," sa han efter ett par sekunders tystnad, fullt allvarlig. "Maybe it will bring back whatever I lost? I mean, that's what made me lose them in the first place, yeah?"
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 21, 2016 21:32:18 GMT
Känslorna flimrade nästan inom honom, det var som om de fanns där men ändå inte. Han började ju som sagt nästan tro själv att han bara inbillade sig allt han kände för Ellis och vad de gjort ihop. Tillslut kunde han inte hålla tillbaka längre utan tårarna rullade tyst ner för hans kinder medan han höll hårt om Ellis axlar. Han snörvlade till och vände bort ansiktet.
"Why can't you remember?" nästan pep han fram med smärta i rösten. Han klarade inte av att bli krossade såhär, han ville ha Ellis så jävla mycket och han alltid trott att det var en kula som skulle ta honom från Dmitry, inte ett slag mot huvudet.
När han fick mer eller mindre order om att slå till honom hulkade Dmitry till och började le glädjelöst medan han skakade på huvudet. Han skulle aldrig kunna slå Ellis igen, han hade ju lovat det och det spelade ingen roll ifall han var den enda som mindes det löftet.
"I can't hit you again... I made you a promise" viskade han hest och släppte hans ena axel för att greppa tag om hans haka, dra hans ansikte närmare sitt.
"Remember me" upprepade han och drog ännu lite mer i hans haka för att kunna pressa sina läppar mot hans. Var det något som skulle väcka minnena var det väl en kyss, eller hur? Det är ju vad sagorna skulle säga iallafall.
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 21, 2016 21:51:23 GMT
"I don't know!" Han märkte lite hur hans röst sprack men han brydde sig inte riktigt. Hela konversationen hade gett honom en obehaglig huvudvärk, allting snurrade och han kände sig fruktansvärt desperat. Att den andre stirrade upp honom gjorde inte saken bättre. Ellis märkte att det mer och mer började närma sig en systemkollaps i hans huvud.
När Dmitry inte gått med på hans utmärkta plan rynkade han på pannan och suckade, såg sig omkring medan han försökte lista ut en annan lösning på sitt lilla problem. Men han hann inte tänka länge på det förrän deras ansikten var väldigt nära varandra. Han svalde och tittade osäkert på sin vän, försökte sitt bästa med att minnas men förgäves. Samtidigt var det tröttsamt, inne i sjukstugan hade han undvikit att försöka minnas och endast levt i nuet.
"What are you–," började han men avbröts snabbt då han tystades ned av Dmitry's läppar mot sina egna. En mycket bekant, varm känsla spred sig i kroppen men eftersom han inte mindes, skrämde det honom. Ellis drog sig undan efter några sekunder och stirrade lite förskräckt på den andre.
"I'm sorry... I can't. This is just too much," pep han och drog en hand över ansiktet, aningen framåtböjd. Det hade kommit överväldigande känslor som han inte kunde förklara. "I do want to remember, I really do but it's just, it's like it has been locked away, you know?" Han talade snabbt, ramlade nästan över sina ord medan han kände hur hårt det bultade i bröstet.
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Aug 22, 2016 9:14:48 GMT
Leendet vägrade försvinna, allt kändes så mycket enklare här än det gjort när de träffats sist. Att se Terrence så pass lik den han varit innan kriget var som en dröm. Fick hoppet om bättre dagar att rusa genom honom. Blev dock aningen besvärad av att han såg så nedstämd ut bakom den yttersta lyckan. Men det var väl inte så konstigt med tanke på omständigheterna.
Benjamin tog sig snart friheten att slänga en arm över Terrence axlar, fick det att se enbart vänskapligt ut för det var inte ovanligt att männen här retades med varandra och hängde på varandra för att dryga. Detta var dock egentligen inte alls en vänskaplig gest, men det fick väl se ut så i alla fall. Ingen skulle förhoppningsvis notera hur hans hand diskret pillade med tyget som prydde den andre mannens axel.
"I'm much better indeed" han nickade och började gå för att hämta mat, mer eller mindre drog Terrence med sig under sitt grepp.
"Thank you by the way... For not giving up, you know... I don't know how to thank you enough for finding us, and saving my life.." Han log svagt, nästan blygt. Hade försökt tänka hur han någonsin skulle kunna tacka Terrence för att han inte låtit dem dö under fiendens vingar, för att han räddat dem från lidandet. Men han kunde inte komma på någonting som skulle kunna kompensera alls. Fick helt enkelt tacka honom flera gånger om.
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 22, 2016 11:56:58 GMT
Dmitry trodde för de där få sekunderna att Ellis mindes men när han blev bortstött försvann ännu en gång hoppet och tårarna rann tätare. Det var som om någon tagit hans syre, han kunde inte andas och leva utan Ellis längre. Han ville ha honom men önskade ibland att de bara försatt vara kollegor, för då hade det här aldrig hänt. Men nu var det försent och Dmitry kände sig helt tom, samtidigt som han var full av känslor som ville ut. Han var förvirrad, minst sagt.
"Can't you fucking lock it up then?!" fräste han och lät arg, men egentligen var han bara så otroligt frustrerad och ledsen att han inte längre visste vad han skulle kunna göra. Han snörvlade häftigt och backade några steg medan han skakade på huvudet.
"I'm sorry... I have to go" mumlade han tillslut så han insett att det knappast skulle hjälpa något att skrika på Ellis, och just nu var det allt som Dmitrys kropp verkade kunna göra. Han behövde lugna ner sig och han behövde avskärma sig från Ellis, därför vred han sig om för att börja gå tillbaka till sitt tält.
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 22, 2016 16:15:09 GMT
Illa till mods rynkade Ellis pannan när den andre uttryckte sin frustation. Han förstod dock honom, han kände likadant. Att inte ens minnas vart han kom från eller när han fyllde år var obeskrivligt irriterande. Även om han inte reagerade likadant som sitt gamla jag, kände han fortfarande medlidande när andra grät. Likaså nu som i sjukstugan, där folk ofta grät av smärta eller förlorade kamrater.
"You have no idea what it's like, Dima. If it only was that easy I would have done it ages ago." Smeknamnet hade bara kommit, ingenting han riktigt tänkt på men han antog det var något han kommit på själv. Han tittade desperat på soldaten som började backa undan från honom och plötsligt blev han väldigt sorgsen. Ville inte att den andre skulle lämna honom ensam, han var så vilse. Av ren reflex grep Ellis tag i Dmitry's arm, höll fast den hårt samtidigt som han hindrade honom från att gå därifrån. Han drog tillbaka honom så de stod ansikte mot ansikte igen och med ens blev han osäker igen men såg på den längre mannen med envishet men också aningen desperat.
"You're just going to give up on him... me, so easily? Help me remember, Dmitry. Please."
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 22, 2016 17:33:44 GMT
Dmitry stannade upp när han hörde sitt ryska smeknamn, det värkte ännu hårdare i bröstet av att höra den han älskade säga det men samtidigt kände han ändå ett hopp om att den andre skulle börja minnas honom och deras få, men intensiva, stunder ihop.
Han kände den andre hålla kvar honom och han tillät sig följa Ellis rörelse och på så sätt vändas mot honom igen. Det smärtade att se på honom, det sved mer än något annat och det enda han ville göra var att dra in honom i sin famn och berätta hur mycket han älskade honom, hur glad han var över att han levde. Men det gick ju inte nu, det skulle inte kännas äkta om Ellis skulle tillåta Dmitry att hålla om honom. Det skulle kännas som att han gjorde det av medlidande och inte för att han faktiskt ville bli omfamnad.
"This isn't me giving up easy... This is me realizing that what we had is gone. You don't want me anymore, you want that fucking Terrence so what do you want me to do? I can't try to make you love me again when you love someone else, you know" förklarade han lågt och lyfte handen för att långsamt stryka den över Ellis kind, han kunde helt enkelt inte hålla händerna borta från honom när han kunde se hur jobbigt detta faktiskt var för Ellis också.
"But you remember my nickname, that's always something" viskade han, nästan för sig själv som någon sorts påminnelse om att den Ellis han älskade fanns där inne.
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 22, 2016 18:32:51 GMT
Ellis hade förväntat sig att den andre skulle dra sig loss men blev glatt överraskat när fallet inte var så. Han ville prata ut, den andre såg ut att lida väldigt mycket trots allt. Kanske kunde de komma på en lösning tillsammans? Hela konversationen hade fått honom att helt glömma sitt plötsliga begär efter Terrence, fått honom att tveka väldigt mycket. På vem han var, om det han kände var på riktigt eller om han ens var riktig. Allt var väldigt förvirrande för honom, med andra ord.
"But I love you, you said so yourself," sa han och kände en viss komfort i att Dmitry rörde vid hans ansikte så varsamt och försiktigt. Men han var nästan övertygad om att den andre talade sanning, varför skulle han ljuga? Därför ville han minnas så snabbt som möjligt, avsluta soldatens lidande, och sitt eget för den delen.
"I don't think you should believe someone who doesn't even remember their own shoe size anymore." Han log ett plågat och sorgset leende, visste inte varför det tog så hårt att den andre verkat acceptera situationen. Att han tog för givet att Ellis var förälskad i någon annan när han var i det tillståndet. Sedan rynkade han pannan lite och suckade. "Some of it has come back, not much but as you said, it's something. Maybe I'll be better soon."
|
|
