Skog

Terrence slängde ut innehållet från fisken på marken och lade filéerna på en barkbit. Han torkade av blodet från fingrarna och vände upp blicken mot den skadade. Dmitry såg inte direkt bra ut. Han var blek, hade förlorat mycket blod. Men med den medicinska träning de fått innan fronten kunde Terrence avgöra att den andre skulle klara sig riktigt fint om de bara tog hand om såren och fick i ryssen tillräckligt mycket med vatten och mat.

Den sårade såg däremot inte ut att vara i rätt skick för att kunna röra sig någonstans just nu så Terrence fick resa sig upp från sin skräddarposition och gå fram till honom.
"Ai ai ai", sa han lågt och hävde upp Dmitry i en sittande ställning. Han lade sin jacka om den andres axlar och räckte honom en vattenflaska.
"Drink up soldier", sa han och försökte låta så uppmuntrande som det gick. I sådana här lägen var det bra att en höll modet uppe. Annars skulle de båda förmodligen stupa i slutet av dagen.

Dmitry såg upp på den andre med lite förakt när han fick låna hans jacka, men han slappnade långsamt av bör han kände värmen komma tillbaka. Han tog emot vattnet med sin friska hand och förde det darrande mot sina läppar. Han drack några klunkar innan ett plötsligt illamående slog emot honom och han fick snabbt luta sig framåt och spy ner i gräset. Han hostade och kände hur tårarna började rinna av den fräna lukten och svedan i halsen.

"Shit" svor han på ryska innan han spottade för att bli av med lite av smaken. Han insåg att illamåendet kommit från det faktum att hans vänner nu var döda, att den han älskade nu var död. Det kunde inte vara sant, det fick inte vara sant för Dmitry hade inte lyckats ställa allt till rätta ännu. Ellis fick inte dö innan de försonats igen, men nu var det tydligen så och tårarna rann över. Han började snyfta häftigt medan de salta dropparna blötte ner hans ansikte.

"They're dead, Terrence!" skrek han i ren förkrossning, utan att tänka på att folk kunde höra dem. Vad spelade det för roll om han dog nu? Ellis var ju den han gett löftet om att överleva för, så att de skulle kunnat vara tillsammans. Nu ville han istället dö så att de kunde vara tillsammans, och förhoppningsvis var det ett mycket fridfullare ställe.

"And he hates me! He hated me when he died and it was because of you" fräste han och gav Terrence en spark, eftersom armen han vanligtvis slog med var skadad. Egentligen var det ju såklart inte bara Terrence, det krävdes ju två för att göra vad de gjorde, men Dmitry behövde någon att skylla på. Och hans sorg blev till ilska istället, en ilska som han tog ut på närmaste person.

Han uppskattade verkligen att Ellis förflyttade sig, kom närmare. Insåg när han var så nära att han verkligen behövt närheten, att det tröstade mer än han kunnat ana. Försökte därför le för att visa sin uppskattning, men hela hans väsen verkade slukas av ett svart hål - allt liksom bara försvann ut i tomma intet.

Mitt i allt elände ville han dock så desperat tro på Ellis ord att hans hjärna liksom gick runt sig själv och intalade sig att han kunde tro på orden han blev matad med. Kidnapparna ville ju att han skulle ge upp, ville att han skulle falla så lågt att han inte längre skulle bry sig, att han skulle bli så likgiltig att han skulle ge dem svar. Det fick inte hända. Håll hoppet uppe.
"Yeah, no, you're right... It can't be over yet... It can't end like this. Rescue is probably just around the corner by now" han nickade instämmande, behövde försöka övertyga både sig själv och Ellis.
"We have to survive this, eh? Promise me not to give up. If we can get out of here they'll send us home, I'm sure of it. We just gotta make it through a couple more days, okay? Please, don't leave me here"

Han såg vädjande på Ellis, strök försiktigt sin tumme över hans kind. Ville få känna hur en annan människa kändes under hans beröring för att inte bli alldeles galen, dessutom ville han försäkra mannen om att han fanns där, att de skulle kämpa tillsammans.
"Hey, can I ask you a question?" Återigen hade hans tankar spårat iväg och hans humör körde genom ännu en kurva, lämnade honom grubblande och alldeles för nyfiken för att hålla tyst, även om han verkligen inte borde fråga det han var på väg att göra. Det skulle ju bli alldeles för uppenbart varför han frågade, och det skulle bli som att erkänna för sig själv någonting han var så rädd för att känna.
"Do you believe in falling in love?"

Det var lite svårt att avgöra om Benjamin trodde på vad han sa eller inte men så länge han hade en positiv inställning, dög det gott och väl för Ellis. Om den andre skulle bryta ihop igen skulle det nog förstöra honom också, förstöra den masken han så kärt klängt sig fast vid sedan de hamnade där.
Han tvingade fram ett leende och nickade, lyckades se ut att tro på det. Självklart ville han faktiskt hoppas, men det var så osannolikt. Det var alldeles för mycket som hände vid fronten för att de skulle ha män nog att leta efter dem. De var trots allt inga högt uppsatta officerare, de var egentligen bara namn.
"I won't leave you, Benjamin. What would make you think that? I have faith in our comrades." Ellis mötte soldatens blick och fick verkligen kämpa för att inte låta tårarna falla när han såg hur vädjande och desperat han såg ut. Han tänkte inte gråta, inte förrän allt var över. Lite av reflex hade han förskräckt ryckt till när den andre rört vid hans ansikte men slappnade snart av och slöt ögonen för någon sekund. Det kändes som en evighet sedan någon rört honom utan att vilja göra honom illa. Det gjorde honom lugn, jagade tillfälligt bort ångesten som låg och gnagde i bröstet. När han hörde Benjamin tala igen öppnade han ögonen och vände blicken åt hans håll. Det var ingen fråga han förväntat sig men det fick honom att dra lite snett på munnen.
"You miss him?" Han log försiktigt och vände blicken ned i golvet efteråt, fokuserade på att hålla tankarna i styr.
"Falling in love is quite easy, wouldn't you say? Staying in love, however... it's–" Han harklade sig lite då han låtit sina känslor ta över. Han trodde ju fortfarande inte att Dmitry hade såna känslor för honom, inte efter det han gjorde.
"I don't know, Ben. It's a nice thought though, but maybe not for everyone."

Terrence fortsatte att hålla käften även om han fick en sten i ryggen. Dmitry hade all rätt till att vara arg, besviken. Det kanske inte skulle gå över och han behövde ju faktiskt inte följa med Terrence på jakten efter de andra. När den andre var frisk kunde han bara sticka om han så ville.

Fisken blev snart klar och även den lades på grillen. Det hade ju inte direkt ingått kryddor i packlistan så britten fick använda vad naturen erbjöd. Han hade hittat ett par enbär och saltkristaller vid strandkanten och detta använde han för att göra måltiden lite mer smakfylld. Det kanske inte var det godaste någonsin men det gick i alla fall att äta. Det jobbigaste skulle väl vara att peta bort all små ben, han ville ju helst inte att Dmitry skulle kvävas på ett av dem så för säkerhetsskull fick han peta bort alla benen innan han serverade honom maten. Att vara skadad kunde göra en förströdd och glömsk, tanken på att hålla koll på det man åt kunde lätt försvinna bort.

Terrence placerade maten framför den andre och tog vattenflaskan ifrån honom. Han plockade upp kniven som var nerstucken i marken och pekade på sin fånge vid trädet.
"Why the fuck do you think I've captured him for?", sa han med syrlig röst.
"Whether they are dead or not he will tell us okey? So don't loose your fucking shit until you know for certain, a'ight?"
Han traskade över till mannen som satt uppbunden mot trädet, öppnade vattenflaskan och skvätte det kalla vattnet i hans ansikte. En liten hostning kom från soldaten och han öppnade försiktigt ögonen, rädd som fan.
"Now you're going to answer some of my questions mate, and if you don't I'll slice your face like a fucking cheese."

Till skillnad från Benjamin hade Dmitry aldrig riktigt hunnit bli rädd för den nya sidan av Terrence. Han tyckte knappt att han sett någon annan sida än den som gillade att slåss, förutom när Benji varit i närheten förstås. Han blev därför inte särskilt rädd när mannen plockade upp sin vässade kniv och började tala mer hotfullt. Det enda som hände var att Dmitry lyckades samla sig, kanske hade han behövt den där korta uppläxningen. Han förstod snart vad Terrence syftat på och trots allt så tändes faktiskt det där lilla hoppet inom honom, att Ellis fortfarande skulle ha ett hjärta som slog - även fast det kanske inte slog för Dmitry just nu.

"Thanks" mumlade han. Han kom långsamt upp i sittande ställning igen när han fått en tallrik fisk placerad framför sig. Han antog att det var bäst att äta så länge han kände det där lilla hoppet, plus att han gärna ville ha bort smaken från spyan. Han åt väldigt långsamt och försiktigt med sina smutsiga och blodiga fingrar men han lyckades få i sig vad han fått serverat. Han beundrade trots allt att Terrence inte bröt ihop som ryssen själv gjorde, man kanske inte skulle kalla honom lugn på samma sätt som Ellis var men det var tydligt att mannen undvek en konflikt. Det gjorde Dmitry lite mer samlad, han hade alltid varit lättpåverkad av andras humör och vad de sa till honom så behöll de lugnet smittade det av sig på honom.

När han hade fått i sig fisken försvann lite av yrseln och huvudvärken och han lyckades faktiskt resa sig efter några minuter. Vad Terrence höll på med försökte han att inte bry sig om, mer än att han var nyfiken på svaren. Han undvek helst att se någon bli torterad nu när han fått i sig den där maten. Dmitry lyckades iallafall komma fram till elden där han sjönk ner på knä, drog Terrence jacka lite tätare om sig med blicken nästan helt uppslukad av elden. Det var väldigt fridfullt att sitta där, se något ha så mycket kontroll som den lilla elden hade.