Skog

En ilande huvudvärk fick honom att gny lågt, kunde knappt öppna ögonen då det svaga ljuset där han befann sig fick huvudet att bulta ännu mer. Han hade inte en aning om vart han var, eller varför. Fick panik av att inte känna igen sig och kvicknade till på bara några sekunder när han insåg att platsen han befann sig på var ett mörkt litet rum med enbart en springa under dörren som släppte in ljus. Otroligt kallt var det dessutom så rummet var förmodligen byggt utomhus, inte i någon byggnad.

När hans huvud började fungera igen började hjärtat galoppera som aldrig förr; minnena kom långsamt tillbaka. Han mindes skottlossningar, skrik, han hade sprungit, hade fått någonting hårt i huvudet och där upphörde minnet. Men något vidare minne behövdes inte, han kunde ju själv lägga ihop ett och två. Visste genast precis vad som hänt, även om han inte hade den blekaste aning om vart han var eller vem som lurade utanför dörren. Visste inte ens om han var den enda som inte hunnit fly snabbt nog när deras gömställe blivit invaderat. Allt han visste var att han var på fiendens mark, att det här aldrig skulle kunna sluta bra. Blev illamående av att försöka föreställa sig vad han skulle kunna tänkas utsättas för. Förmodligen ville fienden klämma ur information ur honom och förmodligen var de beredda att tortera svaren ur honom.

Höll syret på att ta slut i rummet? Det blev i alla fall nästan omöjligt att andas. Utrymmet kändes lika litet som en kaninbur. Fick honom att känna sig äckligt inträngd. Fan, fan, fan. Om han inte skulle svara på fiendens frågor skulle han förmodligen dö, men han kunde inte svika sitt land. Kunde inte ge in. Han var tränad annorlunda, visste vad som förväntades av honom. Men hur skulle han kunna dö såhär? Med så mycket ännu osagt?
---
Det gick nog tre dagar åtminstone innan Benjamin ens fick se dagsljuset igen, bortsett från glipan under dörren. När han väl släpades ut, av en hårdhänt hand som mer eller mindre drog ut honom i håret, önskade han bittert att han aldrig blivit utsläppt ur det trånga rummet. För när han väl var ute kom det han fruktat. Frågorna haglade in, och hans tystnad besvarades med tortyr. Precis som han haft mardrömmar om de timmar han lyckats sova på det här stället. Och så höll det på, i flera dagar höll det på så. Han isolerades, släpptes ut bara för att pressas på svar han vägrade ge, misshandlades och stängdes in igen. Till slut måste de ha tröttnat på hans tystnad för de hade slutat ge honom någon föda, gav honom då och då lite vatten men mer ägnades han inte. Sedan hände det otänkbara; det han absolut inte ville skulle hända. Han fick möta ett välbekant ansikte. Ett alldeles för välbekant ansikte. Kunde dock knappt se honom på grund av sina svullna ögon, inramade av blåmärken. Det var Ellis, det var han säker på.
"We need answeres. If you refuse to give us them, he'll take the consequences" en brysk stämma riktade sig mot Benjamin, och mannen bakom rösten pekade på Ellis för att förtydliga att han skulle åka på stryk om Benjamin knep käft nu. Hur de fått veta att de ens kände varandra var ett mysterium. Kanske var det bara en vild gissning, ett desperat försök att hitta Benjamins svaga punkter för att få fram svaren de sökte. För att slå honom funkade inte, att svälta honom tills kindbenen började skymta funkade inte. Ingenting verkade funka. Förutom nu. Visste inte hur han skulle kunna ha på samvetet att ge Ellis stryk.
"No, please-"
"Where's the base?"
"I can't-" han tvingades hosta när en fot kördes in i sidan på honom, som en varning antog han.
"Oh yes you can" uppmuntrade den bryska stämman, alldeles hård och kall. Tyvärr förblev Benjamin tyst för länge, och det resulterade i att en annan man sparkade Ellis i sidan.
"No!" Benjamin flämtade högt, såg skuldmedvetet på Ellis. "I'm sorry..." Kved han, slog sedan ner blicken i backen. Hade ju inte ens alla svar de ville ha.

Inte en enda gång på den långa evighet han hållits fast på det här stället hade han tillåtit sig själv att gråta, hur ont det än gjort och hur mycket ångest han än fått hade han hållit ihop. Vägrade visa sig svag. Men deg resulterade nu i en total härdsmälta. Att höra Ellis så desperat, att se honom bli så illa behandlad för att han själv inte ville avslöja dem var olidligt. Det fick liksom bägaren att rinna över och tårarna började forsa ner, gjorde det svårt att andas där han hölls fast sittande på knä i gruset.

Det blev självklart inte lättare och lättare - snarare tvärtom. Männen som höll dem fångna lät all sin aggression och sitt dåliga tålamod gå ut i hagelstormar av sparkar och slag över de kidnappade. Och när Benjamin väl börjat gråta kunde han inte sluta. Tårarna bara fortsatte hela tiden, försvårade andningen hela tiden när han till slut nästan hyperventilerade av panikångesten som gripit tag i honom. Det var hans fel. Ellis misshandel låg på hans samvete.

Snart började han se svarta prickar dansa framför ögonen, visste att han var på väg att tuppa av. Det var bara en fråga om hur lång tid han hade kvar i medvetandet. Med tanke på att kidnapparna var extra barbariska idag skulle det inte förvåna honom om de fortsatte slå upp honom även när han tuppat av. De kanske rent av tappat tålamodet nu och tänkte ha ihjäl honom. Det läskiga var att han nästan hoppades att det var fallet, ville inte lida mer. Orkade inte kämpa mer. Men samtidigt kunde han inte ge upp, inte nu. Var så oerhört rädd att dö innan Terrence fått veta exakt hur han kände. Mannen var tvungen att få höra vad han betydde, hur mycket han gjort för Benjamin. Han hade ju ändå lyckats locka fram sidor hos Benjamin som han inte trodde fanns, hade fått honom att känna saker han inte kunde känna. Skulle han kämpa för någonting så var det precis vad han skulle göra det för. Han kunde inte stryka med innan Terrence fick höra honom berätta vad han kände.

Mer hade han inte hunnit tänka, sedan hade allt svartnat. Av någon anledning vaknade han dock igen, besparades sitt liv. Låg nu återigen i det kalla rummet, skulle förmodligen börja skaka snart eftersom bristen på föda gjorde det omöjligt för kroppen att själv hålla kroppstemperaturen uppe. Det fanns dock inte mycket att göra, han kunde inte röra sig utan att börja gråta av smärta. Verkligen allt gjorde ont. Gamla skador hade gått upp och förmodligen hade ett revben spräckts, så han låg på golvet utan att röra en fena. Bara andades tyst, långsamt. Slöt ögonen och hoppades att det inte vat för sent ännu. Att någon letade efter dem. Kanske skulle hoppet vara förgäves, men det var just nu allt som fick honom att överleva.

Att de skulle bli överfallna kom som en stor överraskning för Terrence och hans vänner. Det höjde dock hans puls till max och adrenalinet pumpade som det aldrig gjort förut. Han slängde sig in bakom ett träd med sitt vapen hårt fastklamrat i de bleka händerna. De var i ett självklart underläge då tyskarna var minst dubbelt så många som dem. Det hela hände så snabbt att han knappt hann reagera. Plötsligt låg Benjamin och Ellis nere och blev släpade bort från platsen. Terrence försökte desperat springa efter. Dock blev han ständigt skjuten på och efter ett par hundra meter var skotten så nära honom att han var dödsdömd om han skulle fortsätta. Därför stannade han upp och sökte skydd bakom ännu ett träd. Andningen var hög men han försökte ändå hålla tyst ifall någon skulle hitta honom. Närstrid var inte direkt hans styrka. Om inte hans vänner skulle varit mitt ibland fienderna så hade han kastat en granat utan att ens blinka. Dock skulle det säkerligen döda hans kamrater så han undvek det. Åtminstone lyckades han snabbt sätta på sitt kikarsikte och skjuta ner några av dem innan de försvann in bland träden.

Terrence lutade sig tillbaka mot trädet. Han hade bara blivit träffad i örat, så nära huvudet som man kan komma. Det blödde kraftigt och han skulle förmodligen inte ha något kvar av det, men han var för rädd för smärtan för att känna efter. Chocken hade inte lagt sig än så smärtan var inte riktigt där än. Om det inte hade varit för den kraftiga blodsströmmen hade han nog inte ens märkt att han blivit skjuten.

När han var helt säker på att tyskarna var borta reste han sig upp från sitt gömställe och såg sig hjälplöst omkring. Han vågade knappt gå tillbaka och se om Dmitry levde, var alldeles för rädd att han skulle vara lämnad ensam mitt ute i en skog dominerad av tyskar. Dock bet han ihop och traskade tillbaka till stället där de blivit beskjutna. Det låg blod över alla stenar och Terrence kunde motvilligt känna hur tårarna pressade bakom ögonlocken. Han ville dock inte gråta fören han visste helt säkert att hans kamrater var döda. Man fick aldrig ge upp hoppet innan det helt säkert var dött.

Det tog inte speciellt lång tid innan han hittade Dmitry liggandes på marken. Han såg efter hans puls och med ett leende på läpparna kunde han konstatera att den fortfarande slog. Han hittade den nerblodade kartan lite längre bort och stoppade på sig den innan han med all sin kraft hävde upp Dmitry över axeln. De behövde komma bort från platsen innan någon från fienden kom tillbaka.

Soldaten bar ryssen in i skogen, så långt han orkade. Till sin lycka hittade han ett litet vattendrag där han bestämde sig för att sätta upp läger. Han lyckades bygga en liten koja med pinnar och diverse löv och mossa. Där inne lade han Dmitry efter att ha rengjort hans sår. Det hela kändes så sjukt. Det hade gått så snabbt. Men han var fast bestämd att hitta de andra.

Därför gick han tillbaka till stället där de blivit beskjutna. Han hade innan gjort sig säker på att Dmitry inte skulle vakna till fören om några timmar, tänk att vakna upp i vildmarken, ihop plåstrad utan att veta var man var. Nej, han visste att han inte skulle vakna upp på ett tag, hans blodförlust var alldeles för stor.

Väl tillbaka på platsen gick han samma stig som tyskarna försvunnit, till de två kroppar som han skjutit ned. Till sin lycka levde en av dem. Om fienden tog gisslan kunde Terrence fan också göra det. Tysken var illa däran och hade fått skottet från Terrences vapen i axeln nära halsen. Det blödde något förbannat och Terrence var tvungen att stoppa blödningen innan han kunde bära tillbaka tysken till sitt läger. Där band han upp honom mot ett träd med ett rep från sin ryggsäck. När fienden vaknade skulle han få svara på lite frågor. Till dess slipade Terrence noggrant sin kniv.

Om det gick dagar eller timmar visste han inte, men till slut släpptes han ut igen, blev släpad alldeles skakande av kylan. Dock så tog han inte till utfrågning, vilket fick en djup rynka att bildas i pannan. Förstod inte vad som försiggick innan han helt plötsligt slängdes in i ett nytt rum. Fick ingen chans att förbereda sig, så hans tärda kropp föll rakt ner på det hårda, kalla golvet. Han gnydde tyst, fick ligga stilla några sekunder för att inte tapp medvetandet av yrseln. Det var nästan skrattretande hur lite det numera krävdes för att slå bort hans medvetande, hade ju knappt någon styrka i kroppen efter slag, sömnbrist och svält.
"Jesus Christ" muttrade han tyst, försökte kravla sig upp. Fick anstränga ögonen på nytt i mörkret och fick nästan en hjärtattack när han insåg att han inte var ensam. Blev så sjukt rädd att han skulle ha blivit inlåst med en tysk som skulle ge honom liknanade straff som lorden hemma på Edworth. Tack och lov föll poletten snabbt och han kunde urskilja ett bekant ansikte. Ett alldeles förstört sådant.
"Ellis?" Hans hesa, rispiga röst var nu fyllt av hopp igen. Kanske började det lätta nu? Att slippa isoleringen var ju oerhört lättande, för att vara ensam dag in och dag ut höll på att driva honom till vansinne. Han hade till och med börjat prata med skuggorna, fyllde de tysta tomrummen med scenarion som aldrig skulle hända. Fantiserade om hur det skulle vara ifall kriget aldrig brytit ut. Skulle göra allt för att krama om alla sina kollegor, kamrater. Skulle lida genom denna tortyr för en sista chans att känna Terrence läppar och få säga att han fallit för honom. De små fantasierna var vad han levde för nu, det var vad som höll honom vaken - vad som fick någon del av honom att inte förloras i galenskapen av att vara isolerad.

När han tappat medvetandet hade han tydligen lyckats falla bakåt mot en sten eller liknande för när han vaknade upp bultade hans huvud som aldrig förr och han började att gny lågt han smärtan. Han tänkte lyfta sin hand för att lägga på pannan men insåg då på nytt vad som hänt med hans högerhand och smärtan träffade honom där igen. Han öppnade ögonen och förväntade sig ligga kvar på samma ställe men när han såg sig om insåg han att det inte var fallet. Han såg att han blivit ren, han hade sår över hela sin nakna överkropp men just nu hade det bara börjat bildas skorpor och inget gjorde särskilt ont. Han såg mot sin hand och arm, som även den verkade vara bättre omhändertagen.

Ett hopp om att han tagits tillbaka till lägret tändes i honom, han skulle få åka hem nu när hans hand var skadad och inte gick att skjuta med. Men ganska snart fick han syn på en man fastbunden mot ett träd, och en liten bit ifrån satt Terrence. Dmitry flämtade till, han trodde att mannen dött eller förvunnit? Men tydligen inte eftersom han satt där. Dmitry var även ganska säker på att det inte var en dröm, för då hade nog hans hjärna sett till att det var Ellis som satt där levande och inte Terrence.

"T-Terrence?" fick han hest fram med en skakig röst. Dmitry började att huttra lite och så fort han insåg hur kall han var började även tänderna att skaka. Det hade antagligen inte varit en särskilt bra idé att riva sönder det han haft på överkroppen och sen blivit av med det som höll kroppen varm, blod. Han kröp ihop en aning och försökte samtidigt få ett grepp om situationen. Han hade ingen aning om var de var eller varför det satt en man fastbunden och medvetslös mot ett träd. Han hoppades dock på att få lite svar från Terrence, och en av frågorna han ville ha svar på var vart de andra var. Och svaret han ville ha var såklart att de bara var ute i skogen och letade efter något och kom snart, men en känsla inom Dmitry avslöjade att så nog inte var fallet.

Med hjälp av Benjamin, kunde Ellis mer eller mindre sätta sig upp och gjorde sitt bästa att krama tillbaka honom. Han skrattade till tyst och log snett, imponerad över att den andre hade så mycket energi kvar. Lyckan som Benjamin uttryckte smittade av sig lite men han hade alldeles för ont och var för trött för att orka visa det. Han lät blicken noga undersöka den andra soldatens ansikte, det hade varit så länge sedan han sett någon på nära håll. Majoriteten av tiden med kidnapparna hade han haft ögonen förbundna eller ansiktet ned mot marken.
"I'm glad to see you too, Ben." Ellis log trött mot honom och drog en hand genom sitt rufsiga och smutsiga hår. Ett blodkärl hade gått sönder i hans ena öga så det var alldeles rött och utöver det så var han bara väldigt blåslagen och blodig så det var egentligen ganska svårt att känna igen honom, men Benjamin hade inte tagit så lång tid på sig att se det. Lite långsamt drog han sig mot väggen så han kunde sitta upp, grimaserade lätt när han satte sig till ro.
"It's okay, it's okay," sa han och log lite åt Benjamins aningen hyperaktiva beteende. Det gav honom åtminstone lite tröst, lite hopp till och med.
"You look like shit, Ben. How are you holding up?" Även om han såklart skämtade så hade han en bekymrad rynka i pannan, han visste ju inte hur hårt det tog på den andre eller hur hårt det kanske redan tagit.

Ju mer tid dem spenderade med varandra, ju mer kunde Ellis se hur det hela påverkat den andra. Det hela var väldigt förståeligt, vem som helst skulle förlora vettet under dessa omständigheterna men det var fortfarande sorgligt att se. Ellis hade väl också förändrats, mer åt det andra hållet i och för sig. Åtminstone verkade han inte ha gett upp hoppet ännu, vilket var viktigt i det tillståndet.
Vid Benjamin svar hade han bara nickat lite långsamt med en fundersam blick. Han hade fortfarande lite svårt att se men han kunde se den andres konturer i skuggan ändå. Han verkade okej för tillfället, inga yttre skador som kunde hota honom livet. Det var bra. Ellis suckade tungt och rynkade pannan, kände att han behövde ta hand om Benjamin hädanefter. Även om han verkade vara i ett maniskt tillstånd visste han av egna erfarenheter att det kunde gå till grund, och det jävligt snabbt.
"I'm okay." Givetvis var det en lögn. Han hade fått stå ut med kopiösa mängder med misshandel och olika metoder av tortyr, psykiska och fysiska. Det var egentligen ett mirakel att han inte brutit samman ännu. Men nu hade han åtminstone en anledning till att bita ihop, för sin vän.
Han lyfte sin trötta blick mot den andre som satt sig tvärs över rummet, försökte dölja hur nära han var på att gå sönder genom att tvinga sig själv att le lite försiktigt.
"We'll be okay. Surely rescue is on the way already, yeah?" Han trodde inte på det själv, inte ett dugg. Men det spelade ingen roll så länge den andre gjorde det. Han visste däremot att de inte skulle klara sig där länge nog även om någon skulle börja leta. Han hade gett upp, helt och hållet.