Skog

Terrence rullade på huvudet och lutade huvudet bakåt i en suck. Dmitry skulle visste förstöra allt roligt för honom. Det var inte som om tysken skulle prata på egen hand, han behövde en knuff i ryggen och de kunde knappast låta honom gå när han visste att de skulle leta efter basen. Terrence själv hade inget problem med att döda honom, han hade faktiskt redan funderat ut en hel plan, vad ryssen tyckte kvittade.

"Be what Dmitry?", sa han med en undrande röst och avsmalnade ögon. Det var inte som om han inte redan var en av dem direkt. Tortyr var det enda, och det säkraste sättet att pressa fram information. Det var det som han blivit upplärd av sina skinnskallar. Några av dem hade redan tidigare varit i armén och visste vad man skulle göra om man lyckades fånga någon från motståndarens sida.
"Do you want to find Ellis? Benjamin? Do you think a good meal and some water is going to get us that information? Huh? Am I the only one who fucking understands the rules of war? Do you think we will be able to take this in court?", han skrattade till, förödmjukande.
"Turn off your kindness or you will never survive Dmitry, if I would be like you we would both be dead right now and you know it."

Han rynkade pannan, hade ju inte en aning vad som faktikst hänt mellan honom och ryssen, men det han fick höra sa ju sitt. Kanske var inte Dmitry speciellt pålitlig. Det lät ju inte så. Vilket smärtade honom att höra. Han var tyvärr en expert på att ta på sig andras sorg, att känna deras smärta, och dessutom visste han hur det var att ha känslor för någon man inte kunde få egentligen. För även om han skulle överleva kriget, vad var egentligen chanserna att han ens skulle få en chans med Terrence? Ett förhållande mellan två män var inte ens lagligt, och när de kom härifrån skulle ingenting vara som det en gång varit. Han farade det värsta; att Terrence skulle tappa alla känslor, eller värre tycka illa om honom.

Just nu hade han inte tid att tänka på det dock. Ville kunna ge Ellis någon sorts stöd, ville kunna trösta även det minsta lilla.
"It pains me to hear that" sa han ärligt, drog lite på munnen och lutade bak huvudet mot den kalla väggen. Började återigen bli påmind om kylan, även om det var aningen varmare med någon annans kroppsvärme så nära.
"We must believe that they're still breathing, you know? He's probably okay, for all we know he could be out there searching for you... Right now is not the time to give up your hopes" han log svagt, halvhjärtat. Kände sig plötsligt så extremt utmattad från den tidigare maniska episoden. Vågade dock inte låta sig glida undan från medvetande, ville vara på sin vakt även om han knappast kunde göra någonting ifall tyskarna kom in.

Terrence skakade bara på huvudet och fortsatte backa bakåt. Han höll upp händerna som för att visa att han inte skulle göra någon mer skada. Det var tydligt att den andra soldaten inte litade på honom alls. Att hitta Benjamin och Ellis tillsammans med en som redan gett upp, plus vägrade lyssna på hans ord skulle vara en mardröm. Det skulle kanske inte ens gå. Därför, när Terrence var nära elden igen, roffade han snabbt åt sig sina grejer, maten och sina vapen. Han hävde upp ryggsäcken på ryggen och suckade lågt.
"Have fun finding them on your own, or going back or whatever the fuck you want. You can't even read a bloody map so you're not even worth spending time on", han skakade på huvudet och vände på klacken för att börja gå från lägerplatsen. Desto snabbare han gick desto större chans var det ändå att hans vänner överlevde. Att hitta en annan överlevande tysk var omöjligt eftersom de som han skjutit var döda, förutom han som satt vid trädet. Men Terrence hade ändå en svag aning om var de andras läger var. Han, skinnskallarna och sergeanten hade en dag suttit och diskuterat ämnet och även om kartan var helt nedblodad trodde han nog att han hade en chans att hitta sina vänner. I värsta fall fick han gå tillbaka till tysken när Dmitry var borta, för han tvivlade på att han inte skulle lägga benen på ryggen och ta sig tillbaka till lägret igen. Om han släppte tysken så skulle Terrence kunna söka upp honom och få fram sin information. Han skulle helt enkelt inte ge upp fören Benjamin och Ellis var hittade.

Det hade gått cirka tre dagar för Terrence att ta sig fram till platsen som han trodde att basen kunde ligga på. Resan hade varit tuff. Det var inte alltid enkelt att hitta mat i naturen, djuren var skygga och svåra att hitta. Ibland hade det fått duga med blåbär och vatten, det var ju i alla fall något. Tillslut hade han i alla fall skymtat ett hus mitt ute i skogen, eller tja, hus och hus. Det hela liknade mer en bunker, en liten metallåda malplacerad mitt ute i den franska skogen. Förmodligen var det mycket större under byggnaden. Gånger som slingrade sig åt alla möjliga håll, i alla möjliga riktningar. Eller så var det bara en avledare, kanske fanns den egentliga basen mycket längre bort, åt andra hållet till och med. Vad exakt det var skulle han nog aldrig att få reda på. Det han än så länge kunde se var att stället inte såg jätteövervakat ut. Det stod två vakter utanför med sina gevär. Ibland kom en extra ut för att se till att allt var okej, Terrence räknade ut att han kom ut en gång i timmen.

Det tog en hel dag för soldaten att förbereda sig för att gå in. Den bästa planen var att bara storma in, skjuta på allt som rörde sig. Eftersom han var ensam var det bara hit and run som gällde, han hade ingen som skyddade honom ifall allt gick åt helvete. Ingen plan B.

Den ryggsäck som han bar hade innehållit tillräckligt ammunition för att han skulle klara sig, trodde han i alla fall. Han hade sin extremt vassa kniv som han nu höll i handen. Det hade inte varit särskilt svårt att ta sig fram till huset eftersom den inte direkt låg på en öppen plats. Hela bunkern var omringad av skog och med ljudlösa steg lyckades Terrence ta sig så pass nära att han kunde höra de tyska soldaterna prata med varandra. Andas in, andas ut. Snart skulle han äntligen få träffa sina vänner igen, snart skulle allt vara över. Det var egentligen inte dödandet som var det jobbiga för Terrence, utan snarare risken att han kunde utsätta sina kamrater i seriös fara. Om de visste att det kom hjälp så skulle de döda dem båda på direkten, det var i alla fall något som han var säker på.

Ännu ett djupt andetag och Terrence var redo. Han jobbade snabbt. Först, soldaterna vid dörren. De var inte direkt någon match men de blödde något rejält. Inte för att han förväntat sig något annat när han skar in i deras struphuvuden. Det var det tystaste sättet att döda de båda på. Snabbt, enkelt, inte en för smärtsam död. Han drog deras kroppar till baksidan av bunkern och tog sedan deras vapen och uniform. Att klä ut sig till fienden var något han kommit på när han stod där över kropparna. Han hade ju ingen aning om hur mycket soldater som skulle vara inne i byggnaden och att se ut som en av dem var i alla fall en fördel.

Nästa steg var att faktiskt gå in. Detta gick förvånansvärt bra. Han gick bara rätt in. Det var bara den tredje vakten som han behövde ta kål på i början. Sedan var det knappt några andra i byggnaden. Han antog att det inte behövdes så många om de ändå slog sina fångar så mycket så att de inte kunde stå. Inne i byggnaden sköt han ned fyra stycken. Ljudet ekade mellan väggarna och gav honom nästan hörselskador. Adrenalinet var nu uppe vid max. Det hade aldrig pumpat såhär mycket och han kände krigstrumman inom sig. Att döda var inte ens svårt längre, även om han fortfarande räknade varje kropp som föll till marken tyst för sig själv.
"23,24,25", lät det när han tog sig runt hörnen, sparkade in dörr för dörr på jakt efter sina vänner.

Tillslut hittade han något som såg ut som fängelsedörrar. De var låsta med rejäla lås men det var inget som Terrences vapen inte klarade av. Innan han gick in försäkrade han sig dock om att det inte fanns några kvar i byggnaden, eller i alla fall ingen kvar på långa vägar. Pistolen sattes mot låses och han sköt upp det med ett högt pang. Metallen flög ned mot golvet och landade i ett klirrande ljud. Den första cellen var tom.
"Fuck!", skrek han högt och såg sig desperat omkring. Den andra cellen låg betydligt längre ned och han hade ingen aning om vad som väntade där nere.

Dock fick han snart reda på det när han för första gången i bunkern fick en nära döden upplevelse. En tysk kom upp från ingenstans och tryckte upp honom mot väggen med sin pistol upptryckt mot hans käke. Han skrek högt på tyska och klämde samtidigt hårt om avtryckaren. Det var ett mirakel att Terrence ens överlevde. Han lyckades i sista sekunden göra ett knyck så att pistolen riktades mot soldaten framför honom. I förvåning råkade tysken trycka av och hans egna hjärna målade väggen bakom honom röd. Blodet skvätte upp i Terrences egna ansikte och fläckade hans redan genomblodiga kläder.

Det var en ren kraftanstränging för soldaten att ta sig vidare härifrån. Det var inte varje dag man såg någons huvud bli sprängt mitt framför ögonen på en. Visst, han hade sett det på avstånd flera gånger förut men det var inte alls samma sak på nära håll.
"26", sa han lågt för sig själv och tog ett djupt andetag för att sedan fortsätta ned längs korridoren.

Terrence ville inte få upp hoppet allt för mycket men det kändes som om han skulle knäckas om Benjamin och Ellis inte var bakom den här dörren. Han tog ett djupt andetag och sköt sedan av låset. Allt där efter gick i slowmotion. Han öppnade dörren och klev in i det klaustrofobiska rummet. Synen som han mötte fick honom nästan att vilja gråta. Men adrenalinet tillät honom inte att bryta ihop. Om hans blick förut sett galen ut så var den ingenting jämfört med den han hade nu. Att se sina kamrater så här illa tilltygade var en hemsk syn och han ville inget mer än att få ut de därifrån så fort som möjligt. Därför behövde han vara snabb och bestämd. Terrence kastade vapnen från vakterna utanför på golvet framför sina vänner och nickade mot dörren.
"Save the tears, we really need to get out of here".

Ständigt pendlande mellan medvetslöshet och vaket tillstånd kände han hur slutet kom närmre och närmre. Ellis var väl helt okej med det egentligen. Hans liv hade kunnat vara värre. Det enda han ångrade var väl hur han aldrig skulle kunna få träffa Dmitry igen, ställa allt till rätta igen. Det värsta hade ändå varit väntan på det oundvikliga.
Han hade knappt reagerat när skott hade ekat mellan väggarna men det hade såklart fångat hans intresse. Han tvivlade på att det var tyskarna men vägrade att våga tro på att det skulle vara Ententen. Dock slog hans beskyddande instinkter till och han kom snabbt upp på knä framför Benjamin, armarna utsträckta lite medan hans blick fokuserade på enda vägen in och ut; metalldörren. Smärtan skrek i hela hans kropp, medvetandet hotade att lägga ned men envist stod han kvar som en sköld. För han dog hellre först än att behöva se någon han brydde sig om bli mördad i kallt blod.
"It's not the germans, is it?" mumlade han tyst, mer för sig själv än till den andre. Han visste att oavsett vem det skulle vara, vart dem båda döda om de ville dem illa. De var obeväpnade, undernärda och svårt skadade.
Han kisade lite när dörren öppnade, spände sig för att vara redo att kämpa. Men det behövde han inte. Ett ansikte han inte sett på länge dök upp och en våg av många olika känslor sköljde över honom. Glädje, lättnad. Men han satt inte kvar för att vela utan hjälpte snabbt Benjamin på fötter innan han grep tag i vapnet som låg vid hans ben. Vingligt tog han sig upp på benen, kunde knappt då skadan fortfarande gjorde sig påmind. Däremot pumpades så pass mycket adrenalin ut i blodet på honom att han lyckades för stunden. Något han först noterat var Dmitry's frånvaro, vilket fick honom att dra en förhastad slutsats. Men han svalde sin sorg, bet sig hårt i läppen och tittade utmattat på dem andra två.
Han var tvungen att hänga sitt vapen över axeln för att kunna ta sig fram i stöd av sina händer och armar. Allt hade gått så snabbt, dem var fria. Ellis kunde knappt tro på det.

Det kändes verkligen som ett stort jävla mirakel att de inte bara klarade sig ut från helveteshålan utan dessutom klarade sig bort till ett gömställe, allt utan att ens bli upptäckta eller beskjutna. Det kändes för bra för att vara sant men jävlar vad glad han var över att de faktiskt överlevt, att han skulle få se Terrence en sista gång innan han skulle dö. Kanske kunde han få säga allt han ångrat att han inte sagt innan det skulle vara ute med någon av dem. Det kändes dock väldigt opassande att spilla sitt hjärta framför Ellis, mest för att det kändes själviskt att själv få känna sig så lycklig när kamraten inte fick se den han förmodligen saknat mest. Bet därför ihop, fick tvunget stå ut någon dag till - fick se till att överleva.

När Terrence slog sig ner och visade ett ytterst bedårande leende var det dock svårt att knipa käft, det tog nästan all hans kraft att inte råka säga för mycket. Nöjde sig med att slappna av lite i omfamningen han fick dela med Ellis. Log nu även han, trodde aldrig att han skulle få känna doften av Terrence igen, än mindre känna hans värme mot sin kalla, undernärda kropp. Det var fan värt smärtan i revbenen för att få känna sig så hemma i några sekunder när han tydde sig mot honom. Fick däremot tvunget luta sig tillbaka igen när han råkade skratta till vid kommentaren om hur de såg ut. Blev överväldigad av en smärta han inte fått känna innan. Hade inte precis skrattat under tiden under tortyren och nu blev det smärtsamt uppmärksammat att någonting skavde obekvämt mot organen när han skrattade. Fick honom att klagande kvida, men ville inte skapa mer oro så han lät det vara. Fick se till att kontrollera skrattadet så skulle det nog gå bra.
"You can't imagine how happy I am to see you..." Han sneglade upp mot Terrence igen, gav honom ett alldeles äkta leende innan blicken försvann från honom, blev för generad av pulsen som ökade bara av att se honom för att fortsätta se på honom. "I figured you didn't survive... And, um... I'm glad to have been proved wrong. More than glad, really" han visste inte vad han skulle säga, vart han skulle säga. Hade ju så många saker på hjärtat han ville få sagt innan det skulle vara för sent, men vågade inte. Delvis för Ellis, men även för att han plötsligt blev så rädd att skrämma bort Terrence nu när han väl var där igen. Var rädd att råka låta alldeles för klängig om han bara skulle försöka uttrycka lyckan över att han blivit friad och återförenad med den som hemsökt drömmarna under denna hemska tid av hans liv.