|
|
Post by hannahpanna on Aug 20, 2016 15:47:21 GMT
De gamla personlighetsdragen hos Ellis var mer eller mindre försvunna vid det laget. Framförallt berodde det möjligtvis pågrund av att han inte hade många av sina minnen kvar. Mest små fragment eller större händelser. Det mest nyliga han mindes var då Terrences räddning, vilket han klamrade sig hårt vid. Annars skulle han bara bli förvirrad och förlora sig själv. För att undvika det, förlitade han sig helt på det minnet, vilket resulterade i att falska känslor väcktes. Han blev en annan person, helt enkelt. Dock var han själv inte medveten om det, såklart. Han hanterade situationen ganska väl, var ganska okej med det hela men faktumet att allting gjorde ont, var lite frustrerande då han glömt varför.
Något han dock inte förlorat var hans förmåga att snabbt läsa av situationer, han förstod snabbt att i princip alla inte reagerat bra på hur han uppfört sig så han sade ingenting utan gjorde bara som han blivit tillsagd. När han var uppe på hunkiga Terrence, sneglade han mot de andra två, kisade lite med ögonen. Han visste att de var kollegor men tyckte att någonting saknades.
"I wanted to thank you for saving me, properly," sade han sedan varmt till Terrence, inte nödvändigtvis på ett flörtigt sätt men det gick såklart att tolka det så. Han lutade hakan mot den andres axel, trött och alldeles yr från huvudvärken som fortfarande bultade innanför tinningen på honom.
|
|
|
|
Skog
Aug 20, 2016 18:40:14 GMT
Post by N. on Aug 20, 2016 18:40:14 GMT
Terrence uppskattade inte att ha någon på ryggen. Det tog för mycket kraft men eftersom Ellis hade skadat sig i benen kunde han inte häva upp honom över axlarna. Med blicken fäst på marken framför sig tog han sig nu framåt, medveten om att varenda snedsteg skulle leda till att Dmitry slog in hans huvud. Därför var han extra försiktig med vart han satte fötterna. Stigen var fylld av rötter och sten. Det var mer en rådjursstig än en stig menad för faktiska människor. Förmodligen var det väldig längesedan som någon ens gick här, mitt i Frankrikes öde skogar.
Vid Ellis kommentar rynkade han lite på pannan med skrattade sedan låg till. Soldaten var faktiskt den första som tackat honom på riktigt, med ord. Detta gjorde honom ändå glad, lite ljus i allt mörker och han nickade som svar eftersom den andre inte kunde se hans tacksamma ansikte.
"No problem but just so you know, you owe me".
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Aug 20, 2016 20:30:10 GMT
Efter en del fumlande lyckades han ta sig upp på ryssens rygg, hade faktiskt trott den positionen skulle vara bekvämare än den på Terrence som gjorde så ont mot hans revben, men med tanke på att Benjamin själv varje sekund måste hålla sig fast var detta betydligt jobbigare. Det tog verkligen hans fulla uppmärksamhet att klänga sig fast och inte ge vika för smärtan som strålade i honom och skrek åt hans instinkter att släppa. Kanske var det bra dock, det gav inget utrymme till att överanalysera hela Ellis-situationen.
När Terrence mitt i deras färd skrattade till kunde han dock inte låta bli, vred blicken mot det andra ekipaget och studerade dem noggrant men så diskret han kunde. Önskade att han kunde säga att han inte alls var den avundsjuka typen, men sanningen att säga ville ju han vara den som så intimt mer eller mindre låg över Terrence. Det blev bara värre av att inte veta ifall de någonsin haft ihop det eller inte. Gjorde det bara svårare att ignorera. Kunde därför inte kolla bort, fortsatte iaktta medan Dmitry fick göra allt jobb i förflyttandet.
"You mind me asking if you know what's going on over there..?" Han hade flyttat ansiktet så nära Dmitrys öra han kunde, viskade försiktigt så att verkligen bara ryssen kunde höra. Hoppades att han hade lite svar som kunde göra det lättare att inte vara den här hemska människan som han aldrig velat bli. Den som hatade på alla som närmade sig människan hjärtat slog lite extra för. Blev fan rädd för sig själv, men skyllde på att han bara var omtumlad efter allt som hänt sedan kriget startat. Hoppades också att det var fallet.
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 21, 2016 1:29:23 GMT
Även om han var lite nöjd över sin tillvaro på Terrence's rygg så kände han av att han var en jobbig börda för den andre. Särskilt när terrängen var så instabil och överlag väldigt ansträngande att ta sig genom. Däremot skulle han inte klara av att ta sig genom den via fots. Förhoppningsvis skulle det klarna upp inom en snar framtid, så kanske han kunde hoppa ned och försöka på egen hand.
Ellis log kort vid den andres svar och rättade till sina armar som låg runt Terrence's hals, som en extra säkerhetsåtgärd så inte samma olycka hände igen. Han hade förstått att det var därför han legat på marken. Förmodligen därför han inte mindes mycket heller.
"Whatever you want," svarade han lite lekfullt och tittade upp bland trädkronorna, andades in djupt och log snett för sig själv. "You were really cool, you know? I don't remember much for some reason but... doesn't really matter." Ett tecken som visade på att Ellis inte riktigt var Ellis, var främst hur han talade. Han pratade mycket snabbare och mer entusiastiskt, likt ett barn i princip. Sedan gick väl resten att lista ut ganska lätt. Att han flörtade med någon han egentligen inte hade ett intresse för, att han inte mindes mycket av sina andra kamrater och dylikt.
|
|
|
|
Skog
Aug 21, 2016 9:18:48 GMT
Post by N. on Aug 21, 2016 9:18:48 GMT
Hela situationen var ganska udda. Terrence hade ju verkligen uppskattat att ha Benjamin så nära sig för en gångs skull. Det kändes underligt att ha Ellis såhär nära nu, de kände ju knappt varandra. Senaste gången de ens kramats var i skyttegraven och det mindes Terrences knappt på grund av allt adrenalin som pumpats den dagen. Händerna runt hans hals kändes främmande och han gillade inte riktigt hur beröringen kändes. Han hade precis vant sig med att ha en annan man nära sig, sådant skulle inte hans far gilla och Benji var mer än nog för honom. En blick landade på ryssen och hans nya ryggsäck, Benjamins ansikte såg inte glatt ut och Terrence vände snabbt bort blicken, orkade inte med fler konflikter. Om han inte visste om hur den andre kände kanske han bara kunde ignorera det. Inte den bästa lösningen men vad fan?
Vid Ellis ord blev hans blick med ens förvirrad igen. Var personen på hans rygg verkligen Ellis? För det lät verkligen inte som honom. Denna person var mycket mer på, entusiastisk.
"Uhm, thanks?", svarade han lite osäkert. Detta blev bara skummare och skummare.
|
|
