Skog

Terrence lutade huvudet mot berget och log försiktigt. Känslorna som han känt för några månader sedan var inte lika starka som förut, men han kunde fortfarande känna dem. Det var som om kriget gjort honom bedövad, avdomnad från alla känslor. Han kunde inte känna allt lika starkt längre men gud vad han på något sätt längtade efter att få känna igen. Även om han visste att med känslorna skulle paniken och sorgen också komma. Han var inte riktigt beredd att släppa ut allt det där än och kunde därför inte besvara Benjamin på det sätt han så önskade att han kunde göra.
"I don't mind att all", svarade han lågt och svalde, hoppades att Benji inte skulle tro att han inte kände samma sak. Det var bara svårt för honom att uttrycka någonting just nu.

Så fort han kände att den andre hade slumrat in reste han försiktigt på sig och lade ned den andre så varsamt han kunde mot berget. Han behövde komma ut ett tag, tvätt av sig, samla sina tankar. Tanken att somna med någon annans blod fastklistrat i ansiktet gjorde honom illamående. Han hade ju inte lyckats få bort allt och han kunde fortfarande känna den metalliska lukten tränga sig in i honom. Terrence sökte sig till vattendraget och tvättade noggrant av sin kropp i det klara vattnet. Blodet blandades ut och försvann som om det aldrig varit där. Vattnet lugnande honom och även om han visste att han borde vara i grottan med Benjamin så kunde han inte riktigt lugna ned sig än. Därför bestämde han sig för att vattnet fick hålla honom sällskap den natten. Med benen nedstuckna i den porlande kylan kunde han faktiskt slappna av lite. Inte för att han skulle kunna sova men slappna av var i alla fall något.

Dmitry hade såklart märkt under natten hur orolig Ellis varit i sin sömn, den var inte lika fridfull som den börjat. Han hade dock inte väckt Ellis, mest för att han tänkte att någon sorts sömn var bättre än ingen sömn alls och det kanske skulle bli svårt för mannen att somna om ifall han vaknade mitt i natten.

När morgonen kom och Ellis plötsligt vaknade upp av sin dröm så var Dmitry beredd och höll fast honom när han försökte lösgöra sig. Han var rädd för att Ellis skulle lyckas skada sig ännu mer om han skulle kunnat ta sig loss.

"Calm down, Ellis. It's alright" lovade han och när han kände hur Ellis slutade kämpa så lät han sitt grepp om honom bli mindre hårt igen. Han log svagt tillbaka och när han blev petad i ansiktet så växte leendet lite till.

"You didn't bother me at all, El" flinade han och gjorde den förkortningen av hans namn eftersom Ellis just kallat honom för "Dim". Han var inte direkt ett stort fan av det eftersom han redan hade sina ryska smeknamn, men han hade ju aldrig berättat om dem för någon engelsman.

"You can call me Dimka if you think my name is too long. Or Dima, that's even shorter" mumlade han för att genast försöka leda Ellis bort från sina mardrömmar och förstå att det här var verkligheten. "It's my russian nicknames." Han lyfte sig hand och strök undan en av Ellis svettiga hårslingor från hans ansikte, fäste den bakom hans öra istället.

Sömnlösheten syntes tydligt på Terrences ögon. Påsarna under hans ögon började bli alldeles för stora, lila. Blodådrorna färgade hans ögonvita röd. Han hade i alla fall lyckats fånga en hare som han lyckats flå och grillat. Nattens timmar hade gått långsamt och han hade haft mycket tid att förbereda morgondagen. Med blodiga fingrar återvände han till lägret, hade inte hunnit gå förbi vattnet efter jakten eftersom han hittat djuret långt bort från floden. Det skulle bara räcka till lite kött till de alla men det skulle i alla fall hjälpa de att samla lite energi. Han hade även hittat mer blåbär som han samlat i en av sina vattenflaskor.

Kaninen lade han ned framför kärleksparet och tog sig sedan med släpande steg in i grottan för att hjälpa Benjamin upp på fötter. Han hade egentligen ingen energi kvar och skulle förmodligen stupa så fort de kom fram till lägret. Men sömnen fick vänta, nu gick allt i automatik. Känslor fick vänta, hunger, törst. Han hade verkligen förvandlats till en maskin som bara styrdes på viljestyrkan.

Terrence hukade sig framför Benjamin och såg på honom med en neutral blick. Han visste inte riktigt hur han skulle få ut den andre från grottan utan att skada honom. Men lite mer smärta var den andre tvungen att tåla om han ville överleva det här.
"I've fixed food. Stiffen up little soldier, I'll help you", han räckte ut en hjälpande hand och log ett litet leende, ansträngt.

"Maybe you are girl? A little lady?" skrattade han roat tillbaka och försökte ignorera hur ont han hade i ryggen efter att ha legat i samma ställning hela natten, med en hård mark under sig och en mardrömmande Ellis ovanpå sig. Han fnös till lite när Ellis petade honom i näsan och sen himlade han lite med ögonen åt hans dumhet.

"Or you're just a little child" retades han och la långsamt ner huvudet helt mot det hårda underlaget igen. Han suckade lite och försökte slappna av igen, men när det föll ner en död hare intill dem grimaserade han lite. Hans blick följde Terrence ända tills han försvann in i grottan och Dmitry kunde vända sig mot Ellis igen.

"Where does it hurt the most?" undrade han då han märkte ganska snabbt vad som var fel. Han hade fortfarande den där bedövande salvan som han fått från tysken, så om det var några yttre skador kanske den skulle hjälpa. Men han hade ingen aning om vart Ellis hade skadat sig, hela han såg ju trasig och smutsig ut så det första som skulle göras var väl egentligen att tvätta av honom.

"We should get you to the stream, to wash you off before your wounds get infected" konstaterade han tillslut och släppte långsamt Ellis så att han skulle kunna flytta sig från Dmitrys kropp.

Ellis drog lite surt på munnen men kunde inte hindra ett leende precis efter.
"I'm twentytwo years old, thank you very much," sa han och nöp till den andre lätt i kinden innan han snabbt sa tack till Terrence som gått förbi, lämnat dem lite näring. Egentligen ville han fråga om Benjamin också men soldaten hade försvunnit in i grottan innan tanken hade slagit verk. Han fick helt enkelt ta reda på det senare. Han ville även tacka honom för sitt mod, att han inte gett upp.
"Everywhere, more or less," kved han och kramade om sin kropp med armarna. Det kändes som att de flesta av hans revben var antingen brutna eller spruckna. Sedan hade hans ben aldrig fått läka, vilket skulle hindra honom från att gå. När den andre släppt honom, rullade han av och nickade. Dock satt han kvar, tittade lite frustrerat på sitt ben innan han med smärtsamma stön, reste sig upp.
"I was shot in the leg that day when we got separated, I can barely walk. Will you help me?" frågade han och tittade lite bedjande på sin vän. Han vet att det var mycket att begära, att han bara var en börda men han hoppades han kunde göra upp för det senare.

Ellis fnös bara åt kommentaren Dmitry fällde. Han visste om att den andre endast var tre år äldre än honom så han nöjde sig med det istället.
Han hade endast förväntat sig lite stöd men när han blev upplyft, klagade han inte. Dock bekymrade det honom då Dmitry behövde slösa sin energi. Om han förstått det rätt hade han inte varit tillbaka vid lägret under denna långa tiden heller. Det var inte så långt ned till floden så han hann inte grubbla över det särskilt länge.
"Thank you," sa han varmt och log hjärtligt mot den andre soldaten innan böjde sig lite fram för att tvätta av sina händer som var smutsiga och lite blodiga. När han fått bort det mesta, blev han lite förvånad över hur blek han var. Troligtvis pågrund av för lite näring och brist på blod.
"At least buy me dinner first." Han log snett och blinkade retsamt mot sin vän innan han drog av sig sin tröja. Det gjorde såklart ont men han bet ihop, även när hans revben fick anstränga sig. Hans överkropp var nog det som fått mest stryk; blåmärken, sår och brännmärken prydde ofint hans rygg och bröst. Dock började han med att först tvätta sitt smutsiga, sotiga ansikte som var minst lika illa tilltygat som resten av kroppen, under. Han skulle förmodligen ha många ärr som aldrig skulle gå bort.

Allt Benjamin bidrog med var att stöna ogillande när han blev uppdragen trots att han inte ville, blev på nytt så oerhört medveten om den strålande smärtan som huvudsakligen kom från revbenen men även flera andra ställen på kroppen. Fann dock ingen mening i att börja tjafsa om det, förmodligen skulle det ju kännas mycket bättre när han fått lite näring i sig. Det skulle ju göra kroppen starkare och piggare. Det jobbiga var bara att trycka i sig saker när man inte hade någon aptit.

På något vis fick han i alla fall långsamt i sig sin ranson, hade suttit knäpptyst under hela tiden utan att röra annat än armen som förde mat mot munnen. Ville inte tänka på smärtan men det gick verkligen inte att ignorera när den var så kraftig, så extrem. När matens näring började tysta magens skrik som han inte ens känt av förrän han tagit den första tuggan kändes det dock i alla fall lite bättre, som han misstänkt. Kroppen blev en smula nöjdare och gav plats för andra tankar. Tyvärr var det enda han kunde tänka på hur blank Terrence blick var, som om han inte längre brydde sig igen. Egentligen visste vän Benjamin att det bara var den där fasaden som fick honom att se kall ut, men med paranoian han utvecklat var det inte enkelt att låta bli att oroa sig för ifall mannen började tappa alla känslor han någonsin haft för Benjamin. Det gjorde faktiskt ont. Han borde inte låta det smärta honom, speciellt när han inte ens var säker på att så var fallet, men han kände sig så otroligt sårbar just nu och då blev det så ändå.

Efter en stund till av tystnad från hans sida blev allt för mycket. Han klarade inte av att leva med både psykisk och fysisk smärta som blev så överväldigande. Någonting måste bort, och det fysiska kunde han inte göra mycket åt. Så känslorna blev sopade under mattan igen och den här gången tänkte han inte låta dem smita fram igen förrän de kom ifrån skogen. Det lovade han sig själv, för annars skulle han inte klara det. Alla kunde nog se det.
"So... When are we leaving?" Var hans första ord på en obekvämt lång tid. Sneglade upp lite på kamraterna men kunde inte förmå sig att le igenom smärtan, det blev istället bara ett livlöst blängande på dem - en blick som speglade hur svag och avtrubbad han blivit.