|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 15, 2016 21:42:53 GMT
Dagarna efter att Terrence gett sig av hade minst sagt varit unika. När han hade skickats ut i krig hade han aldrig tänkt sig att han skulle hamna i en situation där det faktiskt var en tysk soldat som hjälpte honom överleva.
Tillit hade såklart varit en bristvara, speciellt i början, men eftersom tysken inte hade några vapen så hade Dmitry tillslut släppt loss honom. De hade pratat som vänner i evigheter och tillslut hade tysken påstått att han kunde göra Dmitrys arm på ett mycket bättre sätt än Terrence gjort, så han hade gått med på det. Självklart hade han under hela tiden haft en pistol riktad mot honom, så att han visste att han skulle dö om han utmanade Dmitrys tillit.
Tysken hade haft massa saker i sin packning som kunde hjälpa till. Tydligen var han inte en av dem som i första hand sköt, utan han gick med på uppdragen som någon sorts sjuksköterska ifall något hände som behövde vårdas på plats. Eller om man skulle gå vilse, som det i stort sett gjort nu. Och med ett dödligt vapen riktat mot sig hade tysken inte haft några problem med att hjälpa Dmitry. Det hade dessutom visat sig att ingen av dem egentligen var med i kriget för att försvara sitt land, utan mer på grund av pressen från alla andra omkring. De hade kommit överens om att det nästan var bättre att sitta här ute än att vara i skyttegravarna och tvingas skjuta folk för att inte bli skjuten själv.
Dagarna gick och Dmitrys arm blev betydligt bättre under en kort tid, han hade fått något för smärtan så den var i stort sett helt avdomnad även on han kunde röra den. Och mat hade de sett till att fixa ihop, de hade till och med lyckats skratta ihop åt hur dåliga deras kunskaper var när det kom till att jaga. Dmitry visste dock att det inte var smart att ställa alla de där frågorna som Terrence ställt, för även on han fick svaren skulle han aldrig kunna ge sig på ett sånt ställe själv med en skadad hand. Dock hade han fått något annat för just nu litade han otroligt mycket mer på tysken än vad han gjorde på Terrence. Mannen hade lämnat honom för att dö utan att se sig om ens en gång, och det var nog något som Dmitry aldrig skulle glömma.
Trots en annan soldats närvaro så kände han sig lika ensam och kall som en ros i snö, dock inte lika vacker. Han kände en otrolig saknad efter närhet och en mindre komplicerad vänskap, men självklart var väl det som fyllde hans huvud mest Ellis. Dmitry visste ju inte om han fortfarande levde, om Terrence gett om, eller om han hittat dem och dött själv. Tysken visste såklart inte svaren på de frågorna heller, men de diskuterade det faktiskt och den andre påstod att chansen var stor att de ännu var vid livet så länge Terrence inte gjort något idiotiskt.
De hade börjat vandra uppåt längst med ån, för att byta jaktmarker och sluta sända upp rök på samma ställe flera dagar i rad. Ingen av dem hade någon aning om vart de var påväg, mer än att de inte kunde stanna. De skulle precis slå upp ett nytt läger för kvällen när tystnaden i skogen bröts av något annat, röster och rörelser.
"Fuck" mumlade Dmitry och lyckades hitta ett gömställe för dem där de hade ganska bra utsikt för att kunna se vem den var som närmade sig, vilket land det var och vem som isåfall skulle träda fram och lämna den andre. För de hade bestämt att om någon kom så skulle den vars land soldaterna tillhörde helt enkelt visa sig och följa med den gruppen tillbaka till sitt läger, och lämna den andre att klara sig själv i skogen.
Dmitry fick tillslut syn på några välkända figurer, men han kunde också se att de inte direkt var lika vackra som de brukade. Han avvaktade en stund innan han förklarade för tysken, som i och för sig kände igen Terrence, och de båda flyttade sig från sitt gömställe och började gå bort mot gruppen. Eftersom Dmitry sett dem komma hade han också sett vart de gömt sig, så att hitta dem var inga problem. Han hade dock sitt vapen redo, för tyskens skull. Soldaten hade ju trots allt räddat hans liv, Dmitry hade aldrig klarat sig själv ute i skogen.
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 15, 2016 22:11:14 GMT
Alldeles för trött för att göra något satt Ellis och tittade, drömde sig bort. Föreställde sig att kriget och all död som det bringat, inte fanns. Inte förrän Terrence började tala till honom, drogs han tillbaka till verkligheten men inte ens då verkade han ta in vad han sade. Han tittade bara tomt på honom och lyfte ena ögonbrynet lite när han nämnde Dmitry's namn. Han förstod genast att Terrence och Dmitry haft lite av en dispyt igen, han kunde ana sånt, en av hans förmågor helt enkelt. Sedan verkade Terrence inte tala särskilt väl om honom så det avslöjade också lite.
"Is that so?" mumlade han och vände blicken ned till sina fötter igen. Men han kunde inte känna sig lättad, det var ju inte helt säkert förrän han såg honom själv. Inte förrän han personligen kunde se honom levande och i god hälsa, kände han att han kunde tro på det, eller slappna av.
Något som rörde sig i ögonvrån fick honom att gå på helspänn dock. Snabbt vände han blicken dit, försökte fokusera. Hans suddiga blick hade blivit bättre men han kunde fortfarande inte se lika väl som han en gång kunnat. Sedan hade han förmodligen inte sovit på ett par dygn, vilket gjorde det värre. Men något var han helt säker på, två gestalter längre bort.
"Hey." Hans röst var svag, knappt där så han beslöt sig för att förvarna dem andra genom att agera. Med en van hand laddade han om vapnet, siktade och sköt under loppet av någon sekund. Men som sagt var han svag och såg dåligt, vilket gjorde att han missade. Däremot hade det varit relativt nära och han kunde höra hur kulan hade träffat stenen som låg nära dem båda. Rekylen från pistolen hade dock orsakat svår smärta hos Ellis som troligtvis hade flera frakturer, vilket fick honom att tappa vapnet igen med ett frustrerad grymtande.
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Aug 15, 2016 22:29:41 GMT
Nästan lite sårad över att inte ens fått ett svar sänktes blicken förläget, kanske inte borde sagt något alls. Paranoian om att Terrence inte kände något för honom nu blev ju bara värre och beslutsångesten om han verkligen skulle säga det han så desperat velat ha sagt för bara någon minut sedan hade en mycket blodig strid inom honom. Var så jävla osäker just nu, värre än normalt. Det var verkligen illa, men det var väl förståeligt efter att nästan ha blivit van vid regelbunden stryk. Blev i alla fall tyst nu, försökte att inte överanalysera någonting. Ville ju inte vara den som blev alldeles uppslukad av någon kille, även om han började inse att sådant var lättare sagt än gjort.
Samtalsämnet ändrades snabbt, fick honom att zoona ut totalt ett tag. Hade aldrig fått speciellt stark kontakt med Dmitry så hur hemskt den än kändes brydde han sig inte riktigt när mannen kom på tal, även om det såklart var skönt att höra att han också klarat sig. Hade bara alldeles för många tankar att sortera innan han kunde fokusera på omvärlden. Blev tvungen att stoppa undan vissa känslor för tillfället, hade inte tid att oroa sig över någonting gällande Terrence just nu. Behövde först och främst överleva flykten härifrån. Det kändes dock otroligt avlägset, nästan som att han förväntade sig att dö redan inatt. Kanske var det inte jätteorimligt dock med tanke på all smärta som pulserade igenom honom med varje andetag, eller den konstanta gåshuden från att vara så kall på grund av näringsbrist. Hade ju inget hull kvar som kunde hålla honom varm, så han kröp vant ihop där han satt, försökte hushålla på sin kroppsvärme. Blev dock lite för bekväm i ställningen och höll flera gånger på att drifta iväg. Ett plötsligt skott fick honom dock att hoppa till, hjärtat plötsligt klappande för fullt. Grimaserade när kroppen återigen började skrika av överväldigande smärta efter den plötsliga rörelsen. Kisade upp och fick syn på två figurer som var på väg närmare. Vid det här laget kunde han dessvärre inte förmå sig att reagera. Var alldeles utmattad efter flykten och kroppens behov av sömn gjorde sig bara mer och mer påmind. Och till råga på allt började hans underläpp att darra, både på grund av hur frysen han var men även för stressen som uppstått i samband med skottet. Men som om hans kropp redan gett upp och inte ens orkade försöka fly började han glida iväg i sömn igen, kunde inte få ögonen att stanna öppna och kunde inte för sitt liv hålla sig totalt medvetande. Hamnade i ety konstigt tillstånd någonstans mellan medvetande och sömn. Hörde liksom ljuden utifrån men kunde inte registrera vad alla ljudintryck betydde.
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 15, 2016 22:32:51 GMT
Dmitry fick syn på Ellis först där han satt och självklart blev han lättad över att se honom vid liv. Men all den lyckan och lättnaden blev som bortblåst när ett vapen blev riktat mot dem och ett skott susade förbi. Han tjöt förvånat till och hoppade åt sidan. Efter att inte ha ätit och sovit ordentligt på flera dagar, plus den ständiga huvudvärken, gjorde att han var otroligt lättirriterad. Och att bli skjuten på var definitivt med på listan av saker som fick det att brusa inom honom. Blicken mörknade och han såg till att knuffa tysken åt sidan, för att skotten inte skulle nå honom.
"Terrence probably fucking brainwashed them" väste han irriterat och var faktiskt ganska säker på att om Terrence suttit inom synhåll så hade han fått en kula i foten från Dmitrys gevär.
"What the fuck are you doing, Ellis!?" ropade han med en förbannad röst, vågade för tillfället inte komma närmare eftersom han inte ville bli skjuten igen. "Did your little saviour tell you to kill me maybe? Watch out so he doesn't leave you behind to!" Ilskan kokade inom honom och han kramade hårdare om vapnet i sin hand. Han tänkte såklart inte avlossa det i onödan, ville inte locka dit någon oinbjuden. Det räckte med att ha en man som han hatade inom hörhåll. Terrence var definitivt död i hans ögon vid det här laget, spelade ingen roll om vad han gjort var rätt eller fel och det spelade ingen roll att han faktiskt lyckades rädda deras vänner. Man lämnade inte någon på det sättet, inte utan en plan eller överenskommelse.
Självklart var han tacksam, och otroligt förvånad, över att Terrence lyckats få ut dem andra från det helvetet som de såg ut att ha varit i. Men tröttheten, hungern och även avundsjukan var det enda som snurrade i hans huvud just nu. Plus att det inte verkade som att de ville ha honom där, de var antagligen båda hela förälskade i Terrence nu. Dmitry behövdes inte längre, han var inte värd tiden - precis som Terrence sagt.
|
|
|
|
Skog
Aug 15, 2016 22:43:30 GMT
Post by N. on Aug 15, 2016 22:43:30 GMT
Terrence reste sig snabbt upp när han hörde skottet. De hade ju ändå inte hunnit speciellt långt och tyskarna kunde vakta bakom vilket träd som helst. Till sin lättnad, men irritation, upptäckte han snart att det bara var ryssen som trädde fram ifrån skuggorna. Terrence sänkte gardet en aning men hyschade lite irriterat åt de båda, de kunde ju ändå få alla dödade om de inte höll käften.
"I know you hate me but shut the fuck up or you'll kill us all", muttrade han och vände sedan ryggen till. Dmitry fick vara sur på honom om han så ville. De hade väl aldrig varit speciellt nära ändå. Bara han inte försökte göra något dumt så var Terrence nöjd.
Benjamin såg inte helt bra ut och oron slog till i soldaten. Han böjde sig ned och med kvällens sista kraftansträngning lyckades han häva upp sin kärlek i sin famn och bära in honom i den lilla grottan. Där inne var det mörkt och fuktigt. Det skulle förmodligen bara bli kallare desto senare det blev. Terrences blodiga tröja gjorde knappast någon nytta och eftersom han hade en extra i ryggsäcken sedan tidigare bytte han snabbt om till den. Värmen från den nya tröjan var lugnande men han kunde fortfarande inte slappna av eftersom Benji såg så illa däran ut.
Terrence lutade sig mot väggen och placerade den andre i sitt knä med armarna runt honom. Det kändes tryggare än på länge att ha honom såhär nära och om han inte blivit så förändrad i kriget hade han börjat böla för längesedan. Men nu satt han bara tyst och drog några lugna tag med händerna genom Benjamins hår.
"I hate to see you like this.." viskade han och kramade om honom ännu lite hårdare.
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Aug 15, 2016 22:57:17 GMT
Helt ärligt var han alldeles för dåsig för att riktigt fatta vad som hände förrän han blev alltför medveten om smärtan vid revbenen när han lyftes upp. Rynkade bekymrat pannan, men hade inte piggnat till tillräckligt för att riktigt kunna registrera vad det var som hände. Det tog faktiskt ganska länge innan hjärnan ville fungera i normalfart igen och hux flux satt han oerhört bekvämt intill en tröstande värme. Kunde nu ta in vad Terrence sa och kunde med ens bara släppa all oro han byggt upp om honom. Tydligen fanns den Terrence han kommit att falla för kvar, någonstans bakom fasaden som kriget skapat.
"Mmh?" Han fick blinka flera gånger för att inte dåsa av igen, blev ju så oerhört avslappnad när han långsamt blev allt varmare och dessutom fick en sådan tröstande beröring. Lyckades nog mest för att kramen tryckte på ömma punkter hålla sig vaken denna gång, men gjorde inga försök till att röra på sig. Trivdes alldeles för bra med att få vara nära honom igen, och det gjorde honom ingenting alls att det gjorde ont att bli kramad. För han behövde det, behövde känna sig mänsklig och levande igen. Såhär levande hade han ju inte känt sig på så otroligt länge och han tänkte ta vara på det.
"I'm sorry, I'm just a little... Exhausted" försäkrade han tyst, höjde mycket varsamt en hand som placerades mot Terrence nacke medan han la sitt huvud till rätta mot hans axel. Skulle förmodligen somna så fort han tillät sig själv när han kände sig tryggare än han gjort på flera månader men han ville inte somna. Kämpade emot alla instinkter i sin kropp för att kunna minnas det här om det skulle bli sista gången de fick vara nära varandra på en lång tid igen. Han visste ju inte vad som väntade under morgondagen så det kändes viktigt att ta tillvara på även de små sakerna nu.
"You're really ho-um, varm" han ångrade sitt ordval lite för sent, men utbytte ordet innan han skulle hinna bli generad över att uttrycka sig så klumpigt. Log dock svagt, fortfarande för dåsig för att kunna ge ett starkare leende trots att han faktiskt kände sig ganska så lycklig i stunden.
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 15, 2016 23:01:46 GMT
Rädslan för att bli dödad eller tillfångatagen igen bultade hårt i Ellis bröst men han förstod sedan att han varit helt fel ute. Instinkterna som fick honom att vilja fly eller slåss försvann i samma stund som han hörde en välbekant röst, helvete vad han hade saknat den rösten. Han kunde fortfarande inte se honom ordentligt men han kunde enkelt känna igen den rösten, må han till och med vara blind men han skulle aldrig glömma den. Plötsligt återvände hans känslor igen, han var kapabel till att reagera och agera som en människa igen, inte bara någon som var i fara.
Allt Dmitry hade sagt efter Ellis namn, hade han inte tagit in. Det enda han kunde tänka på just då var han. För första gången under hela helvetets gång, föll tårarna och de fortsatte att falla okontrollerat. Energin fanns kanske inte där men viljan gjorde så med skakiga ben reste han sig upp även om smärtan var alldeles för mycket. Han lyckades ramla ett par gånger men till slut kom han närmre Dmitry. Men inte ens så mycket klarade han utan föll ihop en bit ifrån honom, på knä med händerna i marken som stöd.
"I couldn't see, I didn't know..." Han kunde knappt tala, allt kom ut som små desperata viskningar mellan hans snyftningar. "I thought you were dead!" Det sista lyckades han få ut aningen starkare. Medveten om att de haft ett löfte och att Dmitry inte gillade att han sa sådant, men han behövde få det ur sitt system. All oro och sorg han burit omkring på. Han var dock otroligt undernärd så hur gärna han än ville, kunde han inte resa sig upp igen, omfamna honom.
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 15, 2016 23:24:40 GMT
Dmitry såg med en rynka i pannan på när Ellis tog sig närmare, det smärtade i honom att se hur mannen kämpade men det var ändå något i ryssen som fick honom att hålla tillbaka. Varje del av honom skrek dock att han skulle springa fram till Ellis, krama honom och kyssa honom tills han kvävdes, men ändå stod han där helt paralyserad och såg på. Han var så fokuserad på Ellis att han först inte ens märkte att hans nyfunna vän börjat gå därifrån. Dmitrys blick fick dock syn på honom ganska snabbt, han gick långsamt med ryggen vänd åt deras håll. Det smärtade lite att se honom försvinna, men han var övertygad om att mannen inte skulle avslöja deras nuvarande position så han behövde inte skjuta efter honom.
Ellis ord fick honom att vända sin uppmärksamhet mot honom igen. Dmitrys blick flackade sådär som den gjorde när han var osäker, eller tänkte extra hårt, innan han långsamt lät axlarna falla. När Ellis hamnade på marken började långsamt Dmitrys tårar att rulla och han skakade på huvudet.
"I'm not dead..." fick han hest fram innan han tillslut följde vad hans kropp sa och skyndade fram den sista biten till Ellis. Han föll ner intill honom och slingrade genast sina armar omkring honom samtidigt som han fortfarande grät tyst, dock av lycka och inte sorg.
"And you're not dead either... I thought I'd never see you again" viskade han intill Ellis öra och snörvlade till. Dmitrys omfamning var öm, så försiktig den kunde vara utan att på något sätt vara slapp. Han ville inte skada den ömtåliga varelsen i sin famn, önskade snarare att hans armar kunde läka honom.
"I'm so sorry, Ellis" snyftade han tillslut fram, nästan i panik. De senaste dagarna hade han känt otroligt mycket ånger för vad han gjort, mer än någonsin tidigare, och han hatade sig själv för alla sätt han skadat den han älskade på - både psykiskt och fysiskt.
"I never wanted to harm you... never...! I'm so sorry for everything. And I'm really sorry for all the times I've-... I-I've layed my hand on you" fortsatte han med en desperat röst. Ångern stod skrivet över hela honom och såhär i efterhand kunde han inte förstå hur han lyckats tappa kontrollen så mycket att han slagit den han brydde sig allra mest om, han hade inte haft någon rätt att göra det eftersom det varit han som fått bråken att uppstå från första början. Tårarna hade bytts ut mot ledsna igen, han hade gråtit flera nätter i rad nu när han tänkt på vad han gjort. Tankarna om att Ellis sista minne av Dmitry skulle kunna bli den där kvällen hade fått honom att gå sönder. Och nu när han såg hur illa Ellis blivit behandlad insåg han att han själv gjort samma sak mot honom, fast på andra sätt och i mycket mindre doser, och han var inte säker på att Ellis skulle kunna förlåta honom - eller om han skulle kunna förlåta sig själv för den delen.
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 15, 2016 23:47:37 GMT
Han kände sig som ett litet barn, där han satt i smutsen och grät hysteriskt. Egentligen var det inte sorg utan det var otrolig glädje och lättnad. Med Dmitry till stöd lyckades Ellis använda det sista av sina krafter och lägga armarna om hans hals, krama honom så hårt han kunde, men han var mycket svag. Skulle förmodligen inte ha levt om Terrence inte hittat dem när han gjorde. Nu när han äntligen kunde slappna av, kände han hur utmattad han egentligen var och hur ont allting gjorde.
Även om det krävde hård ansträngning så lyfte han på huvudet, tittade trött Dmitry i ögonen men log brett som om han hade all energi i världen. Det var verkligen han. Och även om han grät, var han lika fin som änglarna ovan. Efter allt som han gått genom kunde han trots det enkelt säga att det var värt att få vara med Dmitry, att han var vid liv. Han ville så gärna ställa tusentals frågor; hur han mådde, hur han tagit sig dit, om han var skadad men hade inte orken. Han var inte van att vara den som blev omhändertagen, så att mer eller mindre ligga i den andres armar var något nytt.
"I love you, Dmitry. I love you so much so don't even worry about those petty things," fick han svagt fram och log ett trött leende. När han suttit i den mörka cellen hade han aldrig vågat tro att de skulle ses igen men nu när det faktiskt hände, kunde han inte sluta gråta.
"I missed you so much." Hans röst sprack lite och lite generat torkade han undan tårarna från sitt smutsiga ansikte. Han hade fortfarande färska sår i ansiktet så det sved lite av de salta tårarna.
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 15, 2016 23:59:35 GMT
Dmitry kunde inte riktigt släppa vad han gjort mot Ellis, visste att han skulle ta upp det många fler gånger men just nu lät han det försvinna från hans tankar. Istället fokuserade han på vad Ellis sa och de skador som han fysiskt hade just nu.
"I love you too and, damn, I've missed you more than anything" snörvlade han och log lyckligt genom tårarna. Han placerade en mjuk kyss i Ellis panna och strök honom lent över den smutsiga kinden. Även fast mannen försöka visa att han hade energi kunde Dmitry såklart se att så inte var fallet. Motvilligt släppte han Ellis för att kunna kränga av sig sin väska. I den hade han lite saker han fått från tysken för sina sår, men också vatten. Han drog upp Terrences jacka utan att direkt tänka på att den tillhörde honom och svepte den omkring Ellis. Han såg ut som ett vandrade lik och Dmitry ville ändra på det. Han placerade vattenflaskan i Ellis hand, i den fanns vatten från ån som de kokat och sen låtit kylas ner under natten.
"Drink this" viskade han och lade sina armar omkring omkring honom igen. Snörvlade till och torkade bort sina egna tårar med tröjärmen, han fick se till att skärpa sig nu.
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 16, 2016 0:12:56 GMT
Ellis log och lät blicken vila på Dmitry's ansikte. Han var verkligen det vackraste och bästa som han hade i sitt liv. Han hade haft tur som hamnat på samma arbetsplats som honom. Dock tyckte han det var lite lustigt då deras första, ordentliga konversation endast kom till pågrund av att Terrence get honom en rak höger i ansiktet.
"I got really scared when you didn't show up together with Terrence, you know," viskade han och ryckte till lite av att den andre rörde hans ansikte. Framför allt för att den var öm, fylld med blåmärken, sår och dylikt men också för att han fortfarande hade det inprogrammerat att bli misshandlad. Det skulle nog tyvärr sitta i ett tag. Han slappnade dock snart av, suckade djupt och gav Dmitry en kärleksfull blick.
"But I'm happy you're okay. And you're here." Han log tacksamt mot Dmitry när han tog över Ellis roll, den som tog hand om folk. Även om det inte var tjocka jackor dem hade, blev det genast varmare.
"Thank you," viskade han och var först nära på att tappa flaskan till en början men lyckades sedan få med sig en del av vätskan. Det hade trots allt varit länge sedan dem hade fått näring, som straff för att de vägrat svara på några frågor. Åtminstone var det något Ellis kände att han kunde vara stolt över. Han gav sedan tillbaka flaskan innan han trött lutade huvudet mot den andres axel, slöt ögonen då han kände sig trygg igen. Nu kunde inget mer ont hända dem.
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 16, 2016 0:27:16 GMT
Dmitry rynkade lite obekvämt pannan när Ellis nämnde att ryssen inte varit med och räddar dem. Han kände sig genast otroligt otillräcklig, han hade ju aldrig kunnat göra vad Terrence gjort och självklart kände Dmitry att han skulle ha varit där och hjälpt till.
"I... I was shot and I couldn't stand up straight. So he left me on the first night, to fo and find you instead. But wouldn't he's little toy been there to help me I would've been dead by now" mumlade han och strök långsamt Ellis över ryggen när han lutade sig mot Dmitry. Han förstod att han måste vara otroligt trött så ryssen tippade långsamt bakåt, tog med sig Ellis ner i liggande ställning och hjälpte honom upp på sin kropp, så att den skulle kunna användas som en varm madrass för honom.
"But I guess that you wouldn't be here if he didn't leave me back then" kom han tillslut fram till, då det var det enda som fick honom att ens överväga att förlåta Terrence handlingar. På ett sätt kunde han förlåta dem, men samtidigt hade det väl varit bättre att försöka få med sig Dmitry än att lämna honom för att dö.
Han såg till så att Ellis hade sitt huvud mot Dmitrys bröst, och att jackan låg lite som ett täcke över honom. Även om Dmitrys kropp nästan bara bestod av muskler nu så var den iallafall både mjukare och varmare än marken så han hoppades att det kunde hjälpa Ellis slappna av.
"Get some sleep now... I'll be right here when you wake up" sade han mjukt och lade sina armar om honom, höll honom emot sig. Han hade verkligen saknat att få krama om sin älskade, det fanns inget han hellre velat när han suttit ensam och frusit om nätterna. Nu när han äntligen fick det så kändes det nästan som att han drömde, att något så underbart som Ellis inte kunde finnas i en riktig värld.
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 16, 2016 0:43:06 GMT
Ellis rynkade bekymrat pannan och kände lite irritation lägga mark inom sig, över att Terrence lämnat honom där. Han hade lika gärna kunnat vara död vid det här laget, som han sa. Han förstod inte riktigt vad Dmitry hade menat med Terrence's "leksak" men bestämde snabbt att det var något att bry sig för en annan dag. De skulle ha massor med tid att talas vid dagen därpå, eller åtminstone när de var tillbaka vid lägret. I bästa fall skulle de få några dagars vila, kanske blev de till och med hemskickade efter vad som hänt.
"I'm just happy that you're alive," mumlade han när han hade huvudet mot den andres bröst. Det kändes skönt att kunna höra hans hjärtslag, även om det bara var svagt genom alla kläder. Det gav honom bekräftelse att den andre var där med honom.
"Promise? Promise me you won't leave me, not even for a minute," mumlade han, grep svagt tag i hans jacka. Han kände hur tårarna kom tillbaka men snabbt blinkade han bort dem. Rädslan att detta bara skulle vara en dröm och att Ellis sedan skulle vakna upp i cellen igen var alldeles för stor. Till en början kämpade han för att hålla sig vaken men till slut lyckades han slappna av och motvilligt somna.
|
|
|
|
Skog
Aug 16, 2016 7:51:16 GMT
Post by N. on Aug 16, 2016 7:51:16 GMT
Ett litet skratt undslapp ändå Terrence läppar han han hörde det där lilla "ho", han visste precis var Benji var på väg. Att bara få känna Benjamins andetag var något i sig. Att ha honom så nära igen gjorde Terrence knäsvag och han ville stanna här längre än bara en natt. Dock skulle han behöva släpa upp den skadade tidigt på morgonkvisten så att de kunde börja gå tillbaka. Det var ändå en lång väg och det skulle förmodligen ta längre tid med följet av två slagna soldater. Men de problemen fick han ta tag i imorgon. Nu ville han rikta sin fulla uppmärksamhet mot personen i sitt knä.
Det kändes ändå på något sätt skönt att de var just i de här rollerna. Han tvivlade starkt på att Benjamin eller Ellis skulle kunna gå igenom samma process som han gjort i bunkern. Kanske var det ändå bäst att den redan psykiskt skadade soldaten fick ta hand om allt dödande. Han hade ju egentligen ingenting emot det. Att se sina fiender stupa för att sedan kunna rädda de han älskade var en underbar känsla, men den skulle han nog hålla för sig själv ett tag. Visste att Benjamin blev rädd av att se honom sådär. Men det var som om han inte ens tänkte på att han var där. Han var någon helt annanstans, där man inte känner smärta eller sorg. Det var dit Benjamin kanske behövde gå just nu, för att inte känna sin smärta och kunna somna i hans armar.
"Go to your happy place Benji", viskade han lågt i den andres öra. Samma sak hade han upprepat för sig själv där han satt i skyttegravarna.
"Go to your happy place"
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Aug 16, 2016 8:43:11 GMT
När han satt där, halvt inne i sin sömn, tryggt förvarad av Terrence omfamning... Det var någonting som klickade. Någonting som fick honom att inse att detta skulle kunna vara den sista lugna natten på en lång tid. Insåg att om han knep käft nu och inte ens försökte låta mannen veta vad han tänkt på varje dag i den där kalla cellen kanske det skulle bli för sent på riktigt. Det fanns ändå en risk att de inte skulle klara sig tillbaka, skogen kanske kryllade av tyskar.
"Ter..." Viskade han lågt, hade ju lyssnat på hans uppmaningar och kroppen var redan på väg att släcka ner. "I hope you don't mind, but I've been falling for you" han log mycket svagt, kunde knappt fokusera blicken igen. Suckade tyst och grävde ner fingrarna i håret vid hans nacke. Fann en enorm trygghet i att kunna ta på honom, försäkra sig själv om att han var där. Att han inte försvann.
"And I can't help it" hans ord var nu trötta, utdragna. Det lät nästan som att han pratade i sömnen, vilket han mer eller mindre gjorde. Han sov ju till viss del redan. Började gradvis ge in mer för sömnen. Hade inte legat så bekvämt på otroligt lång tid och eftersom han var van vid kylan i cellen så blev det hundra gånger enklare att slappna av nu när han fick värme av någon annan. Så bara sekunder efter sitt svamlande var han helt borta, lyckligt svept av sömnen som fick smärtan att lindras, glömmas bort helt för ett tag.
|
|
