|
|
Skog
Aug 17, 2016 9:40:49 GMT
Post by N. on Aug 17, 2016 9:40:49 GMT
Terrence granskade Benjamin där han satt och åt. Det var tydligt hur ont han hade och om Terrence kunde bära hans skador skulle han göra det. Dock kunde han inte göra mer än att försöka få hem sin vän så snabbt som möjligt. Han flyttade lite närmare honom bara för att få känna hans närhet. Han kunde kanske inte uttrycka sin kärlek genom ord men han kunde i alla fall visa att hoppet inte var helt ute. Rädslan för att bli lämnad var större än den för det okända, för döden. En snabb blick lades på den andre soldaten och innan han återvände till att karva köttet från benen.
"As soon as we can", sa han som svar på Benjamins fråga. Han ville egentligen gå nu, inte slösa en enda sekund till. Men han tvivlade på att han skulle kunna få iväg både Benji och Ellis utan lite vila först. Han fick väl i värsta fall bära Benji så långt han kunde. Det skulle inte bli ett lätt uppdrag men det visste han redan. Sjukhussängarna väntade, de skulle få morfin, slippa smärtan. Terrence skulle inte ge upp fören han visste att de var i säkerhet igen.
För att bryta tystnaden som uppstod efter det han sa började han nynna samtidigt som han jobbade. Med en kännedom att Benjamin brukade lugna ned sig när han sjöng. Sången var bara någon gammal engelsk folksång som han lärt sig när han bläddrat igenom noterna. Den hade fastnat och nu kunde han den utan till. Melodin var väldigt lugnande och även om han kunde orden så räckte det med de små tonerna.
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 17, 2016 11:31:59 GMT
Dmitry log medan han besvarade den första kyssen som han fick. Han lyfte sin ena hand och kupade den omkring Ellis kind, höll kvar hans ansikte intill sitt. Sen slöt han ögonen och mötte upp även den andra kyssen, denna gången med något särade läppar.
Han hade som sagt verkligen saknat att kyssa Ellis, han kunde inte tänka sig något bättre och ännu en gång började han undra varför han någonsin riskerat att förlora Ellis på grund av att vara med någon annan. Mannen han kysste nu var ju den enda han ville ha, det spelade ingen roll ifall han varit sur på Ellis den kvällen för han var ju fortfarande det som Dmitry hade högst på sin önskelista.
Med armen som låg omkring honom kramade han Ellis lite närmare, var dock beredd på att notera alla tecken på att det gjorde för ont på den andre. Han njöt av den närhet han kunde få för tillfället, även om han såklart ville ha ännu mer. Men just nu fanns det viktigare saker att tänka på, som att faktiskt få hem Ellis, så Dmitry försökte att inte bli alldeles för medryckt.
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 17, 2016 11:57:09 GMT
För att slippa trycket på sina revben rullade han över på rygg och drog med sig Dmitry så han var över. Han såg dock till att han inte låg direkt på hans överkropp. Ellis log lite lekfullt och strök en hand över den andres kind, beundrade hans fina, fina ansikte. När han låg där ville han inte ens tänka på att behöva dra sig vidare, även om han behövde det. Smärtan var överväldigande men han gjorde ett bra jobb med att dölja det. Dock avslöjade nog hans kallsvett honom då han var alldeles blank i pannan, samt att han darrade lite. Knappt att det syntes.
"I wish I could stay here forever," mumlade han lite trött och log svagt mot Dmitry. Mest för att han inte orkade ta sig upp igen, än mindre gå därifrån. Sedan var det så lugnt där vid ån. Att återvända till kriget var ingenting han precis längtade efter. Skulle han skickas hem skulle det förmodligen bli till Southampton, hans hemstad. Tills han blev frisk åtminstone. Det ville han gärna heller inte.
"But I guess we should get moving as soon as possible, yeah?"
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Aug 17, 2016 12:04:12 GMT
Fan, helvete. Han svor långa ramsor i huvudet när Terrence kom närmare och senare började nynna. Benjamin kunde verkligen inte förstå hur, men den mannen verkade veta precis hur han skulle bete sig för att krackelera Benjis murar, för att komma åt hans hjärta och få honom att överge alla dina löften till sig själv. Britten fick honom att känna sig så speciell, som att han var värd uppmärksamhet trots att allt var skit. Självklart gav det Benjamin dåligt samvete med ens, som vanligt. Klandrade sig själv för att han låtit den dåliga sidan av sig själv ta över och försöka hålla sig borta. Började ju inse att det var näst intill omöjligt att hålla sig borta Terrence. Hur knasigt allt än lyckades bli mellan dem fanns fortfarande den där lusten, tilliten kvar. Som ett band han inte kunde klippa eftersom Terrence alltid letade sin väg tillbaka till hans hjärna.
När fasaden sänkts nästan helt kunde han inte rå för blicken som sneglade mot den andre mannen vid brasan. Log skyldigt men hastigt innan blicken sänktes igen. Skämdes ju för hur otrevlig han blivit när smärtan tagit det bästa av honom.
"Hey, I'm sorry for earlier..." Klämde han tyst ur sig, ville inte gärna peta i sitt egna sår men var faktiskt skyldig den andre en ursäkt.
"It just... It really hurts" han suckade något, kliade sig i nacken men insåg att till och med det gjorde ont så han slutade snabbt för att bespara sig så mycket smärta som vanligt.
|
|
|
|
Skog
Aug 17, 2016 13:36:47 GMT
Post by N. on Aug 17, 2016 13:36:47 GMT
Stämningen som innan varit så stel blev nu med ens spänd. Men inte spänd på ett negativt sätt. De båda gillade varann men det fanns inte rum för att släppa gardet. Så de fick stå på avstånd och bara se på varandra, snart skulle de vara nära. Det visste han.
Terrence vände upp sitt nedböjda huvud mot Benjamin och höll den fast på honom med ett litet leende även om den andre inte såg på honom. Han skyllde inte Benjamin för att han då och då var hård. Det måste vara hårt att se den man bryr sig om så mycket bli så förändrad. Det fanns inget han kunde skylla på honom. Det hela var något gemensamt. De behövde lösa det steg för steg, även om det tog tid. Även om kriget ständigt tog tiden ifrån dem så behövde de göra mer tid. Krossa lagarna i universum.
"Hey", Terrence avbröt honom och klappade honom smått på knät, ville inte låta handen ligga kvar av många anledningar, men främst för att den var ganska blodig.
"You don't have to apologize. All this talking, let's spare it for another time, okey?", hans ord var försiktiga, förvånade honom själv nästan. Sådana ord hade han inte uttryckt på länge.
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Aug 17, 2016 14:06:21 GMT
Benjamins blick höjdes igen, gav Terrence ett lite längre leende nu. Mannens ömma ord hade liksom tillbringat nytt hopp, visat att det fanns mycket av den 'gamla Terrence' kvar någonstans under allt det nya. Det om någonting var nog precis vad han behövde höra. Behövde inga löften, inget smicker, inga beröringar. Bara en bekräftelse att allt inte var förlorat ännu. Att han inte skulle ge upp utan att det fanns något att kämpa för. Under tiden av ständig tortyr hade det ju, hur mycket han än ville neka det nu, funnits ögonblick när han tvivlat på dem. Tvivlat på att de ens hade en chans. Var dock glad att han kunde bevisa sitt svaga psyke fel, att han kunde hålla kvar i någonting.
"Yeah, okay" han nickade instämmande och såg bort mot de andra kamraterna igen. Kunde knappt se dem, men kunde urskilja rörelser i alla fall. Fick dock anstränga sin överbelastade syn något otroligt för att lyckas med bara det. Kunde därför inte ens se vad de gjorde, men visste åtminstone att de var kvar. Hoppades innerligt att de hade löst allt mellan dem, eller i alla fall höll på att göra det. Hade ju sett i Ellis blick att han hatat hur de lämnat allt innan de särats. Önskade verkligen det bästa för dem båda och de verkade ju göra varandra lyckliga, fann det väldigt vackert även om han aldrig trott på att sådant inte höll för alltid. Hade ju sett hur hans egna föräldrars förhållande gått från vackert till hemskt på en mycket kort tid, och det var väl dels det som fick honom att inte ens vilja tro på kärlek. Terrence gjorde det dock ganska svårt, väcker ju misstankar om att han kanske kunde utveckla sådana känslor ändå.
"We should get going sometime today, huh? I mean, I don't want the Germans searching the place and finding us..." Spekulerade han oroat, började må illa av blotta tanken att bli funnen och på nytt bli fängslad. Kanske till och med behöva bevittna Terrence död om någon sett honom vara den som räddat dem. Blev nästan tvungen att svälja maginnehållet igen när tankarna gick åt det hållet.
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 17, 2016 14:36:37 GMT
Dmitry lät Ellis rulla över, men han höll såg till att hålla sig själv en bit ovanför den andre för att helt enkelt undvika att krossa honom. Dmitry var ju ganska mycket större, speciellt nu när Ellis tappat vikt, plus att han inte ville skada honom ännu mer eller hindra något från att läka.
Ryssen lyssnade på hans ord, drog in ett djupt andetag och nickade. Han vände upp sin blick mot Ellis igen, han kände sig inte särskilt glad över att behöva lämna det här nu när Ellis fått dem att stanna "fem minuter till". Han skulle ha sagt nej till det ifrån första början, då kanske det skulle varit lättare att slita sig. Men han visste ju mycket väl att det stämde så han suckade bara och nickade.
"Yeah, but you still need some food before we leave" påminde han och klev försiktigt av den ömtåliga kroppen. Dmitry hjälpte Ellis upp på fötter innan han gick bort och klädde på sig det han tagit av, alltså sina strumpor och skor. Han drog också på sig sin jacka och plockade upp det blöta linnet. Han fick vrida ur det över vattnet innan han vek ihop det och stoppade ner i väskan, man visste ju aldrig vad det skulle kunna användas till.
"Are you comming?" frågade han Ellis och började långsamt att backa bort mot elden och de övriga soldaterna.
|
|
|
|
Skog
Aug 17, 2016 14:43:58 GMT
Post by N. on Aug 17, 2016 14:43:58 GMT
Det där leendet som Terrence fick fyllde honom med en värme. Den spred sig genom hela hans kropp och fick hans hårda jag att mjukna upp aningen. Det var så längesedan som han varit nära Benjamin såhär, det kändes som om de var tillbaka vid köksbordet på Edworth där smärta inte fanns och tiden inte spelade någon roll. Deras förhållande behövde jobb, mycket jobb. Men det visste han redan.
När Benjamin bröt kontakten mellan dem byggdes muren dock upp igen. Terrence behövde bita ihop för att kunna få med sig gruppen. Han kände sig som deras hjul, deras motor. När de inte orkade gå längre tog han hand om dem. Även om de kanske hatade att han pressade de såhär mycket så spelade det ingen roll. De fick hata honom så mycket de ville så länge de inte dog. För om Terrence hade chansen att rädda sina vänner tänkte han göra det även om priset var hårt.
Terrences blick vändes mot kärleksparet långt där borta och han skakade på huvudet i ett fnysande.
"If we can get the fish out of the water.." mumlade han och började plocka ihop sina grejer.
"They will search it, we should have left hours ago but I know that you and Ellis are wounded, but if you feel ready then let's go".
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Aug 17, 2016 15:24:45 GMT
Han kunde inte låta bli att skrocka tyst, kunde nästan känna hur jobbiga Terrence verkade tycka att de andra två var. Men det måste ju också betyda att de måste vara smas igen - och dessutom visa det ganska väl. Det gladde honom, att de inte var ovänner nu när de fått tid att tala. Fann det även roande att beskåda Terrence reaktion på det hela.
"I'm okay" det var väl inte så sant precis men han tänkte minsann bita ihop och släpa sig själv om det så skulle behövas. För stanna här och bli upptäckta tänkte han undvika till alla pris.
"At least I'm ready, I want to leave" rättade han sig och nickade. Sneglade återigen mot silhuetterna av de andra två och funderade tyst för sig själv. Hoppades att de också skulle vara villiga att röra sig annars skulle det bli knivigt och inte alls speciellt trevligt.
"Should we pack up and get them going then?"
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 17, 2016 16:39:43 GMT
Det var lite vingligt att resa sig upp men det gick till slut. Smärtorna fick honom dock att vilja krypa ihop till en boll igen, gråta och skrika men han tvingade på sig ett leende och drog ett djupt andetag. Dem skulle klara det, bara lite till så var dem tillbaka igen. Då kunde Benjamin och han få ordentlig vård och sedan... Han drogs hastigt ur sina tankar när han upptäckte att han endast stått stilla på stället en stund. Han vände huvudet åt Dmitry's håll och viftade lite med handen.
"Yeah, sorry." Han log ursäktande mot sin vän innan han långsamt började halta tillbaka mot de andra. Förmodligen hade Ellis gjort dem ännu mer sena, de såg inte supermuntra ut. Någon väska eller några vapen hade han inte kvar, allt det hade tyskarna tagit ifrån honom. Så det enda han behövde bära på var sig själv.
"I'm sorry for the delay, shall we?" Han log lite försiktigt mot Benjamin och Terrence, torkade diskret svetten från pannan. Nu gällde det bara att inte sakta ned dem andra.
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Aug 17, 2016 17:50:19 GMT
Benjamins blick riktades snabbt mot Ellis när han kom närmare, blev tydligare framför hans ögon. Nickade lite och gav honom det hastigaste av leenden innan han med möda och näppe lyckades resa sig utan hjälp av någon. Ville väl visa att han skulle klara att gå själv. Frågan var väl hur långt det skulle ta innan han skulle behöva stöd dock.
"We better get moving at once" instämde han och försökte samla sig själv, bita ihop genom smärtan som envisades med att ila igenom honom. De hade inte tid för sånt nu, var tvungen att skynda sig innan alla skulle få skott i skallen.
"C'mon" han hade vänt sig mot Terrence nu och gestikulerade halvstressat åt honom att också resa sig. Blev bara mer och mer paranoid att någon tysk stod och lurade bakom träden för varje sekund han tänkte på det.
|
|
|
|
Skog
Aug 17, 2016 20:58:06 GMT
Post by N. on Aug 17, 2016 20:58:06 GMT
Terrence var ju redan klar och när Benjamin gestikulerade åt honom höjde han lite på ena ögonbrynet och gav honom en smått irriterad blick. Han hade varit redo att gå i flera timmar. Dock reste han sig bara upp utan att säga något mer och gick fram till sin vän för att erbjuda stöd. Han hade funderat på att bära sin kamrat på ryggen men det kanske verkade lite nedvärderande, eller det är vad han själv hade tyckt om han skulle blivit erbjuden en tur på någons rygg.
Det svarta vapnet bar han framför sig, eller mer höll i det. Han var beredd att använda det vilken sekund som helst. Därför skulle det varit lättare om Benjamin var på hans rygg istället för hängande över hans axel men Terrence hade inte planer på att säga erbjudandet fören han var helt säker på att Benji verkligen behövde det.
"We'll stay close to the river but not too close. We don't want the water to hide other sounds lurking in the woods".
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Aug 17, 2016 21:13:24 GMT
Benjamin sänkte snabbt svansen mellan benen som en skamsen hund när han verkade ha förolämpad Terrence. Förstod först inte hur men insåg att det måste varit hans stressade försök att uppmuntra honom att resa sig. Men det var ju inte som att han blivit erbjuden att gå därifrån tidigare och bedövad av sin smärta hade det inte precis hunnit passera hans tankar. Så på ett sätt tyckte han inte att Terrence hade någon rätt att vara så arg som hans ögon avslöjade på honom. Men vad visste Benji, förmodligen hade väl mannen bra motiv. Hade inte alla det? Benjamin var ju oftast den som fick skulden av saker när det kom till kritan. Nu suckade han bara tyst, alldeles för trött för alla dessa tankar. Kanske överreagerade han bara för att smärtan gjorde honom så grinig och lättstött. Förmodligen.
Snart blev han erbjuden det där stödet han tänkt visa att han inte behövde, men förmodligen gjorde han ju det. De skulle kunna röra sig betydligt snabbare om han hade stöd och de behövde all tid de kunde få för att hinna därifrån.
"Okay" var det enda han sluddrade fram, litade fullt ut på att Terrence hade koll på läget för han själv orkade inte ens tänka på konsekvenserna av deras handlingar. Var ärligt talat oerhört tacksam över att ha Terrence där; till och med tacksam att mannen hade den där kalla muren uppe. För det fick dem att göra handling av ord, ledde saker framåt, räddade bokstavligen livet på dem och var ett större stöd än han insett tidigare. Hade dem alla varit lika stora vrak som Benji själv hade de ju dött för länge sedan. Skrev därför en mental notering att tacka Terrence för allt han lyckats göra när det här skulle vara över. Det blev hans nya mål. Skulle minsann överleva för att kunna tacka honom och gengälda tjänsten på alla sätt möjligt.
Han vände blicken mot de andra två igen. Försökte avgöra om de var redo att gå.
"Shall we?" Han väntade inte ens på svar nu, började prövande att gå med Terrence stöd som hjälp. Klarade det förvånansvärt bra ändå, även om han kände sig otroligt obekväm i och med att han kände sig som en börda på mannen. Hade nog aldrig känt sig så mycket ivägen, men var oerhört tacksam att Terrence inte bara struntat i honom och låtit honom försöka kämpa genom det själv. Ännu en sak han måste tacka honom för en dag.
|
|
|
|
Skog
Aug 17, 2016 22:11:49 GMT
Post by N. on Aug 17, 2016 22:11:49 GMT
Terrence var snabb med att följa efter Benjamin. Han höll hans vikt mot sig och visste att de inte skulle kunna gå så snabbt åt gången. De skulle förmodligen behöva vila då och då och den tanken var inte direkt positiv. Tyskarna praktiskt taget ägde den här skogen och varje stop skulle vara en livsfara. Terrence kunde döda men han visste inte om de andra kunde det. Dmitry verkade ju vara värsta fredskämpen och med tanke på de andras reaktion i skyttegravarna tvivlade han på att de var kapabla till sådana massmord som de kanske skulle få utöva i skogen. Dessa tankar sänkte förstås Terrences humör, hans hopp. Det kändes som om han var den enda som faktiskt gjorde någonting medan de andra bara slappade. Inte ens ett tack hade han fått från Dmitrys sida. Bitterheten växte.
Paranoian kröp sig upp längs Terrences rygg och han började snart inta jaget som han var ute på fältet. Varenda ljud fick honom att vända på huvudet och greppet om handvapnet blev bara hårdare och hårdare tills knogarna vitnade. Ljudet från strömmen hjälpte knappast. Det var som en motorväg mitt ute i skogen som dränkte alla andra ljud. Den forsade snabbt framåt, aggressivt.
"We should just build a raft or something", sa Terrence skämtsamt, eller tja, så skämtsamt som det kunde låta från en person som knappt visade glädje.
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 17, 2016 22:42:29 GMT
Dmitry visste att Terrence och Benji hade trubbel i paradiset, det syntes långa vägar. Plus att han hört, och sett, dem skrika på varandra den där kvällen i lägret när Dmitry själv blivit lämnad. Han hade uppfattat att Benjamin inte direkt gillade hur Terrence var så hård och känslokall, eller något sånt. Dmitry visste ju inte i detalj men det var tydligt att det som de löst den kvällen hade lyckats trassla till sig igen. Och eftersom Dmitry inte var något stort fan av Terrence, speciellt inte efter att han insett att mannen låtit Benjamin ta skulden för den där dekorationen. Enligt Dmitry förtjänade Benji otroligt mycket mer uppmärksamhet ifrån Terrence, speciellt nu när han såg minst lika död ut som Ellis. Hade Dmitry inte lovat sig själv att inte flirta med någon annan än Ellis så hade han definitivt närmat sig Benjamin bara för att visa Terrence att kärlek var viktigt för att man skulle klara av fälten, för att man inte skulle ge upp utan kämpa.
Han fnös nästan till när han såg att Terrence inte gav något mer stöd än en arm till Benji när de började gå. Efter en liten bit kunde han själv se hur hans älskare blivit trött så han stannade.
"You should get on my back" sade han, tillräckligt högt för att Terrence skulle kunna höra det. Dmitry ville visa honom hur man tog hand om den man tyckte om, att det inte gick att slå av och på sin kärlek för någon. Dmitry var inte dum utan han kunde ju se hur deras förhållande tärde på Benji, men också den här promenaden. Han skulle aldrig klara hela vägen tillbaka, precis som Ellis inte skulle det, och det var dags för Terrence att lägga i nästa växel i deras förhållande för överlevnad handlade inte bara om att spana efter och sänka fienden.
Dmitry böjde sig ner lite och signalerade strängt åt Ellis att hoppa upp, inte en chans att Dmitry tänkte fortsätta låta honom gå sådär. När han väl fått upp Ellis på sin rygg tog han upp sitt vapen och laddade det, höll sig redo om det skulle dyka upp någon bakom träden.
"You just stay awake and tell me if you see or hear something" bad han Ellis och gjorde honom på så sätt till sina ögon och öron, Dmitry fick fokusera på att inte trampa fel och vara redo med sitt vapen.
|
|
