|
|
Post by N. on Aug 7, 2016 10:15:02 GMT
Efter att ha genomlevt skriken från köket, blåmärkena på sin systers och mors kroppar och deras nedslagna blickar kände Terrence igen när någon försökte dölja något från honom. Han hade lärt sig att folk ser ut på ett visst sätt när de hade upplevt något som de kände att de behövde dölja. Hans mor försökte gång på gång dölja vad fadern gjort mot henne. Hon kom alltid ut från köket med en lång kofta på sig, händerna över ansiktet och blicken nedvänd. När han frågade vad som var fel vände hon upp blicken och gav honom ett litet leende, glädjelöst. Men hon log för att säga att hon var okej, så att den nioåriga Terrence inte skulle trotsa sin far. Han var redan i den åldern väldigt överskyddande och hon visste att han kunde hamna i trubbel om hon sa något. Därför vände hon bara ned blicken och fortsatte göra sina sysslor.
Precis den blicken hade Benjamin nu. Han kunde nästan se sin mor i honom och tanken skrämde honom. Något hade hänt.
"Benji...?", sa han försiktigt och ställde ned sina böcker på bordet. Han närmade sig försiktigt, inga snabba rörelser, ville inte uppfattas som det hot han varit dagen innan.
"Everythings fine mate?", samma ton. Han lade en försiktig arm runt den andres axlar och guidade honom till bordet där han kunde sitta ned. Att stå upp i ett sånt här tillstånd var aldrig bra. Världen gungade allt för mycket.
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Aug 7, 2016 10:39:43 GMT
Han nästan hoppade till av överraskning när han hörde sitt namn och sedan blev berörd, såg storögt upp på Terrence som nu var så nära. Fick svälja hårt flera gånger, känder hur allt bubblade upp igen. Han hade aldrig klarat av att bli frågad hur han mådde, blev alltid så känslosam och brast. Så fort han nu fick frågan om allt var bra hotade hela hans existens att bryta ner. Förblev därför kämpande tyst tills han placerats vid bordet. Vägrade fortfarande möta killens blick, visste att allt skulle brista om det skulle hända.
"I'm fine" pressade han fram och nickade. Tog ett djupare andetag och fuktade långsamt läpparna, började nervös pilla med sina fingrar. Fäste blicken på dem för att hålla den i styr.
"I'm just fine..." Rösten hotade redan med att vaja, kände hur hela insidan blev alldeles hysterisk. Som om han skulle kunna börja störtgråta och hyperventilera vilken sekund som helst. Det var väl det som hände när man förtryckte sina känslor från ett trauma; förr eller senare skulle man bryta ner ändå.
|
|
|
|
Post by N. on Aug 7, 2016 10:49:37 GMT
Benjamins beteende tydde väldigt tydligt på att han döljde något. Det fanns knappast någon situation där uttrycket "I'm fine" användes om den inte var för att undanhålla en traumatisk upplevelse eller sinnestillstånd.
Terrence satte sig på stolen bredvid, sköt den närmare den andre och lutade sig över bordet.
"Benji..", sa han lugnt och tog ett djupt andetag.
"I've lived all my life with an abusive father. My mother always said that everything was fine but I could see in her eyes that she was lying", han pausade ett tag och försökte fånga tjänarens blick.
"It's never good to keep a secret inside you. It's better to talk about it, even if it's hard", han placerade sina händer över den andres och såg på honom med en orolig blick.
"We can go outside if you want to, or to your room. Just, talk to me".
Han önskade att han kunnat prata med sin mor innan hon dog och om nu ett krig var påväg ville han inte avsluta deras förhållande på dåliga villkor.
|
|
|
|
Post by kevuttsan on Aug 7, 2016 11:07:03 GMT
Benjamin drog återigen efter andan, och denna gången hördes det hur darrig han var. Fan. Terrence tryckte på precis alla knappar som behövdes för att bryta ner honom.
"I-I..." Han tillät tillslut sin blick att möta Terrence, avslöjade de uppsvällda ögonen som på nytt blivit alldeles glansiga och redo att fälla en hel flod tårar.
"He thinks it's me" pep han tyst, knappt så att man hörde vad han försökte säga. Lät desperat en av händerna, som nu var beskyddade av Terrence händer, greppa tag i mannens handled. Behövde någonting som försäkrade honom om att han var kvar i köket, att det fortfarande var verklighet. Och tyvärr var det inte en hemsk dröm, han satt verkligen där, på god väg att börja störtgråta och göra bort sig igen. Men han var inte dum, visste att folk kunde höra dem om de satt kvar där och pratade.
"Can we please go?" Han såg bedjande på Terrence, killen hade redan öppnat honom - det fanns ingen anledning att inte försöka berätta nu. Fast det tog emot, som fan tog det emot. Ville inte att Terrence skulle ha det på sitt samvete, men klarade heller inte av att hålla käft längre. Vad Terrence än sa skulle Benjamin ändå inte tjalla, inte en chans. Hoppas han visste det. Bara han inte fick panik, tänk om han skulle få panik - om han skulle ta ut den paniken på Benji, precis som han gjort på Dmitry igår?
Han reste sig upp, nu alldeles darrig i benen av nervositet. Hade en extrem beslutsångest över vad han skulle göra, hur mycket han verkligen skulle avslöja.
"We can go to my room..." Tillade han lågt, tuggade frenetiskt på sin underläpp medan han fortfarande hade ett blodigt krig mot gråten som var på väg att explodera fram.
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 7, 2016 11:33:07 GMT
Till Ellis förtjusning hade redan någon förberett kaffe så det var bara att hälla upp. Han såg Benjamin och Terrence där inne också men läste situationen lite och förstod att han skulle hålla sig undan. Så han gjorde sitt bästa med att vara tyst och inte störa. Ellis sträckte sig upp för att nå kopparna på hyllan men det slutade med att han fick använda pallen. De flesta kopparna höll på att diskas men fick turen nog att få en av de finare, mer rena. När han hällt upp sin kopp kaffe, slog han sig utmattat ned på en av stolarna vid bordet. Han hade inte suttit ned på timmar så det ögonblicket gjorde honom på mycket bättre humör, tillsammans med kaffet såklart. Han drack det svart och gärna starkt men det som bryggts fick duga, det var fortfarande varmt trots allt.
Eftersom tidningen lämnats kvar och Dmitry redan var borta, tog han sig friheten att bläddra lite i den. Dock slängde han snabbt bort den då alla rubriker gjorde honom illamående och gav honom ångest. Allt pekade mot ett krig och som han tidigare berättat för Terrence så skulle han aldrig bli redo för att gå ut och dö.
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 7, 2016 11:50:47 GMT
Efter att ha gått upp och serverat familjen, som såklart undrade var tidningen var, så var han tillslut nere i köket igen. Hans hand, eller snarare fingrar, gjorde fortfarande ont eftersom han inte tagit hand om det men han gjorde inte det nu heller. Nu när familjen satt lugnt och stilla och åt så kunde Dmitry ta en liten paus, även om han egentligen tagit en paus med Ellis i korridoren tidigare.
Uppe i matsalen hade han inte riktigt hållit fokus och han hade fått be lord Phillips upprepa sig några gånger när han talat till Dmitry, något som gjort att han fått en liten utskällning på vägen ner till köket.
"I promise I'll be more focused" sa han snabbt till tjänaren som följt med honom upp. Han stod ju fortfarande över Dmitry och såg till att han skötte sig som han skulle. Tjänaren hade gett honom en sista tillrättavisande blick innan Dmitry slutligen kunde slappna av igen. Dock låg tankarna på vad han gjort mot Ellis, och under tiden han serverat familjen kom han underfund med att han skulle behöva rätta till sitt misstag.
Dmitry log svagt för sig själv när han fick syn på Ellis i matsalen och efter att ha tagit sin egna kopp kaffe slog han sig ner mitt emot honom och höll ut sin hand över bordet.
"I don't know what to do with it, but it hurts" sade han långsamt och lite försiktigt, han visste inte riktigt vad Ellis kände just nu så det var nog bäst att vara lite blyg. Dmitry såg till att sopa undan lite av sitt skådespel och blotta den andra sidan av sig själv, den något vänligare. Det var dock några andra tjänare längre bort vid bordet så Dmitry ville inte visa hela sig själv.
"Can you help me?"
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 7, 2016 12:10:09 GMT
Ellis som var djupt inne i sin egen värld märkte inte av Dmitry förrän hans hand kom inom hans synfält. Han lyfte långsamt blicken men sänkte sedan den kort efter till handen som behövdes tas hand om. Han tog tag i den med varsamma händer och synade den lite innan han försvann bort till ett skåp. När han kom tillbaka hade han med sig en tub salva som han försiktigt satte på blåsan och runtom, för att svalka. Egentligen borde Dmitry ha sköljt det under kallt vatten direkt men det steget kunde dem hoppa över nu när det gått en tid. Efter det lindade han om fingret med tunt bandage, dock inte för hårt så blåsan ej skulle ta skada.
"There, good as new," sa han när han var klar och packade ihop grejerna, la dem till sidan. "Try not to harm the blister, it will make it harder to heal, yeah?" Han klappade Dmitry lätt på handen med sin egen och log svagt mot honom.
"And even if it hurts, don't use ice to cool it. It does more harm than well." När Ellis inte hade mer att säga drog han åt sig tidningen igen. Troligen fanns det något mer att läsa där i än om det potentiella kriget som höll på att bryta ut. Dock kände han alltid en klump i halsen, hur mycket han än fokuserade artiklarna som handlade om annat, typ skattehöjningar och sånt.
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 7, 2016 12:30:21 GMT
Dmitry kände hur han fylldes av både någon sorts hopp och även värme när Ellis faktiskt började att plåstra om honom. Han satt halvt framåtlutad under tiden och fokuserade på vad Ellis händer gjorde. Det var gulligt av honom att han var så beskyddande, men Dmitry antog att han inte var den enda som kunde få såna behandlingar från Ellis.
"Thank you, and tell me if I can return the favor" mumlade han och gav honom ett av sina charmiga leende innan han långsamt drog åt sig handen igen och började dricka av sitt kaffe. Nu när handen var omplåstrad så låg problemet ännu en gång vid hans näsa, precis som Benji föreslagit kanske det skulle vara bäst att se en läkare.
När han såg på Ellis hur han reagerade på tidningen tog han den snabbt ur hans händer och la den åt sidan igen.
"You shouldn't read about that."
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 7, 2016 12:46:59 GMT
Ellis log svagt mot Dmitry och skakade på huvudet. Han gjorde det trots allt bara för att ta hand om sina kollegor, vänner eller inte.
"It's nothing, don't worry about it," sa han och räckte sedan över tuben med salva till honom.
"For your nose." Den hade märkbart blivit mer svullen och salvan kunde inte göra mycket mer än att svalka. Sedan fick Dmitry välja själv hur han tänkte gå till vägas. Ellis drack upp resten av sitt kaffe och reagerade knappt när tidningen rycktes ur hans händer. Han tyckte det var lite otrevligt gjort men han sa ingenting. Det var väl lika bra, annars hade han bara gjort sig mer och mer ängslig.
"Are you scared, Dmitry?" frågade han tyst, nästan som en viskning och vilade hakan i handflatan medan han tittade på den andre, synade honom upp och ned så gott det gick när de satt ned. Han verkade inte som en rädd person men när ett krig låg och lurade borde väl även de modigaste bli nervösa?
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 7, 2016 13:16:17 GMT
Dmitry tyckte inte att den andre verkade särskilt ledsen eller arg på honom för tillfället, men samtidigt så såg Dmitry inga tecken på vad han ville se. Han ville känna att Ellis iallafall ville ha honom där, uppskatta honom eftersom det var något som väldigt få gjorde. När han fick tuben så tog han emot den, såg dock medvetet till att röra Ellis hand lite väl länge utan att dra undan. Han la tuben i sin ficka för att kunna använda senare, sen såg han upp igen när han fick en fråga.
Skulle han vara ärlig så hade han inte tänkt så mycket på kriget, hade mest låtsas som att något sånt inte skulle hända honom. Så frågan gjorde honom lite förvånad, han var inte beredd på en sån fråga. Plus att han tyckte att den var ganska personlig då den drog upp ifall han hade mod eller inte.
"Scared?" upprepade han tyst för sig själv och funderade på saken. Skulle han plockas in i ett eventuellt krig skulle han självklart bli rädd, skräckslagen, iallafall på insidan.
"I don't really want to think about that before the war comes, it would make me too unstable" svarade han kort och harklade sig lite. "I try not to worry too much, and you shouldn't either." Dmitrys tankar vandrade iväg till upploppen i Ryssland, hur han sett sina föräldrar bli mördade. Han blev genast illa till mods när han tänkte på hur han skulle få se folk dö framför honom igen, behöva höra de där pistolskotten och se patroner genomborra hjärtan. Han reste sig med ett ryck och gav Ellis en ursäktande blick.
"Excuse me, I need to take a smoke" mumlade han och försvann ut genom dörren till tjänarnas lilla bakgård, dit alla leveranser kom. Han hade inte kunnat stanna där inne om han tänkte på sånt, för han tänkte inte visa sina svaga sidor för någon.
|
|
|
|
Post by N. on Aug 7, 2016 13:29:30 GMT
En våg av skuld sköljde över Terrence och för några sekunder var han säker på hur han kunde känna saltvattensmaken i munnen, som om han fått en kalsup. Han hostade till, överväldigad av situationen, av den illusion som gått genom hans hjärna. Den kändes lite för verklig för att inte kunna vara där, men han gjorde sig säker om att han var i rummet genom att gripa tag i Benjamins händer.
"Come", sa han kort och drog med sig betjänten upp på fötter. Att behöva välja mellan en kollega som han knappt kände och sin syster borde egentligen inte vara ett särskilt svårt val. Benji såg däremot ut som om han ville dö så skuldkänslorna gnagnde i honom, lämnade en klump i halsen, andnöd.
> fortsättning sovsal
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 7, 2016 13:42:11 GMT
Ellis vilade blicken stadigt i Dmitrys ansikte och log snett. Han förväntade sig inte att han skulle öppna upp sig för honom men han ville gärna ha någon att prata med det om, annars skulle han bryta ihop före eller senare. Han följde lite halvhjärtat de andra två tjänarna med blicken men vände tillbaka den till Dmitry när dem lämnat rummet.
"It's okay to be scared, you know," sa han och snurrade med koppen i händerna.
"I know, but it's impossible. I'm so..." Han avbröt sig själv innan det blev för mycket. Han skulle hålla det professionellt, hade han intalat sig själv. När Dmitry reste sig upp tvekade han inte en sekund innan han följde med ut. En nypa frisk luft skulle sitta fint.
"You alright? You look a little pale there." Han ställde sig bredvid den andra och höll handen på hans axel med en frågande blick. Han hade rest sig upp så plötsligt.
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 7, 2016 17:50:09 GMT
Det hade gått ett par veckor sen Dmitrys näsa blivit knäckt och den hade börjat återhämta sig. Det syntes inte särskilt mycket längre om man bortsåg från lite rodnad, dock så gick det ilningar av smärta genom hans näsa upp till huvudet om man råkade komma åt den på något sätt. Han hade varit hos en läkare och fått ett bandage, som nu var borta, och några smärtpiller att ta i nödfall.
För tillfället satt han och putsade skor i tjänarnas matsal, hade radion påslagen för att få någon typ av sällskap. Ingen annan verkade direkt vilja prata med honom, som vanligt, och Ellis fanns inte i närheten. Och eftersom han fortfarande inte löst sin dispyt med Terrence, även om den kanske svalnat lite tack vare att de inte pratat med varandra(??), så kunde han knappast prata med honom heller. Benjamin var inte ett alternativ eftersom Dmitry fortfarande skämdes lite över hur hårdhänt han varit när han satt dit pojken för stölden. Nu när han fått sin befordran blev han ännu sämre till mods och undvek därför gärna att prata med Benjamin.
Dmitry lyssnade bara med ett öra på radion men när nyheterna kom igång spetsade han öronen lite. Det hade ju varit oroligheter ganska länge nu och Dmitry hade långsamt börjat vänja sig vid att höra dem. Dock hade inget kunnat förbereda honom för vad han fick höra. Nyheten om skotten gjorde att det genast kändes som att någon satt och kramade om hans strupe, pressade på hans lungor. Ångesten vällde upp i honom och han fick släppa vad han höll i för att sluta skaka så mycket. Den ena skon föll i golvet, något som gjorde att en av de andra tjänarna genast var framme vid honom och skällde ut honom.
Fortsättning i korridoren >
|
|
|
|
Post by hannahpanna on Aug 8, 2016 22:45:38 GMT
Ellis hand darrade våldsamt men han lyckades till slut på något sätt knyta sista knuten. Smärtan pulserade i handen och han bet sig hårt i kinden för att försöka balansera ut den. För upptagen med att ha ont märkte han inte Dmitry förrän han satt sig mitt emot honom. Han stängde snabbt sin hand och förde undan den innan han mötte den andres blick. Den var trött och ganska likgiltig, dock kunde man även se sorg i hans kristallblå ögon.
"I don't," svarade han även om det var uppenbart att han ljög. Han grimaserade lite och fortsatte sedan att skrubba sina sår med en trasa dränkt i alkohol. Det var värst på i hands handflata men också knogarna hade fått sår.
"I'm sorry you had to see me like that tonight." Han tänkte dock inte be om ursäkt för Jacob, hur mycket Dmitry än tyckte om eller älskade honom. Ellis visste ju inte. När han var klar med att plåstra om sig själv lade han undan sakerna till sidan och tittade upp igen.
"Coffee?"
|
|
|
|
Post by pr1nc3ss on Aug 8, 2016 22:58:28 GMT
Dmitry blev förvånad när det helt plötsligt var Ellis som sa förlåt, han tyckte inte att det var rätt så hans rynkade pannan och skakade på huvudet.
"You did nothing wrong, Ellis" förklarade han, eftersom det var sant. Att han slagit till Jacob hade såklart inte varit det bästa alternativet för Ellis, men han skulle ändå inte tracka sig själv för det. Om man jämförde med alla andras uppförande under kvällen så var Ellis trots allt en av de bättre.
Frågan om kaffe gjorde honom också förvånad, han hade förväntat sig att Ellis skulle vara mer avvisande och kylig eftersom det var sån Dmitry hade varit ifall han var i den andres position. Men han insåg långsamt att Ellis inte var son han själv, att underbutlern hade ett större hjärta och fortfarande det där lugnet. Det smittade och fick Dmitry att slappna av, kanske skulle han kunna få ännu en förlåtelse? Han tackade dock nej till kaffe, tänkte att det kanske inte var bra att dricka annat än vatten ikväll.
"I'm really sorry about what happned, everything. I've been a bit fucked up today and I just... I'm sorry, alright?" började han och insåg att han ännu en gång kommit med en otillräcklig och dålig ursäkt. Han kunde aldrig erkänna rakt ut att han gjort fel, han skyllde alltid på annat.
"I'm not in love with him, he's pretty much nothing to me compared to you. I know that it sounds completly stupid but we're just friends. A friend that I seeked comfort in, if you know what I mean..."
|
|
