Köket / tjänarnas matsal

Dmitry var inte riktigt beredd på att den andre skulle börja gråta, senast någon gråtit för honom var när han försökt trösta Benji. Han hade dock sett i Ellis ögon redan innan att det var något mer än bara alkoholen som var problemet, och Dmitry kände hur det stack i honom när han förstod att han kunde vara problemet.

Långsamt reste han sig från sin plats igen för att gå bort till Ellis. Han lät mannen stå kvar med ryggen emot medan han stod någon halvmeter bort, han vågade inte röra Ellis ifall det skulle göra honom upprörd. Men fan vad han ville röra honom, han ville trösta honom och sopa bort alla hans problem.

"It's not fine. I was a jerk to still keep him while I uhm... Flirted with you. It wasn't right and I really wish that you can forgive me, because I need someone like you to stay with me" nästan viskade han, det var så tyst om man bortsåg från kaffet som höll på att bryggas. Långsamt tog han ett steg framåt, lade en hand på Ellis axel och kramade om den lite lätt, ville att han skulle vända på sig så Dmitry fick se honom igen.

"I never meant to hurt anyone, but I did. And I actually don't diserve more chances but, please, I don't want to loose this... Whatever it is." Vid det här laget hade Dmitry helt fällt ner sina murar. Det var ju bara Ellis i närheten och något med den mannen var en sorts frizon, ett ställe dit Dmitry kunde gå och få vara sig själv utan att ångesten och minnena kom tillbaka.

Dmitry gillade inte vad han fick höra om vad den andre känt, han visste att det var svårt att vara ett andrahandsval eftersom han själv gått runt i flera år utan att vara ett val för någon alls. Ellis hade dock kommit och ändrat på det, fått honom att känna sig speciell och värd att ta hand om. På ett sätt var det konstigt att de inte hittat varandra tidigare, att de hade gått flera år utan att undersöka varandra närmare. Men antagligen var det Dmitrys fel, han och hans spydiga sätt fick ju folk att hålla sig borta.

När den andre vände sig om log han väldigt svagt, lyfte en hand för att fösta en av Ellis hårslingor bakom hans öra. Hårstråna var så mjuka under hans fingrar att han genast ville gräva ner alla tio i hans frisyr, men han lät bli och sänkte handen igen.

"You were never a second choice, I promise. I just wasn't sure that you wanted to be an option for me, and I didn't want to be alone if I left him" mumlade han medan han försiktigt placerade en arm omkring hans midja och drog honom lite intill sig så att deras kroppar snuddade vid varandra, mer än så vågade han dock inte. Han tyckte att hans ursäkter lät fåniga, men de var sanna och han hoppades att Ellis på något sätt skulle förstå, även om han inte känt samma saker själv någon gång.

"I won't see him again, even if he would want to see me" lovade han tyst. Det kändes som att han gick på glas, han ville inte trampa fel och bli bortstött. Han ville undvika de vassa skärvorna och inte blöda något mer, han ville trampa rätt och komma närmare sitt mål - Ellis. Han flirtade inte längre med mannen bara för att han ville ha uppmärksamheten, som det varit första gången, det fanns definitivt något mer som Dmitry ville uppräcka.

För en kort stund hade Dmitry glömt bort att han trillat på vägen hem, så när Ellis undrade ifall det gjorde ont förstod han först inte riktigt vad som menades innan han långsamt skakade huvudet. Det sved lite men vad spelade det för roll just nu? Han njöt av den plötsliga närheten som blivit mellan dem, kanske var det alkoholen som fick dem att våga lite mer än vanligt. Eller så var det bara spänningen av att vara ensamma som skapade det, det där som liksom fick luften att vibrera mellan dem.

När han fick en puss i mungipan log han svagt innan han lyfte sin ena hand, lade fingertopparna fjäderlätt under hans haka och lyfte upp den samtidigt som han höll hela ansiktet stilla.

"You need to learn where my mouth is" retades han, även om han såklart förstått att Ellis med mening placerat pussen just i mungipan. Dmitry nöjde sig dock inte riktigt utan lät sina läppar mjukt placera en kyss på den andres. Ögonlocken var stängda under sekunderna kyssen pågick, sen släppte han Ellis haka igen och lutade sig tillbaka igen.

"How's your hand?" undrade han då han sett Ellis sitta och sy sig själv. Han hade ju skadat sig ganska illa om det behövdes nål och tråd för att laga.
"Let me see."

Dmitry skrattade lågt åt den andre när han fick ännu en puss, helt plötsligt kändes det som att alla problemen sköljts bort igen. Det han legat och tänkt på uppe på sitt rum kändes så långt bort, något som var väldigt positivt. För första gången på länge kändes det som att han trivdes med sin situation, även om det bara var kortvarigt så tänkte han njuta av det.

Handen som visades upp för honom såg inte särskilt vacker ut, den störde Ellis skönhet lite men skulle Dmitry vara ärlig så balanserade ju resten av mannen mer än väl upp det. Han släppte långsamt Ellis för att istället kunna fånga upp sin hand i båda sina, studerade den med en rynka i pannan.

"I looks like it hurts quite a lot" konstaterade han med en låg röst och visade därför att han inte riktigt trodde på vad Ellis sagt. Med en något lurig men varm blick förde han upp handen till sina läppar och gav såret en kyss, sen en till, och en till. Kyssarna blev lite intensivare för varje han delade ut och det såg säkert ut lite som att Dmitry stod och hånglade med Ellis hand, något man kanske kunde säga att han gjorde. Han lät dock läpparna lämna hans sår efter en stund och istället vandra uppåt en bit på hans arm. Vad han gjorde nu var definitivt alkoholens förtjänst, det fanns ingen chans att han i nyktert tillstånd skulle få för sig att göra något så pass intimt i lord Phillips kök mitt i natten. Det var definitivt skamligt, men just nu brydde han sig inte.

Dmitry sneglade upp från mannens arm när han backade bakåt in i diskbänken. Han kunde inte riktigt tyda vad Ellis tyckte och kände men såg ut att rodna ganska intensivt och han drog iallafall inte bort sin hand. I Dmitrys berusade tillstånd log han lite och tolkade det helt enkelt som att Ellis tyckte om det. Så han tog något steg framåt han också så han stod intill honom vid diskbänken, nu kom ju inte Ellis längre bakåt så de blev ju mer tryckta mot varandra än innan. Dmitry hade nu släppt hans hand och hade istället sin ena hand på hans nacke och den andra som stöd i diskbänken bakom.

Han var inte helt borta utan märkte såklart förändringen i Ellis nedre regioner, något som fick honom att le roat och ge honom en kyss på pannan.

"Maybe we should stop it there for tonight, yeah?" mumlade han med en ton som sa att han tyckte att det var lite roligt, men inte alls på något sätt retade honom. Det var ju en normal sak, något som Dmitry efter år med Jacob visste mer än väl. Han tyckte inte att det var särskilt pinsamt, han tog det snarare som en komplimang att Ellis kropp reagerade på honom också. Dock var han klar nog i huvudet för att förstå att de kanske inte skulle låta det gå överstyr.

Dmitry såg hur den andres kinder blev ännu lite rödare, han fann det ganska gulligt och han blev direkt glad att Jacob inte lyckats få in några träffar på tjänarens ansikte. Handen om Ellis nacke blev lite hårdare någon sekund för att hålla honom stilla när han ännu en gång lade sina läppar mot hans, lät kyssen pågå lite längre innan han drog sig undan helt.

"You should take you coffee up too your room instead, I don't think anyone would mind. Not a night like this" föreslog han medan hans slanka fingrar plockade fram en kopp till Ellis och ställde den jämte kaffet. Själv skulle han ju som sagt inte ha något utan gick bara bort och tog sig ett glas vatten, gissade att det kunde behövas om han skulle kunna göra sitt jobb ordentligt nästa dag.

Terrence hade varit ute och hämtat posten den dagen. Det hade gått cirka en vecka sedan nyheten om kriget kommit och det hade ständigt strömmat ut uppdateringar från radion sedan dess. Landet var skakat och det var bara en tidsfråga innan de blev inkallade till fronten. Det hade varit många sömnlösa nätter för Terrence och hans brevskickande med Edith hade aldrig varit så intensivt. Han ville så gärna träffa henne innan han åkte men var rädd att det aldrig skulle ske.

Terrence hade mött upp brevbäraren på grusgången med blivit lite fundersam när han fick stanna extra länge. Brevbäraren sa att han skulle vänta på "dem". Detta lämnade tjänaren oroad. En växande känsla av panik spred sig genom hans mage och illamåendet kom krypande fram från alla vrår i hans kropp. Tillslut körde en bil upp på grusgången. Den var rustad för annat än vanligt körande i staden, snarare något Jeep-liknande. Ur bilen klev tre män i uniform. Deras bittra ansikten fick kalla kårar att sprida sig över Terrences rygg och han såg sig hjälplöst runt efter en annan tjänare men var såklart ensam. Han hade varit ensam på morgonen länge nu eftersom han knappast sov och därför klev upp extra tidigt.

Männen skakade hans hand och förklarade att de var från försvaret. De gjorde ett litet skämt om hans skadade näsa och knogar och sa att han förmodligen skulle passa bra på fronten. Terrence hade förmodligen aldrig skrattat så nervöst som han gjorde då. Fronten? Nu? Att det redan var dags gjorde honom ännu mer illamående och han kunde nästan känna maginnehållet tränga sig upp i halsen.

Männen gav honom en lapp med information om var och när de skulle samlas samma dag. Ta inte med er några värdesaker, ta knappt med er någonting faktiskt. Kläder, spegel, böcker och hygienartiklar var det enda som stod på listan. Terrence stirrade på den och höjde förvirrat handen i ett hejdå innan männen åter klev in i bilen och gav sig iväg. Hans händer skakade och han såg sig hjälplöst omkring. Tåget gick om bara några timmar, innan dess skulle de behöva packa ihop, prata med lorden och sedan, ja, gå mot sin död.

Betjänten tog sig tillbaka till köket och ställde sig lutad mot väggen, försökte andas men fick kippa efter luften som plötsligt kändes alldeles för tunn. Dock var han fast beslutet att inte tappa kontrollen. Han tänkte vara klippan, de andra skulle få se honom lugn, på det sättet kanske han kunde lugna ned dem. Tyst för sig själv upprepade han orden som den franska författaren Francois de La Rochefoucauld skrev:
"Hope is the last thing that dies in man".