Post by hannahpanna on Aug 9, 2016 11:54:48 GMT
Dagarna hade långsamt dragit förbi och Ellis hade blivit mer och mer olik sig själv. Mer lättirriterad och kall. Han hade dragit sig undan från de andra tjänarna, även dem han kommit bäst överens med, undvikit konversationer och hållit sig borta från alla sorters nyhetskällor. Tidningen, radion, han gick alltid iväg om någon försökte prata med honom om det eller om några diskuterade det i närheten. Han visste ju redan hur det låg till, kriget kom bara närmre och närmre. Det var som att gå och vänta på sin egen död, vilket det i princip var. Ellis skulle inte klara sig länge, det visste han redan. Han kunde inte slåss och hade aldrig hanterat ett skjutvapen i hela sitt liv. Han var trots allt bara en simpel tjänare.
Sömn var såklart ute ur bilden, som för de allra flesta där. Han var blek, hade mörka ringar under ögonen och hans annars livliga ögon hade förlorat sin gnista. Vissa kvällar hade han blivit så ångestfylld att han kräkts. Men han hade behållt sitt lugn, tagit hand om sina uppgifter och fått saker gjort.
Just den dagen kändes som en dag man helst sov genom. Som man gömde sig undan för. Ellis hade nyss blivit klar med Lordens pappersarbete då något fick honom att stanna upp i korridoren. En bekant gestalt, Terrence mer exakt stod och prata med folk som inte kunde komma någon annan stans än från armén. Hjärtat sjönk i bröstet på honom och han fick ta några djupa andetag innan han drog sig vidare. Han insåg sedan att han behövde leta upp första-betjänten för att få svar. Han kunde såklart redan gissa vad det rörde sig om men han ville höra det från honom. Snabbt stegade han mot köket, en vild gissning på vart han kunde ha tagit vägen efteråt.
"Speak," var hans första ord när han kom in genom dörren. Han noterade att Benjamin redan sökte svar från honom men inte effektivt nog. Lite väl hård kanske han var men samtidigt var han också högre rang, det var accepterat även om det inte riktigt var likt honom.
Sömn var såklart ute ur bilden, som för de allra flesta där. Han var blek, hade mörka ringar under ögonen och hans annars livliga ögon hade förlorat sin gnista. Vissa kvällar hade han blivit så ångestfylld att han kräkts. Men han hade behållt sitt lugn, tagit hand om sina uppgifter och fått saker gjort.
Just den dagen kändes som en dag man helst sov genom. Som man gömde sig undan för. Ellis hade nyss blivit klar med Lordens pappersarbete då något fick honom att stanna upp i korridoren. En bekant gestalt, Terrence mer exakt stod och prata med folk som inte kunde komma någon annan stans än från armén. Hjärtat sjönk i bröstet på honom och han fick ta några djupa andetag innan han drog sig vidare. Han insåg sedan att han behövde leta upp första-betjänten för att få svar. Han kunde såklart redan gissa vad det rörde sig om men han ville höra det från honom. Snabbt stegade han mot köket, en vild gissning på vart han kunde ha tagit vägen efteråt.
"Speak," var hans första ord när han kom in genom dörren. Han noterade att Benjamin redan sökte svar från honom men inte effektivt nog. Lite väl hård kanske han var men samtidigt var han också högre rang, det var accepterat även om det inte riktigt var likt honom.
